I alla de tvistemål mot bankerna under den svenska bank - och finanskrisen ( 1987 - 1993 ) som jag granskat under de sista åren i min egenskap som ordförande i Bankrättsföreningen, finns det en gemensam nämnare som svenska domstolar inte gärna vill veta av. Det är alla osanningar som kommer fram i domstolen, utan att domstolarna omgående vidtar några som helst åtgärder mot dem som ljuger, vilket de självfallet är skyldig att göra.

Låt mig därför bara få relatera tre alldeles vanliga bankmål, där både ombuden och vittnena ljugit i rätten och gjort allt för att undanhålla sanningen. I inget av dessa mål har fortfarande inga åtgärder vidtagits mot de som ljugit, trots att det är grova lögner som självfallet borde medföra disciplinstraff mot ombuden, samt fängelsestraff för vittnena.

Lögnerna har fått stora ekonomiska konsekvenser, för de tre bankkunderna som alla förlorade målen, bara för att vittnena tillsammans med bankernas ombud tillåtit att främja orätt, genom att ljuga i domstol.

Exempel 1

Det första målet som jag vill berätta om, handlar om en uppfinnare och entreprenör, som under bankkrisen bestals på hela sitt företag, bara för att den krisdrabbade banken i maskopi med en hemvändande skatteflykting, sålt företaget bakom ryggen på ägaren. Den tidigare kände "Brysselsvensken" återvände till Sverige från sitt frivilliga uppehåll i Bryssel, bara för att lägga beslag på både ägarens företag, samt alla bolagets patent och varumärken. Så här gjorde han:

Först gick han igenom bolagets ekonomi med banken. När man gått igenom bolagets räkenskaper kunde man konstatera att kapitalet var intakt beroende på övervärden, lager och aktier i dotterbolag. Koncernen hade vid den aktuella tidpunkten en omsättning på 243 miljoner kronor, 250 anställda och egna dotterbolag i ett tiotal länder.

Det är numera klarlagt, att banken i fråga redan innan den aktuella tidpunkten var på fallrepet. Banken behövde därför få tillbaka så mycket kapital som möjligt från sina kunder, samtidigt som man inte längre, vare sig kunde eller ville, deltaga i många av sina kunders fortsatta finansiering.

Ägaren till bolagen märkte att bolaget höll på att glida honom ur händerna, genom att banken på eget initiativ tillsatt en ny VD i hans bolag. Bankens förhandlare mot bankkunden i detta ärende, hade tidigare blivit sparkad som koncernchef för ett stort svenskt börsbolag, på grund av koncernens misslyckade valutaspekulationer, vilket ägaren till bolaget också kände till. Det enda han kunde göra i denna situation, för att skydda sig mot banken var att köpa ut patent och varumärken från bolaget, för att i görligaste mån skydda sina ägarintressen.

Men detta hjälpte inte ägaren. Banken blev medveten om svårigheterna att kunna sälja bolaget, om det inte längre fanns några patent - och varumärken i bolaget. Därför sade man upp en del av krediterna i bolaget, samtidigt som man hotade bolaget med konkurs. Under tvång och olaga hot om konkurs, tvingas därefter ägaren att överlämna bolaget till banken för en krona, som vid detta tillfälle var värt åtminstone dryga hundra miljoner kronor, för att han skulle slippa se sitt livsverk gå i konkurs.

Därefter stämmer ägaren både banken och "köparen" och hävdar sin självklara rätt till bolaget, och till bolagets patent och varumärken. Bolaget hade i själva verket aldrig varit konkursmässigt som banken påstod.

Det visar sig att bankens förhandlare medverkat till att sälja bolaget bakom ryggen på ägaren, för bankens räkning. Men detta erkänner han förstås inte i rätten, när han blir tvingad att vittna under ed. På en direkt fråga, under rättegången från en av domarna, om förhandlaren deltagit i att försöka sälja företaget bakom ryggen på ägaren, blir svaret "ett entydigt nej".

Detta trots att han måste vara medveten om att det finns en skrivelse från den tilltänkta köparen till banken som föreslår att den nya köparen får förvärva aktierna i bolaget, mot att banken senare tillåts gå in i bolaget och bli delägare genom nyemission. Banken har således egenmäktigt utsett en ny ägare till bolaget, medan den rättmätige ägaren ägde bolaget !

I rättegången som ägaren förlorade i tingsrätten, vann motparten genom att ljuga och påstå att det aldrig föregick några förhandlingar, medan den tidigare ägaren var ägare till bolaget.

Att många företrädare för banker ljuger i rätten är allom bekant. Men att ljuga om sådant som kan bevisas är lögn, kallas för mened och är straffbart. I det första relaterade fallet visar det sig således, att såväl företrädare för banken som företaget som fick överta bolaget ljugit i rätten, utan några som helst konsekvenser för någon av de inblandade efteråt.

