Det tycks råda en uppfattning i våra högsta svenska rättsinstanser att EG-rätten inte gäller i Sverige. På något annat sätt kan de tre beslut, som rör två av EU:s viktigaste fördragsregler, likabehandlingsdirektivet och likabehandlingsprincipen, inte tolkas. Det skriver Mats Lönnerblad, företagare och skribent i EU-frågor.

Arbetsdomstolen, AD, beslutade den 28 maj om att återförvisa ett ärende som handlar om könsdiskriminering till tingsrätten. Målet handlar om hur regeringen på ett uppenbart sätt brutit mot likabehandlingsdirektivet. Det var vid tillsättningen av Sveriges första domare i EG-domstolen i Luxemburg.

Brita Sundberg-Weitman, aktiv medborgarrättskämpe och doktor i EG-rätt, som behärskar tyska, engelska och franska, fick inte jobbet till förmån för regeringens val; en domare som tidigare varit verksam i regeringskansliet. Han besatt inte några kunskaper om vare sig EG-rätten eller behärskade domarspråket i EG-domstolen, franska.

I detta ärende är det uppenbart att AD skulle ha begärt förhandsbesked från EG-domstolen. I stället fick frågan stå öppen och målet återförvisades till tingsrätten. Det är inte bara grovt rättegångsfel, det strider också mot lagen. Ty EG-rättens likabehandlingsdirektiv gäller som svensk lag redan från 1994 i och med att Sverige skrev på EES-avtalet. Jämställdhetslagen är alltså direkt tillämplig med EG-rättslig tolkning från den 1 januari 1994.

Drygt två veckor senare, den 12 juni, besvarade lagrådet den promemoria närings- och handelsdepartementet formulerat om kärnkraftens avveckling. Därmed godkändes den ensidiga avvecklingen av kärnkraftverket i Barsebäck på regeringens villkor, trots att avvecklingen uppenbart strider mot likabehandlingsprincipen.

Det är en teoretisk och praktisk omöjlighet för lagrådet att på så kort tid sätta sig in i konsekvenserna av förslaget. Ändå tog det bara fyra dagar för rådet att besluta i frågan. Inga experter inom det EG-rättsliga området konsulterades. Inte heller begärdes något förhandsbesked hos EG-kommissionen.

Vad lagrådet inte tycks förstå är att det inte går att godtyckligt stänga ett kärnkraftsverk i ett land medan konkurrenterna tillåts fortsätta verka i samma land.

Knappt en vecka senare beviljade högsta domstolen, HD, inte prövningstillstånd i ett ärende om vad likabehandlingsprincipen innebär för alla Sveriges bostadsrättsföreningar. Frågan avsåg att undersöka huruvida bostadsrättsföreningar i Sverige har rätt att ta ut högre driftskostnader för kommersiella bostadsrättsinnehavare inom samma förening, än för privata.

Av de tre fallen borde såväl AD som HD begärt förhandsbesked men lät bli, av politiska skäl. Sverige skulle annars ha skämt ut sig internationellt i fallet med Brita Sundberg-Weitman, och tvingats att tillämpa likabehandlingsprincipen i fallet med kommersiella bostadsrätter. Ändå är det en skyldighet för de högsta svenska rättsinstanser att begära just förhandsbesked i frågor som rör EG-rätten.

Lagrådet, däremot, har inte denna skyldighet, men borde ändå ha frågat EU-kommissionen eftersom det sparar miljoner åt staten. Det vill säga, om Sydkraft, ägaren av Barsebäck, väljer att stämma staten i detta ärende.

Inget annat EU-land bryter så konsekvent och ofta mot Romfördraget som Sverige. Och det under beskydd av våra högsta rättsinstanser. Tyvärr blir det svenska staten som kommer att få svara för de försyndelser som, i de här fallen, AD och HD gjort sig skyldiga till.

De svenska domstolarna har en skyldighet att tillämpa EG-rätten vid de mål som kommer i kontakt med Rom-fördraget. Och det gäller oavsett om någon av parterna åberopat en EG-rättslig grund för för en viss slutsats eller inte.

För svenska domstolar gäller också att om en part åberopar ett brott mot EG-rätten, bör de lägre rättsinstanserna förvissa sig om rätt tolkning genom att begära förhandsbesked. Det är således grova rättegångsfel våra högsta svenska rättsinstanser gör sig skyldiga till. Och när det inte går att lita på vare sig lagråd eller högsta svenska rättinstans ökar onekligen rättsosäkerheten.

Likabehandlingsprincipen finns kodifierad i EG-fördragets artikel 6. EG-domstolen har utvecklat denna till att vara tillämplig i många olika sammanhang, det vill säga att principen har ett större tillämpningsområde än fördragets enskilda artiklar. Sålunda har principen tilllämpats som grund för att garantera likabehandling mellan såväl företag och länder inom EU, som mellan män och kvinnor. Vidare gäller att domstolar mot vilkas avgörande det finns möjlighet att anföra besvär, skall förhandsbesked inhämtas från EG-domstolen. Varför detta inte görs i Sverige är en gåta. Vill någon representant från våra högsta rättsinstanser besvara frågorna?