[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Frågorna som måste besvaras ordentligt är: Vem var det som orsakade finanskrisen ? Vilka är det är som förfalskar historien om bankkrisen ? Hur ser facit ut ? Åke Sundström vältrar över huvudansvaret för finanskrisen på våra politiker.

Jag delar hans uppfattning i så måtto, att Göran Perssons tal om en lyckad budgetsanering måste betraktas som en myt. Sverige har fortfarande inte lyckats frigöra sig från finanskrisens konsekvenser, eller betalat tillbaka de 1.000 miljarder kronor plus ränta som krisen kostade.

Genom att 60.000 företag försvunnit och krisen resulterade i 400.000 permanent arbetslösa, har Sverige fortfarande svårt med att komma till rätta med den svenska ekonomin, vilket visar sig genom att svenska företag i dag säljs eller flyttar utomlands, i en utsträckning som aldrig tidigare förekommit. Den svenska kronan fortsätter att sjunka som en sten mot omvärlden.

Amortering och återbetalning på en liten del statsskulden har endast kunnat ske genom att allmänheten och företagen fått betala ett alltför högt pris. Även pensionärerna har fått hjälpa till med att betala av på statskulden, genom att regeringen både medvetet manipulerat basbeloppet för utbetalning av pensioner, och dessutom olagligen beslagtagit pengar direkt från AP-fonderna. För detta har regeringen också ett juridiskt ansvar.

Medan Åke Sundström i sina inlägg talar om politikernas primära och bankernas sekundära ansvar, vill jag i stället tala om vem som har det politiska och juridiska ansvaret. Politikerna med socialdemokraterna i spetsen har det politiska ansvaret för den inflationsekonomi man åstadkom under 80-talet, ( som man redan erkänt ) medan bankerna har det juridiska ansvaret för bankkrisen.

Den 1 februari 1990 infördes nya kapitaltäckningsregler för de svenska kreditinstituten. Reglerna baserades på en internationell överenskommelse som träffades 1998 mellan centralbankscheferna i den s k tiogruppen och borde för Sveriges del har genomförts över hela den organiserade kreditmarknaden.

Bankerna hade förbundit sig att verka för de nya reglerna. Men i stället för att följa regelverket spekulerade krisbankerna bort alla sina pengar. För detta kan inte politikerna lastas, utan bara bankerna själva.

Den bevisning som jag har inhämtat kring krisbankernas Gota Bank och Nordbankens obeståndssituation finns också bekräftad i Bankstödsnämndens verksamhetsberättelse 1 maj - 30 juni 1993. Innehållet i finansinspektionens direktiv från 1991 talar sitt tydliga språk, vad det var som orsakade nedvärderingen av hela Sveriges fastighetsbestånd.