Om det svenska företagandet ska räddas av alla de kommittéer och projektgrupper som nu fyllts med fackliga ledare och män ur storföretagens värld - då är vi illa ute. För att blåsa liv i entreprenörsandan är det helt andra meriter och erfarenheter som behövs.

Under Sovjettiden var en allmänt florerande folkhumor ett av sätten att hantera förtrycket. En av historierna från 1970-talet handlade om striptease. Någon i politbyrån hade upptäckt att detta var något som drog folk - inte minst turister - som hade pengar. Här gällde det att handla. Intäkterna från turismen skulle ökas till varje pris.
   Man satsade rejält på att bygga en snygg klubb, inredde smakfullt och tog in de bästa kockarna för att servera den allra bästa maten. Och självklart valde man den bästa stripteasedansösen som man kunde finna.
   Men publiken svek, och många som trots allt gick in på klubben valde att gå snabbt igen. Den ansvarige förhördes inför politbyrån, men hade ingen förklaring. "Vi har gjort allt! Byggt en fantastisk klubb, inrett med det bästa material som finns och skaffat de bästa kockarna i landet. Och vi har en fantastiskt välmeriterad dansös. Hon har varit medlem i partiet i 50 år och hon deltog i det stora fosterländska kriget och fick utmärkelser för tapperhet två gånger!"

De människor man väljer att befolka kommittéer och projektgrupper med har fel meriter. På samma sätt som strippan i Sovjet inte drog publik kan jag garantera er att "stripporna" i våra småföretagarsatsningar inte kommer att öka småföretagandet.
   Väljer man att leta bland dem som fått ordnar under de senaste 30 årens krig mot företagandet så är det inget framgångsrecept. Fackliga ledares erfarenhet av småföretag inskränker sig oftast till att ha lett blockader mot desamma.
   Och synen på pengar är något som de delar med de flesta i vårt land: pengar är något som kommer med automatik i slutet av månaden. Och mer pengar är något man förhandlar om.
   Att hela vårt välstånd bygger på att det i slutänden finns någon som tycker att det skapats något som del är värt att betala för, har inte riktigt gått fram.

Väljer man att leta bland storföretagen, lär man inte heller hit ta några sanna entreprenörer. Av dem som man väljer bland har väl endast någon enstaka person varit med om att starta något över huvud taget. Och vad gäller kreativiteten har den ofta inskränkt sig till att utveckla de egna bonus- och optionssystemen.

Väljer man att leta högst upp i toppen - i det så kallade superdepartementet - så är det om möjligt värre ändå. Mona Sahlins enmansföretag med tjänstebil, högt löneläge och en orimlig kostnadssida kan knappast ha gett relevanta erfarenheter.
   Vad gäller Björn Rosengren så har han en facklig karriär bakom sig som inleddes redan i 24-årsåldern. Och en facklig företrädare är väl närmast en antites till entreprenör.
   Om Mona och Björn är det bästa som regering och riksdag har att komma med när det gäller företagandet då är vi illa ute.
   De enda som kan föreslå åtgärder som behövs (och kan fungera) - är människor som bevisligen är entreprenörer. Med entreprenörer menar jag sådana som skapar lönsam verksamhet, som är seriösa, som håller igen på kostnaderna, som investerar egna medel, som utvecklar sitt företag, som månar om sina anställda, som sköter sina kundåtaganden och som betalar skatter och inte missar att skicka in sin årsredovisning i tid till PRV.
   Det är ingen nackdel om de människor man väljer också vet vad det vill säga att ligga vaken på nätterna med ångest över betalningarna som ska in nästa dag eller som vet vad det vill säga att betala momsen i förskott till skattemyndigheten trots att kunden inte betalat.
   Eller som vet vad det vill säga att hotas med skattetillägg av en flinande skattetjänsteman för att man missat att fylla i tre ord i en upplysningsruta i en deklaration. Eftersom skattemyndigheten fram till i dag har haft för vana att utdöma omkring 100 000 skattetillägg per år, finns det många som har den erfarenheten. Urvalet borde alltså vara stort.
   Det kan dock förstås vara svårt att finna entreprenörer som vill hjälpa till. Antingen för att de inte har tid, det kostar på att vara entreprenör - tro mig! Eller också för att de flesta av dem har gett upp. Nej, inte sin affärsidé, sitt företag eller tron på sig själva. De har gett upp tron på Sverige.
   Bland dem som kan, väljer fler och fler att flytta sin verksamhet utomlands. Alltfler väljer att själva flytta utomlands. Därmed följande råd från geniet Birger Schlaug som för några år sedan i riksdagens talarstol utropade:
   "Men, så dra då!"
   Det var företagarna han menade. Och antydde senare att det inte var något problem, eftersom det med automatik skulle komma nya som fyllde på. Vilket var och en som kan det minsta om entreprenörskap vet att det inte gör.
   Företagsmässigt befinner sig Sverige på ett sluttande plan. Det har vi gjort sedan 1930-talet. Efter Volvo 1927 har det faktiskt bara tillkommit fyra nya svenska storföretag: Tetra Pak, Gambro, Ikea och H&M. Fler är det inte - och fler lär det inte bli.
   Samtidigt tappar de kvarvarande storföretagen mark, eller så lämnar de Sverige och sätter upp sina huvudkontor i andra länder. Det sluttande planet började luta lite mer kring 1970 när tillväxten försvann, och nu på 2000-talet har lutningsgraden börjat öka än mer.
   Det blir så med varje varsel från Ericsson och andra stora arbetsgivare. Men eftersom lutningen fortfarande inte är starkare än att folk fortfarande kan stå upprätt, vilket vi kan tacka vår exempellösa tillväxt mellan 1870 och 1970 för, så är det ingen som bekymrar sig.
   Särskilt som folk i gemen, av det statsbärande partiet med sekundanter, invaggats i tron att ekonomin skulle vara densamma om vi alla tvättade skjortor åt varandra på landstinget.
   Kvar på bryggan står överpolitruken själv - Han som bestämmer - och lugnar medborgarna med att allt är lugnt och ser bra ut. Ungefär som om kaptenen på Titanic skulle lugnat passagerarna med orden "Det finns ingen anledning till oro - vi har bara stannat för att hämta lite is till baren."
   För egen del är jag orolig. Jag litar varken på överpolitruken, superdepartementet eller "stripporna". Men, mina partner och jag flyttar inte vårt nästa företag som vi startar. Vi försöker minska vår oro genom att redan från början etablera det i ett annat land.
   Men de som vill kan väl följa med skeppet på den fortsatta färden. Och - den ska bli intressant att se - helst på avstånd. Det vill säga hur Sverige ska klara kombinationen av lågt nyföretagande, fortsatt utflyttning av tillverkningsindustrin, världens högsta skatter, världens högsta förtidspensions- och sjukskrivningstal, och en demografi som innebär en 25-procentig andel ålderspensionärer en bit in på 2010-talet.
   Risken är stor att det blir en annan form av strip - förmodligen helt utan tease! Sannolikheten är stor att den strip vi då kommer att bli utsatta för, handlar om de privata pensionsfonderna. För hur ska man annars få ekonomin att gå ihop?
   Kanske ska man instämma i den gamla sång som Zarah Leander sjöng: "Jag är glad att jag inte längre är ung."

Christer Hanefalk
egenföretagare och entreprenör sedan 1994/95

Jussi Wass
entreprenör

Beata Sjöborg
egenföretagare

Filip Ekstrand
civilingenjör

Mats Wibeck 
DocoAB

Copyright