Han är starkt kritisk till det traditionella upphandlingssystemet, löneformerna och bristen på kompetent ledarskap och påpekar att ”produktivitetsutvecklingen” i den svenska byggbranschen i dag är betydligt lägre än inom många andra industrigrenar”.

Den bild av förhållandena i byggindustrin som Lars Bergqvists förmedlar stämmer naturligtvis till eftertanke, eller borde i alla fall göra det hos alla berörda parter, inte minst hos våra politiker. Även Byggkommissionens rapporter understryker att behovet av förändring är stort. I en av rapporterna, ”Byggsektorns struktur och utvecklingsbehov” av Eva Gabrielsson och Juri Lutz, konstaterar författarna att det råder brist på konstruktivt affärsmässigt partnerskap.

LEDARSKAPET - EN NYCKELROLL

Jag delar Lars Bergqvists uppfattning att byggbranschen är i stort behov av förändring och vill gärna peka på att rekryteringen av kompetenta personer i ledande ställning är av största vikt för att uppnå dessa mål.

Många chefer, inte minst på mellannivå, har i dag ofta mycket utsatt position. Chefen blir länken mellan företagsledning och personalen på byggplatserna med allt vad de innebär av krav på balansgång och hänsynstaganden åt olika håll. Framför allt måste chefen kunna skapa en laganda som gynnar företaget som helhet.

Den gamla hierarkiska modellen av chefen har utan tvekan spelat ut sin roll, men vad ska vi sätta istället? Jag tror att de personliga förutsättningarna hos varje individ måste stimuleras. Att även chefen måste få utvecklas i sin yrkesroll är, eller borde vara, en självklarhet.

MÅNGA PROBLEM

Lars Bergqvist beskriver även byggbranschens konfliktladdade lönesystem med premieackord som ska omförhandlas var tolfte vecka och blir en ständig källa till onödiga diskussioner. Upphandlingssystemet med dess många aktörer där ingen tar fullt ansvar för slutprodukten är ett annat stort problem, liksom bristen på delaktighet och engagemang hos många ”projektanställda” som upplever sina arbetsvillkor som otrygga.

Jag är övertygad om att alla dessa misshälligheter, tillsammans med bristen på inspirerande ledarskap, har bidragit till den krisartade situation som Sveriges byggbransch befinner sig i för närvarande.

PÅ JUMBOPLATS I EUROPA

Bostadsbyggandet i vårt land har vid en internationell jämförelse i stort sett kollapsat. Sverige har i dag den lägsta byggnivån i Europa. Under förra året påbörjades bara 20.100 lägenheter, medan det faktiska behovet är 50.000 nya lägenheter per år.

I Sverige renoveras också avsevärt färre bostäder än i andra europeiska länder. Resultatet har blivit att bostadsbeståndet minskar. Enligt Boverket råder bostadsbrist i 116 av landets kommuner och värst drabbade är storstadskommuner och högskoleorter.

I storstäderna har priserna på mark samtidigt skjutit rejält i höjden. Räknat från 1995 har markpriserna ökat med cirka 80 procent. Sedan åren för den svenska bankkrisen (1987-93) är det markpriserna och skatterna som ökat snabbast inom byggsektorn. Även kommunernas avgifter har ökat markant.

RENA PLANEKONOMIN

Kastar vi en blick i den politiska backspegeln är det inte särskilt förvånande att situationen är bekymmersam. Den roll staten spelat har haft en förödande verkan.

- Under satsningen på ”miljonprogrammet” 1965-75 tillämpade regeringen rena planekonomin inom byggindustrin, säger Jessica Johansson, ansvarig för bostadsfrågor på Sveriges Byggindustrier. Staten subventionerade byggkostnaderna med i genomsnitt 75 procent av kapitalkostnaderna. Med ”skattereformen” 1991 försvann i stort sett subventionerna, men samtidigt började man dubbelbeskatta boendet.

HÄMMAR NYINVESTERINGARNA

Skatterna på bostadsbyggande höjdes dramatisk genom att produktionen blev momsbelagd med högsta momssatsen. Parallellt skärptes fastighetsskatten, och i dag behandlas bostaden i skattehänseende både som konsumtions- och kapitalvara. Skattetrycket för hyran i nya bostäder är cirka 60 procent, vilket torde vara ännu ett svenskt världsrekord i skatteuttag.

Situationen är inte mindre barock av att statsmakterna fortfarande har kvar planekonomiska synsätt i bostadsplaneringen, samtidigt som man kräver att både allmännytta och privata bolag ska bygga på ”marknadsmässiga villkor”. Alltsammans har naturligtvis påverkat nyinvesteringarna.

- Dagens nyinvesteringar är lägre än förslitningarna, säger Lars Jagrén, chefekonom på Sveriges Byggindustrier. Sverige står i dag på minus när det när det gäller bostadskapitalet. Med en liknelse: vi sliter ut kostymerna men har inte råd att tillverka nya, eftersom marknadsekonomiska byggherrar tvingas leva med planekonomiskt tänkande.

SKENANDE KOSTNADER

Att byggkostnaderna rusat i höjden har, förutom de orsaker jag redan nämnt, också att göra med att allmännyttan i hög grad beställer byggtjänster från privata företag på totalentreprenad och därigenom ofta får bristfällig insyn i hur pengarna spenderas. Bättre kompetens hos beställare inom allmännyttan är också en förutsättning för att vi ska kunna få det alla eftersträvar: billigare bostäder.

En oerhörd kapitalförstöring är naturligtvis också att riva nya lägenheter som man för skattebetalarnas pengar byggt på ”fel” orter. Man kommer osökt att tänka på den gamla skrönan om hur man i Brasilien eldade lokomotiven med kaffebönor för att hålla kaffepriserna uppe.

Bostadsfrågan var även en het potatis även i årets valrörelse. Den socialdemokratiska regeringen sade sig vilja bygga 30.000 nya lägenheter per år, alltså 20 000 färre än det faktiska behovet. Dessutom ska bostäderna byggas i planekonomiska perspektiv även om man vackert talar om marknadsanpassning. Hur denna ekvation ska gå ihop borde väljarna nu snarast få besked om, nu när valet har varit.

Mats Lönnerblad
Skribent i finansrätt