[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Enligt 20 kapitlet 5 § rättegångsbalken, må förtalsbrott angivas till åtal hos åklagare eller polismyndighet. Det gäller såväl grova meneder i form av osanna partsutsagor som ekonomiskt förtal. Enligt Högsta domstolens senare års praxis, kan inte resning i sådana mål beviljas, förrän menederna styrkts genom behandling i brottsmål.

Eftersom svensk polis och åklagare – skulle få sina arbetsdagar fyllda med denna typ av brottsutredningar – brukar dessa mycket allvarliga brott med stora sociala och ekonomiska konsekvenser för alla dem som drabbas, som sker i mycket stor omfattning både i och utanför våra domstolar i Sverige, inte leda till annat än att brotten inte åtgärdas. Domare, polis och åklagare – avstår helt enkelt från att utreda de flesta stora förtalsbrott som begås – som medför stora ekonomiska förluster för de som drabbas.

Om de förtalsbrott som begås i vårt land har jag bland annat skrivit i mina 8 senaste böcker som också innefattar frågor om ekonomiskt förtal. Den senaste med titeln: ”Pyramidspel” (2009). I dessa böcker berättar jag bland annat om bankernas olagliga förtalsregister som jag också redogjort för i ett antal artiklar i Svenska Dagbladet under rubriken: ”Synpunkt”.

Men det är inte bara genom bankernas register som bankkunderna förtalas. Det sker också genom bankernas egen upplysningscentral UC. Den information som jag tagit del av visar hur UC förtalar fysiska och juridiska personer som förekommer i UC:s register.

Hur bankernas olagliga register sprids med hjälp av ”sladder” med och hemlig information har även journalisterna Ingrid Carlberg och Ewa Stenberg på Dagens Nyheter tidigare skrivit om i några uppmärksammade artiklar – utan att det har blivit några som helst juridiska eller ekonomiska påföljder för de ansvariga handläggarna – av dessa olagliga förtalsregister.

Ekonomiskt förtal är en rättsfigur som domstolarna inte heller ägnat så mycket tid åt i Sverige under de senaste 40 åren. Men vårt land har under det senaste decenniet kommit att alltmer vävas in i den europeiska rättsgemenskapen. En mängd europeiska regler har därför blivit en del av det svenska rättssystemet.

I min tidigare anmälan till Europaparlamentets talman har talmannen dessutom fördömt denna form av förtal, som de svenska bankernas olika förtalsregister utgör. Därför vill jag klargöra skillnaden mellan vanlig ”ärekränkning”, det vill säga angrepp mot hedern, och ekonomiskt förtal:

Det sistnämnda brukar i doktrin definieras som förtal av fysisk eller juridisk person, som är ägnat att skada denna i utövningen av yrke eller näring eller på annat sätt i ekonomiskt hänseende – som skett i många av de fall av bankernas olagliga svarta listor, som sprids mellan storbankerna, försäkringsbolag, utvalda personer inom domstolsväsendet, polis och åklagare och hos andra myndigheter. I dessa register som jag tagit del av blandas det friskt mellan helt oskyldiga personer och dömda banditer och mördare.

I de flesta europeiska länder har de personer som utsatts för ekonomiskt förtal möjlighet att få sin sak prövad redan i första rättsinstans. Europarådet genomförde under 2005 en utredning om förtal bland sina 47 medlemsländer. Av utredningen framgår att Sverige är ensamt om att
skilja på förtal mellan privatpersoner och juridiska personer.

Brottsbalken bjuder på en bestämmelse som kan erbjuda företagare skydd mot ekonomiskt förta, nämligen skadegörelsebestämmelsen i 12 kapitlet. Vid spridning av illasinnade uppgifter bankerna skadas ju företagarnas egendom, eller rättare sagt dess tillgångar i form av materiella sådana som kan angripas med hjälp av 12 kap. Brottsbalken (BrB)

Den gällande förtalsregeln i 5 kap 1 § första stycket BrB lyder som följer: Den som utpekar någon som brottsling eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för missaktning, dömes för förtal och böter.

För att förtalsregeln i 5 kapitlet 1 § skall vara tillämplig, bör först konstateras att det förutsätts att en uppgift skall lämnas och att det sker till någon annan än den beskyllde. Brottet anses fullbordat så snart uppgiften kommit till tredje mans kännedom. Uppgiften skall vidare vara av nedsättande beskaffenhet. Det skall vara fråga om en uppgift och inte bara ett värdeomdöme.

Det är sådana uppgifter som sprids via bankernas olagliga register i kombination med osanna partsinlagor i våra domstolar och UC kreditupplysningsregister, som är förödande för alla oskyldiga som drabbas. Min fråga är varför svenska domstolar eller åklagarmyndigheten inte agerar i dessa fall för att straffa de skyldiga och deras medhjälpare, som gör sig skyldiga till dessa grova förtalsbrott ?

Mats Lönnerblad
Egen företagare
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen