För bara tio år sedan hade nästan alla arbete i Sverige. Ingen behövde vara arbetslös. I dag saknar många medborgare en fast anknytning till den svenska arbetsmarknaden. Nära en halv miljon arbetsföra tvingas leva på "omskolningsbidrag" från staten eller på tillfälliga "påhugg" för att kunna försörja sig och sin familj.

På bara ett decennium har Sverige som varit ett synnerligen välmående land, gått från full sysselsättning till ett land i kris. I dag flyr företagen och den kompetenta arbetskraften från landet.

När de svenska krisbankerna tilläts säga upp krediterna för både företagare och privatpersoner under finanskrisen ( 1987 - 1993 ) var det 60.000 aktiva företag som gick i konkurs alldeles i onödan. Genom detta förfarande försvann på bara 8 år över 700.000 arbetstillfällen i Sverige. Av dessa berodde 400.000 permanent arbetslösa på de svenska krisbankernas obeståndssituation.

Den svenska bankkrisen gjorde att Sverige kom att delas upp i ett A-lag och ett B-lag. De lyckliga svenskar som fortfarande har fasta anställningar utgör A-laget. B-laget består av alla dem som förlorade allt, i svallvågorna efter den svenska finanskrisen.

Min uppfattning är att svenska arbetsgivare och industriledarna efter dessa upprörande händelser tappat både stinget och framtidstron. De har också blivit tveksamma och räddhågsna på grund av finanskrisen. Inte ens i formen för aktiebolag går man längre säker. Bankerna har visat att det går att säga upp krediter i företag, även om säkerheterna är betryggande.

Våra ledare för börsbolagen, har upphört att vara de offensiva företagsledare de en gång var, före bankkrisen. I stället har de förvandlats till mediokra "förvaltare". De verkar snarare benägna att snarast möjligt överlåta allt ansvar för sin förvaltning, till utländska företag som gärna tar över, dessa tidigare mycket välskötta företag.

Rädslan för konkurs och konsekvenserna därav i både små och stora företag är stor. Vid en konkurs är ägaren, styrelsen och ledning skyldiga att inte vänta allt för länge. Annars blir de personligen betalningsansvariga för skatter och sociala avgifter om dessa släpar efter, bara för att företagaren anstränger sig för att rädda bolaget undan konkurs.

Det personliga ansvaret för aktiebolag som finns i Sverige har således blivit ett straff för skötsamma företagare som månar om sina företag

Får företag stora beställningar, vågar man ändå inte satsa framåt. I stället väljer man att projektanställa alternativt att "visstidsanställa" i stället för fast anställning. Företagen vill inte längre binda sina anställda till företaget, eftersom det kan bli nödvändigt att säga upp med kort varsel om man hamnar i onåd hos "sin" bank. Då gäller det att snabbt bli likvid igen för att kunna stå självständig och utan att vara bunden till några lån om det värsta skulle hända företaget.

Den svenska finanskrisen har ju också visat att det inte behöver vara företagen som är orsaken till problemen som uppstått, men att det ändå är företagen som får bära konsekvenserna. Det inte den stora mängden företag som fick sina krediter uppsagda som spekulerade bort miljarder. Det var ju bankerna själva tillsammans med ett litet antal storspekulanter. Bara i Nordbanken fick staten skjuta till 60 miljarder kronor, för att banken skulle klara sig undan konkurs. Pengar som banken fortfarande inte betalat tillbaka.

Hur bräckligt det svenska banksystemet fortfarande är visar penningförsnillningen som skedde i Nordbanken för en tid sedan , då 290 miljoner "försvann" i samband med en "blankningsaffär". Orsaken till att dessa pengar försvann var okontrollerad spekulation på samma sätt som under finanskrisen 1987 - 1993.

För att skydda sig mot bankerna, tar de svenska företagen numera tar fram metoder och processer och utvecklar maskiner och system i Sverige som när de är produktionsfärdiga skickas utomlands, till andra EU-länder eller till Öststaterna eller andra låglöneländer där man kan få billigare tillverkning.

