Den 17 juni kunde man läsa en debattartikel i DI om "Produktionsteknikens dekadens". Jag delar författarnas oro. "Äntligen" har insikten nått de stora aktörerna. År 1998 gav STF Ingenjörsutbildning ut en uppmärksammad bilaga. I denna uttalade sig professor Anders Kinnander: "Det är dags att damma av gamle Taylor och lyfta fram honom ur garderoben. Eller i alla fall delar av hans metoder". Bilagan startade också ett "korståg" för produktionsteknik och delade ut "sju råd för ökad produktivitet".

Fyra år senare har ingenting hänt. Taylor ligger kvar i garderoben, korståget står kvar på stationen och de sju råden är sedan länge bortglömda. En gammal sanning besannas. Först när det har blivit riktigt djävligt finns det möjlighet till förändring! Vad bör göras?

Under parollen "produktionskunnandet finns hos de som jobbar på golvet" har man monterat ner en internationellt mycket erkänd produktionsteknisk kompetens i svensk industri. Till en början gick det ju väldigt bra. Färre på företaget behövde födas och kunskapen levde kvar. Men i dag saknar många svenska företag sådan kompetens och har svårt att räkna hem tekniska investeringar. Man famlar blint i valet mellan att utveckla produktionen eller att outsourca. Enklast att välja det senare!

Ett annat exempel rör utbrändhet. Här har vi fått en typisk svensk "polarisering". Antingen hävdar man att utbrändheten och sjukvårdskostnadernas explosionsartade utveckling beror på arbetslivet. Eller så är det människorna som plötsligt blivit "fysiskt och psykiskt svaga" (lata).

Jag vill tillföra en aspekt. Mänga i Sverige vill tro att alla jobb kan göras intressanta. Ibland begår man våld på verkligheten. Man utför kosmetologiska ingrepp och döper om jobb: städning blir lokalvård, reparatör inspektör och arbetare anläggningsskötare. Men vissa jobb kan inte göras lustbetonade trots att de är absolut nödvändiga. Detta gäller säkert många Jobb inom åldrings- och sjukvården. Glappet mellan de vackra orden och verkligheten gör att människor mår mer dåligt än de behöver. Ledarskapet har här en extra viktig uppgift att uppmärksamma dessa personers goda (eller dåliga) samhällsavgörande arbetsinsatser.

En annan "vanföreställning" gäller behovet av chefer. Debatten har pendlat fram och tillbaka mellan förespråkarna för platta organisationer och pyramider. Men chefer har en viktig roll som smörjmedel i organisationen. De skall få medarbetarna att jobba effektivt och utifrån produktionens krav motivera och styra sin personal. Ju mer komplex produktionen är och ju större krav som ställs på människan desto viktigare blir det att vi har duktiga chefer med rimlig tid avsatt för sina medarbetare.. Det kan mycket väl vara så att för få chefer är en del av orsaken till den epidemiska utvecklingen av utbrändhet!

Sammanfattningsvis: Det är bra att kunskapen om svensk produktion sprids. Ambitioner snarare än vetenskapligt företagande har ofta styrt utvecklingen. Sverige som land har vid flera tillfallen visat att man gemensamt kan staka ut en korrekt riktning. Dags för detta nu!