[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

När det gäller bevisen om krisbankernas obestånd så har Bankstödsnämden fått ekonomiska rapporter om Gota Bank och Nordbankens obeståndssituation. Dessa hemligstämplade rapporter visar att såväl Gota Bank som Nordbanken måste varit på obestånd, långt innan skattereformen genomfördes. Bland annat framkommer att Nordbankens nyemission som genomfördes redan 1991 i själva verket måste betraktas som mycket grovt "svindleri".

Rapporterna är hemligstämplande. Men den information som jag tagit del av i min egenskap av skribent i finansrätt visar att Nordbanken hade ett akut kapitalbehov på 25 miljarder kronor redan 1991, och inte 5,2 miljarder som banken begärde in från sina aktieägare. Regering och riksdagen blev således lurade om krisbankernas verkliga kapitalbehov redan 1991.

Både Gota Bank och Nordbanken tillämpade en bokföringsmetod som hade anpassats efter bägge dessa bankers felaktiga principer för fastighetsvärdering, varför bokföringen i bägge bankerna före 1991 måste betraktas som "fiktiva" med vilka mått man än mäter. Skyldigheten att granska bägge dessa bankers bokföring från 1987 negligerades, bara för att man skulle kunna skylla bankkrisen på bankernas kunder.

Vidare har jag själv införskaffat skriftlig bevisning som visar hur Bo Lundgren bar sig åt för att nedvärdera hela Sveriges fastighetsbestånd med mellan 50 -70 %. Denna bevisning finns i Finansinspektionens Författningssamling ( FFFS 1991:10 ) som jag redan hänvisat till i mina två tidigare inlägg.

För den som arbetar med fastigheter framstår de nya kraven mot fastighetsägare i FFFS 1991:10 som helt orealistiska. Det var dessa krav som gjorde att det i princip blev lånestopp för hela fastighetsmarknaden. Under en kort period gick det vare sig att köpa eller sälja fastigheter i Sverige. Därför föll hela fastighetsmarknaden 1991. Det skedde således inte på grund av skattereformen som gjorde att fastigheterna på nytt började värderas efter riktiga värden.

Bevisning för hur bankerna sade upp krediter och därmed medverkade till konkurser finns också. Om man läser Revisionsenkäten ( SAF ) av Jan Herin och Thomas Backteman från 1993 framgår det tydligt hur illa bankerna behandlade sina kunder under bankkrisen.

Jag har också tagit del av interna brev från Nordbanken till Bo Lundgren som visar hur banken under krisen sorterade sina kunder som i krig: "hopplösa fall, sådana som överlever och sådana som överlever av egen kraft" Under denna period kunde Nordbanken bara tänka sig att släppa ifrån sig en del friska kunder "om den kvarvarande portföljen blev bättre balanserad".

Mitt sätt att fördela skuldbördan för krisens orsak och verkningar är att tala om vilka personer som gjorde fel och vilka fel som begåtts. Det gäller både politiker och bankanställda och oavsett politisk tillhörighet.