I samband med den svenska bankkrisen ( 1987 - 1993 ) försökte krisbankerna få bankkunderna att skämmas. Det skedde i fyra steg.

Första steget var genom att i pressen meddela att det var låntagarnas fel att krisbankerna var på obestånd ( när det i själva verket var ett fåtal större fastighetsbolag som gjorde att krisbankerna inte längre var solventa ).  Det var också bankerna själva som svarade för sin obeståndssituation, genom att låna ut mer pengar än man hade.

Andra steget bestod i att ta ifrån företagarna deras företag och sälja vidare till bulvaner. Det skedde i många fall medan företagarna fortfarande ägde företagen. Bankerna involverade sig således i ägarförhandlingar med nya ägare, utan vare sig styrelsernas eller ledningarnas vetskap i många av de företag som på detta olagliga sätt såldes vidare.

Tredje steget skedde genom att säga upp krediter för friska företag. Krisbankerna tog tillbaka infriade bankgarantier, checkkrediter och långsiktiga lån. Därmed bröt de på ett rättsvidrigt sätt avtalen med sina kunder.

Fjärde steget iscensattes genom försätta företagen i konkurs och ägarna till företagen i personlig konkurs. Konkursvapnet användes också som hot i steg två och tre för att förmå företagarna att frivilligt lämna ifrån sig sina skapade livsverk till bankerna och de nya ägarna. Ofta för bara en krona.

I pressen finns inte många berättelser om dessa avtalsbrott från bankerna i artiklar, skrivna av ekonomijournalister, vars främsta uppgift är att spegla vad som händer i näringslivet. Av de artiklar som hittills skrivits i svensk press, svarar jag nog själv för de flesta.

Är det då meningen, att det är de företagare som drabbades av krisbankernas felaktiga uppsägningar av krediter och fått sina företag och liv förstörda under denna period, som skall skämmas ?

Svaret är självfallet nej. Det är framförallt bankerna, våra politiker som handlade bankkrisen och våra domstolar, som i de flesta mål okritisk tar bankernas parti som skall stå där med skammen.

Skammen för att man lät den svenska bankkrisen växa till orimliga proportioner, bara för att rädda krisbankerna på bekostnad av allmänheten och företagen.

Bankerna slipper att betala tillbaka alla olika bidrag de fick under denna period. Att som Nordbanken informationschef på allvar hävda ( i Metro ) att man betalat tillbaka bidrag genom aktieägar- utdelningar är inte trovärdigt.

Nordbanken har fortfarande inte betalat tillbaka bidragen på 40 miljarder från staten. Ej heller har Nordbanken kompenserat alla drabbade bankkunder. 

Inte heller har krisbankerna betalat tillbaka samhällskostnaden för bankkrisen på 1.000 miljarder som våra barn och barnbarn nu måste betala tillbaka till priset av världens högsta statsskuld per invånarantal och världens högsta skatter.

Domare som gör sig skyldiga till jäv och medvetet samarbetat med bankerna straffas inte

Citat ur Metro den 26 mars 2001

"Fel om Nordbanken i onsdagskolumnen
Nordbanken sägs i en kolumn i Metro (24/1) inte ha betalt tillbaka de pengar staten tillsköt under bankkrisen i början av 1990-talet. Vi anser att detta är fel. Statens insatser för rekonstruktionen av Nordbanken uppgick till cirka 40 miljarder kronor. Därefter har statens ägarandel i Nordbanken stigit kraftigt i värde. Genom utförsäljningar av aktier i Nordbanken, utdelningar med mera har staten - inklusive det kvarvarande värdet på aktieinnehavet i Nordea - hittills erhållit 67 miljarder kronor. Om man dessutom räknar in restvärdet av Securum blir överskottet ännu högre.
Ann-Leena Mikiver
Presschef, Nordbanken"

Därför är det beklämmande och förvånande, att de som orsakade Sveriges genom tidernas största finanskris, fortfarande går fria och att den stora allmänheten och de företagare som byggde landet straffas.