Att bankerna ljugit domstolarna fulla i vad som hände under den svenska finanskrisen beror också på, att de litar på stöd från polis och åklagare, som nästan aldrig utreder dessa lögner ordentligt, trots att det finns bevis kring, vad som är osanning. I mitt första fall finns således bevisning som visar att bankens förhandlare ljugit, utan att domstolen vidtog några som helst åtgärder, vilket också måste betraktas som synnerligen graverande för domstolen.

Exempel 2

Mitt andra relaterade fall handlar om en företagare som fick bankgarantier, checkkrediter och utlandslån uppsagda med hänvisning till att säkerheterna skulle ha försämrats i hans bägge bolag som han startat och drivit under ett kvarts sekel. Dessa olagliga uppsägningar skedde också under finanskrisen. I samband med rättegång i tingsrätt och hovrätt hävdade vittnena, att säkerheterna hade försämrats i bolagen, när de i själva verket hade förbättrats !

Vittnena behövde aldrig bevisa i rätten att säkerheterna hade försämrats. Inte heller behövde de bevisa att företagaren "godkänt" uppsägningarna. Det räckte att man hänvisade till brevväxlingen, mellan banken och kunden, som skedde efter de olagliga uppsägningarna.

Vittnena påstod dessutom att företagaren hade godkänt uppsägningen av krediterna, när företagaren i stället hade överklagat beslutet om uppsägningarna till den dåvarande Bankinspektionen. Vittnena, som i det här fallet bestod av en bankjurist och en bankdirektör, befanns ändå vara trovärdiga i rätten, medan företagaren förtalades av bankens ombud, för att hans trovärdighet ytterligare skulle försämras.

Företagaren förlorade således sitt mål i både tingsrätt och hovrätt eftersom såväl banken som ombudet hade ljugit. I Högsta domstolen fick han aldrig prövningstillstånd.

Exempel 3

Mitt tredje ärende handlar om hur en företagare påstås ha tagit ut 2,3 miljoner kronor olovligt från banken under finanskrisen, utan bankens vetskap.

I det aktuella ärendet var det i stället så, att bankkunden fått utökade checkkrediter genom att han hjälpt banken genom ta över ett företag, med problemkrediter. När sedan banken hamnade på obestånd, hade banken inte längre några möjligheter att lämna dessa krediter, varför man i stället hävdade att köparen inte hade någon rätt till utlovade krediter.

Banken förnekade att man lämnat dessa utökade krediter i rätten trots att utbetalningar skett vid ett femtiotal ( ! ) tillfällen under ett helt år. Banken hade också tagit ut ränta och gottgjort sig för alla uttagen. Men i rätten vägrade banken att utge kontoutdragen som visade att att bankkunden hade rätt i målet.

Företagen förlorade i första rättsinstansen och tillåts inte genom att få in dokumenten som bevisar att banken kände till uttagen i nästa rättsinstans, trots att Högsta domstolen en gång för alla slagit fast att en bankkund skall ha rätt att få ut hela sin akt från banken. Så går det till i bankmål i svenska domstolar i dag.

Enligt vad en pensionerad tingsrättsdomare påstår har det givits order om att inga dokument får lämnas ut till bankkunderna vare sig på direkt begäran från kunderna eller genom editionsförelägganden ( upplysningsplikt ) som kan vara alltför komprometterande för de svenska krisbankerna. Därför ligger b l a alla akter kring de svenska krisbankernas obeståndssituation under bankkrisen, numera säkert förvarade i en bunker i Kumla, oåtkomlig för alla obehöriga.

Mina tre exempel visar att för de flesta av 60.000 företagare, som bestals på alla sina tillgångar under den svenska bank- och finanskrisen, finns ingen hjälp att få att vare sig domstolar eller från myndigheterna. Men vad såväl domstolarna som myndigheterna och våra politiker börjar förstå, är att konsekvenserna på grund av deras agerande är oerhörda.

Vilka företagare vill vara kvar i ett land, där domstolarna skyddar brottslingar som ljuger i domstol, där politikerna låser in sanningen om bankernas obeståndssituation i en bunker och där bankerna tillåter sig att försätta välskötta företag gå i konkurs ?

För att inte bli upptäckt måste en lögnare ha gott minne. Men när vissa lögner som visar sig vara lätt att bevisa kallas mened, som inte föranleder några åtgärder från domstolarna. En stor del av sanningen om den svenska finanskrisen finns numera dold i en bunker i Kumla. Därför frågar man sig vart Sverige är på väg ? Vart företagarna är på väg vet vi redan. De flesta större företagen har redan hunnit lämna landet !

Se vidare: Sant och Lögner i psykopatens spår