Enskild motion Motion till riksdagen                   2000/01:fp247             MF av Siw Persson och Kenth Skårvik (fp) Kommission för att utreda orsaker till, kostnader för och efterverkningar från småföretagsdöden under bankkrisen 1990-1999   Förslag till riksdagsbeslut 1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförts om att en oberoende kommission bör utreda hur omfattande den tvångsmässiga nedläggningen av livskraftiga företag var under krisåren. 2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförts om att en oberoende kommission bör utreda i vilken mån förmögenheter omfördelades från låntagare till långivare i samband med konkurser och vilka sociala men kanske inte oundvikliga, kostnader som uppstod i processen. 3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförts om att en oberoende kommission bör utreda vilka ekonomiska, politiska och juridiska mekanismer som orsakade och möjliggjorde den omfattande nedläggningen och omfördelningen till långivarnas förmån. 4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförts om att en oberoende kommission bör utreda om regelverket för bankernas och andra finansiella företags verksamhet samt konkurslagstiftningen är ändamålsenlig i ekonomiskt svåra tider. 5.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförts oöm att en oberoende kommission bör utreda om finansinspektionen och ansvariga departement i förhållande till banker i kris agerade på ett sätt som bidrog till att livskraftiga företag gick i konkurs. 6.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförts om att en oberoende kommission bör utreda om domstolarna, som helt plötsligt fick en sstor mängd ekonomiska fall av ett nytt slag, hade ekonomisk kompetens att förstå konsekvenserna av sina ställningstaganden. Tiotusentals små och medelstora svenska företag gick i konkurs och/eller lades ned under den värsta bankkrisen i Sverige seden trettiotalet. Antalet konkurser 1992 var tre gånger så många som 1989. En del av dessa konkurser var ofrånkomliga i det ekonomiska läge som rådde. Detta var resultatet av ett svagt internationellt konjunkturläge, ett högt svenskt kostnadsläge och en hög ränta, som var följden av försvaret av en orealistisk kronkurs och inflationsbekämpning. Ett stort antal företag tvingades i konkurs då deras banker som främsta långivare sade upp lån eller krävde nya säkerheter för gamla lån då tillgångsvärdena för säkerheterna föll. Bankerna, inklusive deras systerföretag med ansvar för ”problemlån”, har i många fall stämts för brutet kreditlöfte eller andra kontraktsbrott, som lett till konkurs och stora förluster för företagarna. Det stora antalet rättsfall tyder på att låntagarna, dvs företagarna, känt och känner sig orättvist behandlade och utan möjlighet att påverka sin egen situation. I själva verket är bitterheten, för att inte säga ilskan, mot banker, myndigheter och domstolar både djup och utbredd bland svenska småföretagare. Dessa hävdar att en stor del av företagen, som tvingades i konkurs p.g.a. inställda eller reducerade krediter i själva verket var i hög grad livskraftiga. Konkurserna har i så fall lett till onödiga nedläggningar med förmögenhetsförluster och arbetslöshet som följd, eller till en omfattande omfördelning av förmögenheter från företagare till banker och deras aktieägare. Företagarnas syn får stöd i en utredning rån SAF, som funnit att ca 3000 företag trots livskraft tvingades i konkurs bara året 1991. (Referens: SAF:s undersökning bland auktoriserade revisorer). De hade, enligt revisorerna, goda överlevnadsmöjligheter och framtiden för sig, om banken visat välvilja i sin egen kris. Om denna siffra extrapoleras till åren 1992 och 1993 då mångdubbelt fler företag gick i konkurs ter det sig möjligt att tiotusentals företag gick i konkurs ”i onödan”. Frågan uppstår då hur stor del av arbetslösheten under 90-talets första hälft var onödig? Interna brev hos det då statligt helägda Nordbanken (1992) uppmanar regionschefer till översyn av kreditportföljen för att få den bättre anpassad till det ”nya Nordbanken” som skulle uppstå, när Securum bildas som eget statligt bolag. Cheferna uppmanas i brevet att se över även vilka friska lån och krediter som kan sägas upp, och flyttas till Securum för att Nya Nordbanken skulle få en bättre balanserad portfölj och passa bättre in i nya verksamheter. Till detta bör läggas att Securums enda direktiv, enligt uppgift av ordförande i VN Finans ( Seminarium 9 maj 2000) var att snabbt se till att pengar kom tillbaka till staten. Något uppdrag om rekonstruktioner eller liknande fanns inte. Om man ställer detta i relation till hur revisorerna förvånats över att även kunder med överlevnadsmöjligheter och goda framtidsutsikter fått sina