[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort]

Låt mig först få förklara: Jag anser att 99 procent av alla bankanställda i Sverige är ärliga – och försöker göra ett bra jobb – och efter allra bästa förmåga tillvarata sina klienters intressen. Det jag vänder mig mot är den enda procent, som utgör de svenska bankernas toppgarnityr, som så fort de blir en bankkris (vilket händer ofta i Sverige) gör allt för att skylla sina egna allvarliga misstag på sina kunder.

Som egen företagare sedan 1966 – med mina fem företag – har jag haft och har fortfarande goda kontakter med de flesta av mina bankkontakter. Det var först under den förra stora bankkrisen (1987 – 1993) när jag fick alla mina krediter i mina fem bolag uppsagda och tillgångar beslagtagna som jag beslöt mig för att processa mot bankerna. Genom att jag kunnat pensionsspara i mina bolag tog jag ut alla mina pensionsbesparingar och – använde mig av dessa – för att processa mot krisbankernas felaktiga uppsägningar av krediter.

Vad som hände i samband med uppsägningen av krediter ger ett bra exempel på hur de svenska bankerna agerar, när det är bankkris i vårt land. Efter ett antal stora processer i tingsrätt och hovrätt upptäckte jag att jag fanns upptagen på bankernas hemliga förtalslista, och att jag skulle ha gjort tvivelaktiga affärer med en gangster. Sakförhållandet var att jag var erbjuden att köpa ett antal fastigheter i Sverige, som jag tackade nej till, när jag upptäckte att fastigheterna generade negativ direktavkastning.

Jag valde i stället att köpa åtta fastigheter i Danmark – mot en garanterad direktavkastning. När köpet var verkställt – mot bankgaranti och skriftligt kreditlöfte – kunde jag inte längre fullfölja köpet, eftersom vare sig det skriftliga kreditlöftet eller bankgarantin gällde. Orsaken var att de svenska bankerna var på obestånd och kunde inte längre fullfölja sina förpliktelser.

När sakförhållandena prövades i rätten kom jag underfund med att skriftliga lånelöften och bindande bankgarantier inte längre gäller i svenska domstolar. Domstolarna som tillåter sig ”fri” bevisprövning bryr sig inte längre om bankkundernas – vare sig skriftliga eller muntliga bevisning – när det gäller frågor om bindande avtal.

Det har många fått erfara. Finansmannen Erik Penser som av bankerna i pressen påstods vare ”pank och utblottad” tvingades betala motpartens rättegångskostnader på hundra miljoner kronor (plus sin egen nota på lika mycket) sedan han förlorat i tingsrätt och hovrätt, där det snart visade sig att talet att han skulle vara pank och utblottad inte alls stämde.

Inte heller stämde det att det stora börsbolaget Nobelindustrier där han och hans bolag var majoritetsägare någonsin skulle ha varit på obestånd. Nobelindustrier kunde sedan säljas vidare med mycket god lönsamhet. Däremot fick vare sig Erik Penser eller bolaget Yggdrasil som ägde aktierna inte någon som helst del av denna likvid, trots att man tidigare haft en köpare till bolaget som banken vägrade godkänna.

En annan företagare som blev förtalad genom bankernas eget kreditregister (UC) vann först i en mellandom i Stockholms tingsrätt, men förlorade sedan i samma rätt, sedan bankens advokat använt sig av en miljon kronor (!) för att försöka misskreditera både företaget och bolagets revisor, vilket han också lyckades med. Företaget hade innan uppsägningen av avtal och krediter aldrig haft några betalningsanmärkningar.

Ett tredje fall gäller paret Anita och Verner Nilsson som fick alla krediter i sitt företag uppsagda och tillgångar beslagtagna för att banken påstod att företaget var på obestånd när de i själva verket hade en momsfordran på mer än en miljon. Konkursförvaltaren som var en välkänd advokat – som numera sitter i riksdagen – vägrade att erkänna momsfordran och försatte paret i konkurs.

När Anita och Verner Nilssons fall kom upp i rätten använde sig motpartens advokat av ett enkelt trick, genom att dödförklara deras huvudvittne. Trots att han fortfarande levde och skulle vittna till deras fördel. Han dök sedan aldrig upp i rätten. Därmed förlorade paret målet.

Men Anita och Verner Nilsson gav sig inte. De överklagade beslutet att de inte skulle få tillbaka sin mervärdeskatt och vann. Men så snart de vunnit tillbaka sin momsfordran öppnade konkursförvaltaren (som felaktigt begärt företaget i konkurs) fallet igen och skickade deras pengar vidare till banken. Någon upprättelse har de fortfarande inte fått.

När man har rätt i sak gäller det också att få rätt i domstol. Det har Börje Ramsbro fortfarande inte fått. Börje Ramsbro startade världsföretaget System 3R och fick liksom så många andra en kredit uppsagd till holdingbolaget System 3R Holding AB och de konkursfärdig bankerna inledde hemliga förhandlingar med parter, vilka Börje Ramsbro hade träffat en principiell överenskommelse om ett delägarskap.

Efter skadeståndstalan mot bankerna träffades förlikning om en skälig skadeståndsersättning. Däremot har de parter som lierade sig med bankerna ännu icke gjort något giltigt förvärv. En av "förvärvarna" är den statliga stiftelsen Industrifonden (som egentligen skall försvara företagens intressen) men har rättsvidrigt agerat i System 3R- affären.

Det har således skett en olaglig och otillbörlig förmögenhetsförskjutning från Ramsbro till Industrifonden. För den måste Ramsbro ha rätt till ersättning på samma sätt som hos bankerna och motsvarande den av Industrifondens uppburna likvid på 11,5 miljoner när man sålde aktierna vidare. Annars skulle Industrifonden göra en obehörig vinst.

Men det värsta av allt är att se hur domstolarna agerar för att skydda etablissemanget som samverkar med Banksers. I såväl mina egna rättegångar som med Börje Ramsbro, beslutade den dåvarande lagmannen i Stockholms tingsrätt helt sonika att byta ut referenterna i målen, strax innan huvudförhandlingen.

Ramsbro fortsätter att hävda sin rätt till ersättning för aktierna från de parter som påstås ha "förvärvat" hans företagsgrupp juridiskt giltigt och korrekt, trots att de icke kan kan uppvisa ett enda giltigt avtal med ägaren.

De nya referenterna som inte alls var införstådda med vad målen handlade om fick i stället förlita sig på vad som sades i huvudförhandlingen, där bankerna i deras lierade partners i de allra flesta fall betraktas som de tillförlitliga, vilka bevis de drabbade än kan åberopa i samband med huvudförhandling är de dömda att förlora eftersom både domare och politiker i Sverige verkar stå på Banksters sida – mot välskötta företag – när det är bankkris i Sverige.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund