En fläckad image är en affärsmässig och moralisk belastning, skriver Jacob Palmstierna f d ordförande i Nordbanken i pressen tillsammans med de bägge medförfattarna Thomas Franzén och Bengt Rydén. Författarna tydliggör i sin artikel att företagen måste ta i hårdare, mot sina egna anställda, som agerar oetiskt genom olika former av insideraffärer eller på annat sätt fläckar företagens goda namn och rykte.

Eftersom Nordbanken är den bank som fortfarande har det sämsta ryktet av alla Sveriges affärsbanker förstår jag, att han i sin egenskap av f d styrelseordföranden i banken känner sig tvungen att också agera mot bankens oetiska och olagliga handlanden, eftersom han i sin dagliga gärning konfronterades med alla de oegentligheter som har skett och som fortfarande sker i bankens namn.

Som f d styrelseordföranden i banken är den etiska uppstramningen något han borde åtgärdat för länge sedan. Ägarna till Nordbanken ( som numera ingår i Nordea ) har också sett till att Jacob Palmstierna avlägsnades från sin post som ordförande i banken. Redan när han som styrelseordförande i Nordbanken i början av 90-talet, gjorde sin första egna insideraffär i banken, i samband med att han personligen köpte Nobelaktier till sig själv, samtidigt som han officiellt gick ut i pressen och pratade ner Nobelaktiernas värde, visade han vilka affärer som han prioriterade.

I det sammanhanget såg han också till att Nobelkoncernen tvingades betala 2 miljarder kronor, på grund av obeståndssituationen fastighetsbolaget Gammelstaden, som enligt Professor Jan Ramberg, Nobelkoncernen inte alls var skyldig att betala. Nobelkoncernen tvingades således, under utpressning och hot att få alla sina krediter uppsagda, att betala för något som man inte alls var skyldig att betala.

Jacob Palmstiernas egen ”fläckade image” avslöjades dessutom långt innan han började på Nordbanken. Det skedde när åklagaren upptäckte att Jacob Palmstierna spekulativa villaaffärer i Djursholm, samtidigt som han var VD i dåvarande SE-banken. Han blev därför raskt avsatt som VD i SE-banken. Att utredningens så småningom lades ner hjälpte inte, för att han skulle få vara kvar i SE-banken.

Även när Jacob Palmstierna tillträdde som styrelseordförande i Nordbanken och efterträdde Björn Wahlström, agerade han inte vare sig moraliskt eller etiskt internt. Det är i dag klarlagt att ansvaret för Nordbankens nyemission som genomfördes 1991 vilar tungt på bankens dåvarande ordförande Björn Wahlström och dess VD Hans Dalborg. Hans Dalborg hade nyss tillträtt sin position som VD i banken och agerade aktivt för att nyemissionen skulle kunna genomföras trots att banken var på obestånd.

När bluffen om nyemissionen uppdagades, tvingades Björn Wahlström att avgå från banken under förnedrande former, medan Hans Dalborg som var lika medskyldig, fortfarande behåller sin position som VD i banken, vilket för varje utomstående betraktare ses som ett hån mot all affärsmoral, med tanke på vad ägaren till banken sedan tvingades betala.

Under hösten 1991 fick staten som huvudägare till Nordbanken garantera en nyemission på inte mindre 5,2 miljarder trots att banken var på obestånd redan per den 1 februari 1990. I denna nyemission blev den svenska regeringen lurad av bankens VD och styrelseordförande att teckna aktier för 4,2 miljarder kronor. Allmänheten blev också lurad att satsa det resterande beloppet.

De uppgifter om banken som lämnades i samband med nyemissionen är så missvisande, att regeringen fortfarande tvingas hemlighålla, när Nordbankens egentliga obeståndssituation inträffade.

Redan efter att nyemissionen var genomförd stod det dock klart att problemen var betydligt allvarligare än man vågat erkänna från bankens ledning. Riksdagen blev sedan lurad ytterligare en gång, genom att inom en ram på ytterligare 20 miljarder kronor omstrukturera banken, trots att det snart visade sig att detta belopp inte heller räckte.

Att det är ”dags att rensa i finansvärlden” är något som jag i min egenskap av ordförande i Bankrättsföreningen tyckt i över 10 år och aktivt arbetar för. Det yttrar sig i att jag bland annat försöker få Nordbanken och de andra bankerna att börja följa den svenska avtalslagen och den europeiska bankrätten.

Jag har även uppmanat Nordbanken i dagspress att betala tillbaka alla de lån som banken ”skruvat upp räntorna på” genom sina ockerräntor. Nordbanken har vare sig reagerat på mina artiklar eller svarat på de brev Bankrättsföreningen ställt direkt till bankens VD. Lånen banken förmedlade under finanskrisen ( 1983 - 1993 ), skedde i stor utsträckning, genom att man lurade låntagarna att betala för höga räntor.

Uppsägningen av alla lånen som då skedde under samma period var för att förbättra bankens egna finanser, på bekostnad av kunderna. Kundernas tillgångar lade man helt enkelt beslag på, sedan man överfört kundernas tillgångar till bankens eget ”skräpkreditföretag” Securum.

Trots att Nordbanken nu blivit fälld i Stockholms tingsrätt för sitt både olagliga och oetiska beteende beträffande sina ”ränteskruvade lån” har banken fortfarande inte betalat tillbaka vad man är skyldig att återbetala alla andra kunder som drabbats. Nordbanken processer hellre i rätten innan man gör rätt för sig. Det har ju visat sig att man har obegränsade resurser som kan användas för processuella ändamål även om man har fel i sak.

Det visar sig också genom över 2.000 processer i Stockholms tingsrätt som banken är involverad i. Att genom alla lögner som bankens anställda tillåts sprida i våra domstolar och där ledningen för Nordbanken snarare uppmanar sina anställda att ljuga bara för att banken skall vinna så många mål som möjligt.

I ett uppmärksammat mål fick t o m Nordbanken en professor, att mot ett arvode på 500.000 kronor för att påstå, att en pantrealisation skulle uppfattas som ett ”köp” av Stockholms tingsrätt.

Jag delar således skribenternas uppfattning ”att det är företagsledningens uppgift att utveckla en företagskultur baserad på höga etiska krav”. Men när samtidigt de flesta känner till att en av skribenterna gör sig skyldig till raka motsatsen i sin dagliga gärning, faller samtidigt debattartikeln platt till marken som en pannkaka.