De tre problemområden som han tar upp i sin artikel är enskilda som kränker andra enskilda, journalistiska ändamål, och vad som sker på webbplatser med utgivningsbevis. Eftersom jag sedan starten 1996 är ordförande bland annat Bankrättsföreningen, och sedan några år tillbaka även är vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen, och har skrivit åtskilliga artiklar och böcker om vad som hände både under den förra bankkrisen och den globala bankkris som nu härjar, finns det all anledning att kommentera hans inlägg då Göran Gräslund i sin artikel också tar upp vad som skett och fortfarande sker på vår Bankrättsföreningens välbesökta hemsida. (www.bankrattsforeningen.org.se )

Som jag ser saken var Högsta domstolens (HD:s ) frikännande av Bankrättsföreningens webbmaster Börje Ramsbro, för att han riktade anklagelser mot namngivna bankdirektörer, under den förra bankkrisen 1987 – 1993 helt korrekt, eftersom uppgifterna var sanna och fick stora ekonomiska konsekvenser för Ramsbro, när han inte lyckades få upprättelse i domstol, trots att han hade rätt i sak.

Företagaren Börje Ramsbro hade under den förra bankkrisen tillsammans med många andra skötsamma företagare blivit bestulen på sitt företag, som han själv startat och drivit under ett kvarts sekel. När han sedan försökte få upprättelse i domstol, byttes den domare som skulle handlägga ärendet ut strax innan huvudförhandlingen. Det gjorde att han förlorade ett mål, som han annars skulle ha vunnit.

Det var därför han lade ut de namngivna bankdirektörerna på nätet, som hjälpt till att lura av honom hans livsverk. Det skedde på Bankrättsföreningens ”skampåle”.

Effekten blev omedelbar. Tack vare föreningens hemsida på Internet, som snart är uppe i tre miljoner besökare, kunde han träffa en godtagbar ekonomisk uppgörelse med de involverade bankerna, även om han fortfarande inte kunnat nå en uppgörelse, med den person som tillsammans med några andra, planlade och genomförde själva stölden av hans företag.

I min egenskap av ordförande i Bankrättsföreningen, har jag skrivit flera uppmärksammade artiklar på föreningens hemsida, i rikspress och i mina böcker (den senaste med titeln: Finansfrossa, 2008) om de svenska storbankernas olagliga förtalslistor, som de använder sig av för att förtala sina kunder för att vinna pågående rättsprocesser, utan att det blivit några attacker mot mig personligen efter dessa skriverier.

Det beror nog på att jag har bevis för mina påståenden. Jag vet också namnen på några av de domare som är inblandade. Dessa förtalslistor, med dess grova kränkningar mot skötsamma företagare, har jag fått ut från chefjuristen för en av de fyra storbankerna.

Jag delar helt Göran Gräslunds uppfattning om att enskilda som kränker andra enskilda och som inte har fog för det de skriver är förkastligt. Därför är jag noga med alla de uppgifter i de ledare som jag skriver Bankrättsföreningens hemsida verkligen stämmer, även om jag själv inte är ansvarig utgivare för föreningens hemsida.

När det gäller journalistiska ändamål, står jag som skribent i finansrätt, helt fri mot de tidningar som jag skriver i. Jag kan till och med ha förståelse om de inte publicerar någon viktig debattartikel, som jag eller någon annan är upphovsman till, eftersom tidningarna i motsats till de uppgifter som publiceras på Internet måste tänka på sina stora annonsörer innan de publicerar någon känslig artikel. Den ansvarige utgivaren kanske själv, vare sig har tid eller lust att kontrollera fakta, och riskerar ju själv åtal om uppgifterna är falska.

Det är därför som många av de debattartiklar, som kanske borde ha publicerats i dags– eller fackpress, aldrig kommer in i tidningarna, utan i stället sprids via nätet, en omfattning som ökar för varje år. Datainspektionens chef Göran Gräslund påstår inte att vi måste ändra på HD:s vidsträckta tolkning av begreppet journalistisk verksamhet, men att de onekligen får stora konsekvenser. Han anser att Datainspektionens möjligheter att angripa kränkningarna är alldeles för små.

Min uppfattning är att det heller inte är Datainspektionens roll att ingripa mot vad han själv uppfattar som allvarliga ”kränkningar”, innan han kontrollerat om uppgifterna stämmer. Om vad som finns publicerat på nätet är osant och kan styrkas, borde det i stället vara lätt att i stället gå via åklagare, som är skyldig att åtala för förtal om han efter förundersökningen kommer fram till att kränkningarna skadar den som blivit utsatt för orättfärdigt förtal.

Att så ändå inte sker i den omfattning som är önskvärt tycker jag är beklagligt. Det sker tyvärr inte heller, när det gäller uppenbart myndighetsmissbruk i våra domstolar. När lagmannen på eget initiativ i en tingsrätt, på uppmaning av bankens försvarsadvokat strax innan själva huvudförhandlingen, avbryter förberedelsen i ett stort tvistemål och själv tar sig friheten att byta ut domaren som under ett helt år förberett målet, borde åtminstone justitiekanslern (JK) eller justitieombudsmannen (JO) gripa in och sätta lagmannen på plats.

Att införa en generell straffsanktionerad bestämmelse som skydd mot grova kränkningar av den personliga integriteten, innan man själv kontrollerat vad som är sant eller osant som Göran Gräslund föreslår, tror jag inte alls på. Skillnaden mot att kränka och tala sanning, är ju i Datainspektionens utan domstolarnas sak att bedöma. Den som har rätt i sak måste även i fortsättningen kunna få framföra sina synpunkter, med risk för åtal och straff för förtal om påståendet är osant.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund