Konungariket Sverige har aldrig någonsin tidigare upplevt en finanskris som kostat lika mycket i företag, pengar och mänskligt lidande som under den svenska bankkrisen ( 1987 - 1993 ). Den totala samhällskostnaden för denna kris blev 1.000 miljarder kronor, plus ränta. ( För närvarande är vi uppe i cirka 1.500 miljarder kronor ), ca 60.000 företag gick i konkurs alldeles i onödan och ca400.000 svenskar blev långtidsarbetslösa.

Nästan allt vad Sverige byggt upp under de senaste 100 åren raserades. Många av de företag som inte gick i konkurs valde att flytta utomlands. Under bara de sista 10 åren har mer än 45% av börsvärdet försvunnit utomlands.

Ansvaret för krisen är förstås bankernas som under en period från 1985 och framåt lånade ut mer pengar än vad de hade tillgång till. Trots att Sverige träffade ett internationellt avtal redan 1987, som stipulerade bankernas kapitaltäckningsgrad, vad det ingen som brydde sig om detta avtal.

Såväl den dåvarande bankinspektionen under ledning av Hans Löwbeer som de socialdemokratiska politikerna på finansdepartementet under ledning av den dåvarande finansministern Kjell Olof Feldt gav t o m bankerna dispens 1987 för att slippa undan sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad.

Men inte nog med det. När det senare visade sig att såväl Gota Bank som den delstatliga Nordbanken var på obestånd 1989 och 1990 gav den dåvarande finansministern Allan Larsson bägge dessa banker löfte om att fortsätta verksamheten, som om ingenting hade hänt.

I stället borde bägge dessa banker upprättat kontrollbalansräkning för att därefter begära sig själva i konkurs och stoppat all utlåning.

Men inte nog med det. När det blev klart för den borgerliga regeringen vad den socialdemokratiska regeringen ställt till med, lät den dåvarande borgerliga regeringen under ledning av Carl Bildt med Bo Lundgren som dåvarande "bankminister" införa en ny lag 1991 ( FFFS 1991:10 ) som schablonmässigt nedvärderade alla Sveriges fastigheter med mellan 50 - 70 %.

Men inte nog med det. Upplösningen av den svenska finanskrisen sker för närvarande i våra domstolar, där domstolarna vare sig bryr sig om avtalsrätten eller den europeiska bankrätten. Svenska domstolar tillåter sig således, att bankerna vinner i de flesta stora bankmålen trots att bankerna har fel i sak. Det var ju aldrig företagen som var på obestånd utan bankerna.

Det är därför som både den socialdemokratiska och den borgerliga regeringen fortfarande gör allt för att dölja vad som hände under den svenska finanskrisen. I ett historiskt perspektiv är det förfärande, allt vad som har skett. Det som inträffat kan bara jämföras med Kreugerkraschen där bankerna, på olagliga samma sätt som i dag, kunde tillgodogöra sig bankkundernas tillgångar.

Men likheterna med den tidigare bankkrisen visar att både borgerliga och socialistiska regeringen reagerar på samma sätt när det inträffar en stor kris. De gör allt för att dölja sina egna misstag.

På så vis kan bankerna profitera på varje finanskris genom att påstå att det man gör sker för landets bästa. Men kan det verkligen vara i landets intressen att Sverige dräneras på företag. Och i dag kan uppvisa den största statsskulden i världen i förhållande till invånarantal.

Det är således inte så konstigt att all den välfärd som Sverige byggt upp under de senaste 100 åren riskeras. Sverige har inte längre råd att bekosta vård, skola och omsorg som tidigare. Om ingenting görs och de ansvariga för finanskrisen straffas, riskerar dessutom Sverige på nytt att försättas i konkurs, när nästa finanskris inträffar !

Varför hålls då fortfarande orsakerna till den senaste finanskrisen hemliga ? Svaret på den frågan måste bli att eftersom både den borgerliga och socialdemokratiska regeringen var direkt inblandade ligger det i bägge dessa partiers intressen att in i det längsta försöka dölja de verkliga orsakerna till krisen.

Moderaterna som tillät en schablonmässig nedvärdering av hela Sveriges fastighetsbestånd, på fastighetsägarnas bekostnad, vill inte gärna att detta skall spridas till någon större krets. Socialdemokraterna som godkände, att bankdirektörerna drev konkursmässiga banker, utan att bankernas behövde gå i konkurs, vilja gärna dölja detta faktum så länge som det går. Därför kommer det nog att dröja innan regeringen frivilligt släpper alla handlingar om vad som hände under den senaste finanskrisen.