[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Eftersom Nordbanken, med staten som huvudägare redan fått mer än tillräckligt många ekonomiska fördelar, anser jag att denna affär om den blir av vore mycket olycklig. Nordbanken har hittills vare sig gjort rätt för sig mot sina kunder som drabbades av banken uppsägningar under bankkrisen, eller mot staten som subventionerat banken på ett otillbörligt sätt, som torde sakna motstycke i svensk ekonomihistoria.

Under bankkrisen ( 1987 - 1993 ) övertog staten 1992 samtliga aktier i Nordbanken, trots att banken vilselett både riksdag och regering 1991, då man lyckades få staten som huvudägare till Nordbanken, och garantera en nyemission på 5,2 miljarder trots att banken var skyldig att begära sig själv i konkurs redan 1990.

Vidare fick Nordbanken dessutom överta alla friska kunder från Gota Bank 1993. Gota Bank som var konkursmässig redan 1989 och inte lyckades göra rätt för sig trots de stora kapitaltillskott som bankens tidigare aktieägare tvingats skjuta blev till slut tvungen att begära sig själv i konkurs. Därefter tvingades de kunder som Gota Bank önskade göra sig av med iväg till "skräpkreditföretaget" Retriva.

Pengarna som svenska staten skjutit till har således inte bara räckt till för att såväl Gota Bank som Nordbanken skulle återfå sin kapitaltäckningsgrad när de var skyldiga att begära sig själva i konkurs. Pengarna har också räckt till för att utveckla Nordbanken och Nordea till Nordens största bankkoncern på bekostnad av både svenska och nordiska konkurrenter.

Redan under hösten 1991 fick staten som huvudägare till Nordbanken garantera en nyemission på 5,2 miljarder kronor. I denna emission tecknade staten aktier för 4,2 miljarder kronor, men blev sedan tvingad att lösa ut övriga aktieägare till fulla beloppet när det visade sig att nyemission varit grovt vilseledande. Staten riskerade också stämningar från alla övriga aktieägare som också tecknat aktier i samband med emissionen.

Den finansiella rekonstruktionen i Nordbanken påbörjades i Nordbanken först hösten 1992, trots att banken redan 1990 varit skyldig att begära sig i konkurs, då Nordbanken inte längre uppfyllde sig lagstadgade kapitaltäckningsgrad. Redan 1992 stod det klart att det samlade kapitalbehovet väsentligt skulle överstiga ramen på 20 miljarder kronor som man tidigare trodde skulle räcka för att få Nordbanken på fötterna igen.

Nordbanken fick därför redan i november 1992 ett aktieägartillskott på 10 miljarder kronor för att öka reserveringarna för ökade befarade kreditförluster. Nordbanken delades också upp, så att merparten av de nödlidande engagemangen överfördes till ett av Nordbanken helägt dotterbolag; Securum.

Därmed kunde banken i lugn och ro koncentrera sig på fortsatt traditionell bankverksamhet medan man övergav många av sina kunder som man gjort utfästelser emot. Securums uppdrag blev att förvärva och avveckla de krediter som Nordbanken inte ville behålla.

I januari 1993 förvärvade staten aktierna i Securum för 1 miljard kronor av Nordbanken. Till Securum fördes krediter och andra tillgångar som Nordbanken bokförts till 67 miljarder kronor. Nordbanken hade i sitt bokslut reserverat 17 miljarder för dessa tillgångar och Securum tog över dem för 50 miljarder kronor.

Köpet finansierades genom att staten i januari 1993 kapitaliserade Securum med 23 miljarder kronor samtidigt som Nordbanken lånade ut 27 miljarder kronor till förmånliga villkor varav 10 miljarder kronor var garanterat av staten. Dessutom lämnade Nordbanken ytterligare 5 miljarder i kreditfaciliteter.

Samtidigt som Nordbanken ensidigt gynnats, i förhållande till de andra affärsbankerna som också drabbades av bankkrisen under denna period, och som tvingats sanera sin ekonomi på ett helt annat sätt, har Nordbanken kunder drabbats mycket hårdare av uppsägningar och indragning av krediter, än kunderna i de övriga affärsbankerna.

Det var därför staten valde att låta Gota Bank övergå till Nordbanken eftersom de gamla kunderna både misskötts och tvingats i konkurs var banken i stort behov av en ny kundstruktur.

Det är därför Nordea nu vill köpa Postgirot Bank ! Man vill både åt förmånen att få driva postgirot och utnyttja förmånen att samtidigt kunna marknadsföra Nordbanken mot ett helt nytt kundsegment, som på samma sätt som Gota Banks kunder, tvingas nu kommer att tvingas in i den nya bankkoncernen om affären godkänns.

Såväl kapitaliseringen av Nordbanken och behandlingen av Nordbankens kunder under den svenska bankkrisen strider helt mot EUs rättsregler och den Europeiska bankrätten. Men eftersom Sverige gick med i EU först 1995, har kunderna som drabbades av Nordbankens uppsägningar av krediter svårt att göra sin röst gällande, och både den svenska staten och Nordbanken har därigenom, till skillnad mot den f d statliga banken Crédit Lyonnais i Frankrike som också drabbades av bankkrisen, sluppit undan EU-bannbulla.

Det fåtal kunder som banken kompenserat har fått kompensation först efter långa och kostsamma rättsprocesser. Men Nordbanken vägrar fortfarande att göra rätt för sig, både mot sina kunder och staten för all den skada som man orsakat.

Därför menar jag att det vore helt fel att nu låta Nordea förvärva Postgirot bank och ytterligare ca 300.000 nya  kunder. Många kunder har ju bytt till Postgirot för att man inte längre vill ha med Nordbanken att göra ! Nordbanken får därmed ytterligare konkurrensfördelar mot sina konkurrenter.

Postgirot som betalningsmedel för dem som inte vill ha med bankerna att göra tvingas ändå in i det svenska banksystemet och avgifterna blir knappast lägre genom att konkurrensen på den svenska betalmarknaden ytterligare minskar.

Låt därför postgirot få vara kvar som en oberoende enhet och konkurrera med bankerna !