Den svenska statsskulden, som på grund av politikernas hantering av bank- och finanskrisen 1987 - 1993, ökade med dramatiska 1.000 miljarder före milleniumskiftet. Då var den uppe i närmare 1.400 miljarder kronor, vilket är den största statsskulden i världen, i förhållande till invånarantal.

Den första frågan som man nu måste ställa sig efter bank- och finanskrisen är om det var rätt och riktigt att rädda de krisbanker, som var skyldiga att begära sig själva i konkurs, på allmänhetens och företagarnas bekostnad.

En annan viktig fråga som dessutom måste besvarar är lagligheten i politikernas agerande. Den politiska hanteringen av bank- och finanskrisen gjorde att en betydande del av Sveriges livskraftiga företag försattes i konkurs alldeles i onödan. Närmare 45 % av börsvärdet försvann också utomlands.

Följden av finanskrisen blev också att hela det svenska ATP-systemet brakade ihop!

Till följd av hanteringen av krisen och försvaret av den svenska kronan 1992 blev politikerna, från höger till vänster därför tvungna att förutom att på nytt höja alla skatter som mycket som det var politiskt möjligt. Detta skedde för att finansiera ränteinbetalningarna och amorteringen av statsskulden. Men det räckte inte. Därför använde man sig också av pensionärernas pengar.

Ingen frågade vad pensionärerna tyckte.

Den totala statsskulden har i dag minskat till 1.279 miljarder kronor. Men är fortfarande den största i världen i förhållande till invånarantal. För att överhuvud taget kunna betala har staten i olika omgångar försett sig med pengar från de öronmärkta pensionsinbetalningarna.

Först försvann 90 miljarder ( 45 + 45 miljarder ) kronor av pensionärernas pengar. Vid årsskiftet fick staten ytterligare 155 miljarder från AP-Fonderna i samband med att dessa ombildades.

De gamla AP-fonderna uppkom genom tvångssparande.

ATP - pengarna var avsedda för att trygga ålderdomen för svenska folket har därmed naggats i kanten. I Stället har Sverige fått fyra konkurrerande AP-fonder. Vi vet fortfarande inte hur mycket pengar, som dessa kommer att generera i förhållande till det gamla systemet.

Det dröjde således mindre än 40 år innan hela pensionssystemet fick göras om i grunden. ATP-systemet introducerades i Sverige genom riksdagen 1960, med bara med en rösts övervikt av en folkpartist, som ändrade åsikt i sista stund.

I dag håller alla med om, vad oppositionen mot det gamla ATP-systemet en gång reagerade emot. Att pengarna aldrig skulle räcka till om Sverige råkade ut för ett ordentligt ekonomiskt bakslag. Det gamla ATP-systemet förutsatte en ständig tillväxt av den svenska ekonomin.

Samtidigt som den svenska regeringen tillåtit sig att tömma en del av den gamla AP-fonderna på pengar utan att fråga någon om lov, säger sig politikerna ha kommit tillrätta med Sveriges ekonomi.

Men då detta till stor del skett på allmänhetens, företagens och pensionärernas bekostnad måste man ifrågasätta om det skett på rimliga villkor.

Den fråga som jag ställer mig är därför om det kan vara rimligt att sätta 60.000 friska företag i konkurs bara för att rädda bankerna. Kan det vara rimligt att konsekvenserna av detta medför att 400.000 svenska drabbas av misär och långtidsarbetslöshet bara för att rädda krisbankerna ?

Kan det vara politiskt korrekt att använda mer än 245 miljarder av pensionärernas pengar för andra ändamål än de var avsedda för ?

Nu försvarar sig politikerna med att AP-fonderna inte skapades för att avkastningen skulle användas till pensionsutbetalningar. Enligt uppgifter som jag erhållit var det meningen att avkastningen bara skulle användas, när arbetsgivareavgifterna vissa år inte längre räckte till, för att täcka pensionsutbetalningarna.

Men att stora delar av pensionspengarna skulle användas för till att täcka Sveriges självförvållade utlandsskuld på grund av den politiskt vållade bank- och finanskrisen, är det ingen som har talat om.

Facit av de gamla ATP-systemet visar att Sverige, med en rösts övervikt i riksdagen ( Ture Königsons, f p ) lyckades att ta över stora delar svenska folkets privata pensionssparande. Farorna med detta kollektiva sparande har i dag besannats. Pengarna används utan att fråga någon om lov, för andra ändamål än de från början var avsedda för.