[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Den inleddes med att de svenska storbankerna tilläts förtala och desinformera sina kunder om sin egen obeståndssituation, samtidigt som många avtal mellan bank och kund upphörde att gälla, vilket gjorde att de krisdrabbade bankerna utan att straffas, kunde lägga beslag på många av sina kunders tillgångar.

Mot bakgrunden känns den senaste tidens internationella bankskandaler, som numera duggar tätt som futtiga, i jämförelse med hur de svenska bankerna behandlade sina kunder under krisen. Hur man gör sig av med sina kunder och beslagtar deras tillgångar är i Sverige den lättaste saken i världen.

Man bara spärrar deras bankkonton. Låter bli uppfylla bankgarantier och struntar i skriftliga kreditlöften. För att vidta alla dessa åtgärder, krävs bara att man förtalar sina kunder (som under bankkrisen skedde i olika förtalsregister) eller genom att påstå att brott är begångna. Eller att ”säkerheterna” har försämrats.

Sedan är det upp till bankkunderna att efter bästa förmåga, sedan banken spärrat alla tillgångarna, bevisa att banken gjort fel i domstol, vilket räckte för att knäcka mer än 60.000 skötsamma kunder under den svenska bankkrisen.

Genom mina tidigare uppmärksammade böcker och anmälningar till såväl polis som åklagare vet både politiker ur skilda läger och svenska myndigheter, mycket väl vad som har inträffat. Men eftersom både rikspolischefen och riksåklagaren är inblandade i denna svindlerihärva och olika förtalskampanjer, där man t o m vet om vilka som förtalat, har det hittills inte blivit någon oberoende utredning, trots riksdagens redan fattade beslut.

I jämförelse med vad de svenska storbankerna ställde till med när de var på obestånd under den svenska bankkrisen är Jerome Kerviel bedrägeri mot Frankrikes näst största bank, Société Générale som uppdagades i januari 2008, rena barnleken. Kerviel blåste banken och svindlade bort 46 miljarder kronor.

2007 arbetade Jerome Kerviel med terminer, en sorts värdepapper som förbinder en part att köpa tillgångar av en annan till ett bestämt pris i framtiden. Men något gick snett för den nitiske fransmannen. Steg för steg tros han ha satt alla bankens kontrollsystem ur funktion, för att dölja sina misstag. Han spekulerade hur börsen skulle gå. Till en början räknade han med fall. Efter nyår ändrade han strategi, och satsade allt på uppgång. Då rasade börsen – och allt föll.

Liknande bedrägerier, som kostat enorma summor har tidigare begåtts och beivrats. Nick Leeson stjälpte Barings Bank med sina vilda börsaffärer som kostade banken 9 miljarder kronor 1995. 2006 gjorde Brian Hunter på företaget Amaranth Advisor felinvesteringar i naturgas och bolaget förlorade 39 miljarder kronor. Företaget Long-Term Capital förlorade en jättesumma på 26 miljarder när man spekulerade i Rysslands skuldsanering 1998.

Den stora skillnaden mellan utlandet och Sverige är att svenskarna inte ens bryr sig om att utreda brotten som begicks mot bankernas kunder under bankkrisen. Många av de skötsamma företagare som drabbades under krisen var enskilda entreprenörer, som byggt upp sina företag från grunden. Företagare som tidigare alltid haft stor respekt för lagar och förordningar och anlitat jurister och revisorer för att följa dem.

En stor entreprenör och företagare som drabbades extra hårt och som jag tidigare berättat om i min bok: ”Falskspel i affärer och politik” ( 2006) var Lars Gullstedt. Han var tidigare en av Sveriges rikaste män. Under bankkrisen anklagades för att vara ekonomisk brottsling, i ”hundra-miljoners-klassen”. För att bli frikänd tog det sex år av personförföljelser som var rent omänskliga. Innan han blev anklagad för en massa brott som han aldrig hade begått, hade han 30 företag och mer en 4 miljarder kronor i omsättning.

Min uppfattning är att tiden nu måste vara mogen att i grunden utreda varför inte bankernas brott under bankkrisen fortfarande inte har beivrats och varför inte uppgiftslämnarna såväl i de rättsliga processer, om påstådda brott och oegentligheter, som senare visat sig vara helt obefogade har utretts.

De många förtalslistor, som såväl polis och åklagare som jag själv har tillgång till och som i många av fallen både kostat drabbade företagarna förlorade rättsprocesser och livet, måste självfallet också utredas och uppgiftslämnarna straffas för att Sverige skall kunna återfå rätten att kalla sig för en rättsstat.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Mina böcker:
Från bankkris till börskris
Från folkhem till fattigstuga
Nollkoll
Härdsmälta
Falskspel i affärer och politik
Pengarna eller livet

Bankrättsföreningen