På detta sätt åderlåts svenska näringslivet på tiotusentals arbetstillfällen per år. Detta är ett relativt nytt fenomen då det gäller plast- och metallindustrin. Tidigare var detta mycket vanligt inom t ex textil- och skoindustrin, som redan förlorat nästan alla sina arbetstillfällen i Sverige.

Arbetsgivarna, satsar därför inte längre på hela sin personal, utan bara om den delen av personalen som är högkompetenta och som man inte vill riskera att förlora till någon konkurrent. De som drabbas av arbetsgivarnas nya synsätt är de lågutbildade mellancheferna och arbetare som är lättast går att byta ut.

Dessa grupper missgynnas ensidigt och får inte heller någon vidareutbildning genom företagens försorg, när deras utbildning inte längre "räcker till". Då ersätts de i stället med andra arbetstagare som kan uppvisa en bättre utbildning för nya arbetsuppgifter.

För företagen har det också blivit lättare att bli av med den personal som inte längre fyller kraven och att rekrytera kompetent personal externt. Man skjuter "trotjänarna" ifrån sig som kanske tjänat företaget troget under många år och aldrig blivit ordentligt belönade för sina insatser.

Kombinationen av strukturella förändringar och finanskrisen har varit och är förödande för den svenska industrin. Man är inte längre säker på hur man skall agera, vare sig i Sverige eller utomlands, för att på nytt bli konkurrenskraftig igen. Det är denna stora villrådighet som gör att även storföretagen i dag säljs till utlandet eller fusioneras och att makten över bolagen därmed försvinner för alltid från Sverige.

Kraven på färre anställda med högre kompetens ökar också i takt med att skattepålagorna ökar. Eftersom Sverige är världsledande när det gäller skatter, undersöker företagarna vad som snabbt kan göras, för att fortast möjligast flytta ut all produktion från landet, utan att samtidigt förlora sina marknadsandelar i Sverige.

Detta kan endast ske genom att vara ledande inom sin egen nisch eller genom att köpa upp konkurrenterna och skapa en oligopolmarknad i det egna landet. En sådan utveckling pågår inom snart sagt varje bransch som inte bara är bunden till Sverige som hemmamarknad.

"Uppstickarna" får inte vara ifred länge i Sverige. Antingen köps de upp sedan de bevisat sin livskraft eller också väljer det att så snabbt som möjligt lämna Sverige för att fortsatta att utvecklas i något annat land under gynnsammare förhållanden. Vad som kommer att finnas kvar till sist är de mycket små företagen med sina speciella nischer och de mycket stora företagen som dominerar marknaden med sina produkter och är bundna till stora inhemska investeringar.

Sverige vet inte hur man skall göra för att råda bot på massarbetslösheten, när det i själva verket är ganska enkelt, eftersom både kompetensen och viljan finns att driva företag i landet om bara förutsättningarna vore dom rätta !

För det första måste man skydda företagen mot bankerna. Det kan inte vara rimligt att skötsamma företag riskerar att få sina krediter och lån uppsagda över en natt även om de sköter sig eller de som nu för tiden inte får några krediter överhuvudtaget p g a bankernas rädsla och försiktighet i överkant.

För det andra skall inte staten straffa företag, som försöker rädda sina företag undan konkurs, när de orättfärdigt fått sina krediter uppsagda.

För det tredje måste staten börja tänka om både när det gäller dubbelbeskattning, förmögenhetsbeskattning och kapitalskatter och andra skatter d v s jämföra det totala skattetrycket med våra konkurrentländers, vilket slår hårt mot svenska företagare. För att inte tala om den byråkrati som lägger sin förlamande hand över de svenska småföretagen så att dessa inte orkar med att växa av egen kraft.

Med denna utveckling kan det bara gå på ett sätt. Kvar i Sverige blir då till slut bara monopolföretagen som lägger ut sin tillverkning utomlands. Svensk ekonomi kommer om denna utveckling får fortsätta att gå kräftgång eftersom det i längden inte går att leva på offentliga företag, som inte tillför Sverige några inkomster.

Frågan som återstår att besvara är bara vem som har viljan och kraften att bryta denna negativa trend ?