lån uppsagda, blir naturligtvis frågan om den då statligt helägda Nordbanken varit aktivt medverkande till ett stort antal konkurser i onödan i Sverige genom att säga upp friska krediter och lån. Eftersom alla banker hade svåra år, var det ju näst intill en omöjlighet att mitt i krisåren byta bank. Speciellt när tidigare krediter sades upp. Bankkrisen följdes av ett antal utredningar, böcker och artiklar. Statliga utredningar har sökt dra lärdomar av krisen för reglering, tillsyn och krishantering av banker. Målsättningen med dessa utredningar har varit att förstärka det finansiella systemets ”stabilitet” för att undvika framtida bankkriser. Ingen har värderat det finansiella systemet med hänsyn till att det skall tjäna dess kunder och då framför allt företag av skilda slag och storlekar på ett effektivt sätt. Effektiva banker i denna bemärkelse är inte nödvändigtvis banker som inte kan hamna i kris. Utredningar om konkurslagens ändamålsenlighet har pågått samtidigt. Bankernas relation till låntagarna och lagens inverkan på möjligheten att rekonstruera företag med betalningsproblem är nyckelfrågor i dessa utredningar, som lett till en ny lag om företagsrekonstruktion (1996). Analysen av konkurs och rekonstruktionslagstiftningen har varit helt inriktad på ”normals tider”. Frågan om lagstiftningens påverkan å krisbankers benägenhet och möjlighet att försätta livskraftiga företag i konkurs har undvikits. En intressant iakttagelse i utredningsarbetet är emellertid att ackordsförfarandet, som bör möjliggöra rekonstruktion av livskraftig verksamhet, har utnyttjats väldigt lite i Sverige även i normal tider p.g.a. lagstiftningens utformning. Omfattningen av, orsakerna till, och konsekvenserna av den omfattande företagsdöden under bankkrisen har således inte belysts trots de starka känslor som väckts och lever kvar. De ytterst få framgångarna i domstol har ytterligare förstärkt bitterheten. Alltför mycket har framkommit i olika utredningar, som tyder på att alla konkurser inte kan förklaras bara av att det var kris i ekonomin. Bankernas beteende, finansinspektionens och regeringens agerande under krisen och lagstiftningens roll måste belysas i ett sammanhang som ömsesidigt påverkande faktorer. Domstolarnas agerande och kompetens i tvistefrågor måste också utredas. Försiktigt räknat kan en matematisk formel se ut så här: Om varje företag som gick i konkurs på grund av bankens ovilja att fortsätta med sina lån, har två anställda – då blir det en arbetslöshet på 30 000 personer. Varje arbetslös kostar drygt 200 000 kronor per år. Anta att arbetslösheten varade ett år, då blir totalkostnaden för samhället 6 miljarder kronor. Om varje företag hade fem anställda, då blir årskostnaden 15 miljarder kronor för 75 000 arbetslösa. Om dessa gick arbetslösa i genomsnitt i tre år hr det kostat 45 miljarder. Till detta kommer ungefär lika mycket i arbetsmarknadspolitiska åtgärder som sattes in efter en tids arbetslöshet, samt utredningar mm. Utan större överdrift kan sägas att enbart bankernas hantering av sina lån och sin bristande omsorg om företagarna har kostat svenska staten omkring 100 miljarder kronor. till detta kommer sedan alla vatten-på-ringar-effekterna av enskilda företagares ofrivilliga konkurser. Leverantörer som inte fick sina pengar och tvingades gå i konkurs och uteblivna skatter till staten. Det blir tillsammans kanske både tre och fyra gånger så mycket pengar än vad som användes för att rädda själva bankerna. Vi talar alltså om belopp som tenderar att vara mellan hälften och en fjärdedel av den tidigare svenska statsskulden. Frågeställningarna måste besvaras inte bara för att undvika en upprepning av den omfattande företagsnedläggning, som skedde i bankkrisens spår, utan framför allt för att återställa ett förtroendefullt förhållande mellan företagare, banker, myndigheter och domstolar. Detta förtroende är en viktig del av ”företagsklimatet” i landet. Spelreglerna mellan långivare och låntagare måste betraktas som legitima, ändamålsenliga och rättvisa för landet som helhet såväl som för enskilda företag även i svåra tider. Betydelsen av företagsklimatet skall inte underskattas i dessa tider då småföretagsamheten kan väntas bli alltmer betydelsefull för både produktivitets och sysselsättningsökningen. I USA har småföretagen länge varit tillväxtmotorn. Det samma kan väntas i Sverige med den nya teknologins utbredning. utan företagarnas förtroende för finansiella företag, myndigheter och domstolar riskerar Sverige att komma på efterkälken. En kommission skulle kunna bidra med förslag till åtgärder för att återställa detta förtroende. Stockholm den 5 oktober 2000     Siw Persson (fp)   Kenth Skårvik (fp)

Tack besöket och välkommen åter! Hemsida