Pressen är ännu opinionsbildande, men vad är det numera för opinioner den bildar? Undrar Anders R Olsson.

Carl Bernstein, en av Watergate-avslöjarna, dömde för några år sedan ut massmedierna som bärare av en "idiotins kultur". Han ondgjorde sig inte bara över pratshowernas celebritetsdyrkan utan också över nyhetsrapporteringens utveckling till allt falskare och mer hycklande "infotainment". Den journalistiska bevakningen är förvriden av "nyheternas degradering till skvaller, som är den lägsta formen av nyheter, av sensationalism, som alltid vänder uppmärksamheten från samhällets verkliga tillstånd, och av en politisk och social offentlighet som vi - pressen, media, politikerna och folket - håller på att förvandla till en kloak" (The New Republic 8 juni 1992).
- Den sortens angrepp på massmedia har både internationellt (Bourdieu, Chomsky, Lasch med flera) och i Sverige varit legio under 1990-talet. Tonen må variera. Än gycklar man, än spyr man galla, men från Jan Myrdal till Maria-Pia Boethius är slutsatserna förvånansvärt entydiga: journalistiken förvrider och förstör. Stig-Björn Ljunggren hör till de mer återhållsamma kritikerna när han i en kommentar till den hjärteknipande nyheten om hur friska men omärkta kossor har dödats av känslokalla byråkrater skriver:
- "Den mediala populismen levererar oss i allmänhet en alltför enkel bild av verkligheten. Vi gör rätt i att utgå från att allt som sägs i medierna är mer eller mindre felaktigt." (SvD 991023)
- Klyftan mellan journalistikens ideal och dess verklighet är sannerligen bred. Idealen utgår från klassiskt liberala föreställningar om pressen som en tredje statsmakt, en oberoende maktgranskare och garant för att väsentlig information verkligen får spridning. Den svenska urkunden är 1972 års pressutredning som överst bland massmedias uppgifter placerade att "ge den information som är nödvändig för att medborgarna skall kunna ta ställning i samhällsfrågor" (SOU 1975:79).
- Man behöver inte arbeta många veckor som journalist för att inse det absurda i en sådan målsättning. Den som tar pressutredningens uppfattning på allvar tvingas avfärda varje redaktions samlade utbud av texter/bilder som rena skämtet. Alla vet ju att journalistikens främsta uppgift är att dra läsare/tittare till annonserna. En journalistik/redaktion som fyller den uppgiften överlever i branschen, hur usel den än är i andra avseenden. En journalistik som inte fyller uppgiften försvinner, oavsett övriga kvaliteter.
- Uppenbarligen har den moderna journalistiken - inte "massmedia" som är ett alltför vitt begrepp - fått ett ansvar för samhällsutvecklingen som är orimligt stort. Alla angelägna samhällsfrågor måste pressas genom det journalistiska filtret i någon form. Det finns ingen annan kanal av betydelse ut till medborgarna. Att "hantera medierna" tar redan en groteskt stor andel av ledande politikers arbetstid.
Redaktionerna kan inte bära en så viktig samhällelig funktion. De saknar alla förutsättningar att förse människor med den information som "är nödvändig" för medborgarna. Journalisterna har inte tid. De har inte bråkdelen av kunskaperna. De har inte ens ambitionen att bära demokratin.
- Innehåll i tidningar/sändningar bestäms på redaktionerna av två faktorer - vad som känns "rätt" för arbetsledarna och vad konkurrenterna gör. Några analyser av vad medborgarna behöver för att "kunna ta ställning i samhällsfrågor" förekommer inte.
- Visst vill journalister göra gott, och ganska ofta lyckas de, men det gäller i all produktion av varor och tjänster. Leksakshandlaren vill göra våra barn lyckligare. Mäklaren vill hjälpa oss till ett bättre boende. Tandkrämstillverkaren vill ge oss friskare tänder. Ingenstans görs dock så storartade försök att blåsa upp de altruistiska motiven till något överordnat som inom journalistiken. Det skrivs heller inga offentliga utredningar till stöd för leksakshandlares, mäklares eller tandkrämstillverkares ädelt syftande gärningar.
- Den offentliga lögnen om journalistiken kunde vi leva med - som vi lever med många andra - om inte de rådande, marknadsbestämda normerna för nyhetsvärdering sakta underminerade rättssamhället och demokratin. Bisarrt nog sker det inför öppen ridå. Alla kan se vad som händer:
- Något förfärligt inträffar, något som är en "bra grej" på redaktionerna därför att det uppfyller två grundkrav - oskyldiga människor drabbas hårt och (helst) hela allmänheten kan förenas i en ogrumlad avsky för något. Mördande psykopater är bra i denna mening. Pedofiler likaså. (Fyllemord och fyllemisshandel - oändligt mycket vanligare, med oändligt många fler offer - är däremot aldrig bra. Blir notisstoff. Rapportering från så sjaskiga miljöer pekar hän mot alkoholrestriktioner som publiken inte vill ha.)
- Den senaste tidens grova våldsbrott av gäng som kallar sig nazister är självklart "bra". Förutom att berätta "grejen" måste journalisterna, enligt nyhetsförmedlingens barnsligt enkla dramaturgi, utkräva ansvar i samhällets topp. Den samlade reporterstyrkan kör således upp mikrofoner i ansiktet på polisledning, åklagare och ministrar och kräver besked:
"Vad gör du åt det här?"
- Då duger inte förnuftiga resonemang. Då kan ingen minister börja tala om kriminalitet som något komplicerat, något som kräver tungt, svårt och långsiktigt bearbetande av sociala processer. Han/hon måste snabbt och rubrikvänligt utlova krafttag mot det rasistiska våldet. Varje annan reaktion vore politisk harakiri.
- Vanligen finns det inga kraftåtgärder som politiker kan vidta. Åtminstone inte några demokratiskt acceptabla. (Med statliga dödspatruller vore saken enklare.) Återstår symbolhandlingar. Harmlösa sådana kan vara offentliga stormöten där makthavare och kändisar får utslunga känsloladdade självklarheter om nazismen. Mötena må ha ett känslomässigt värde för grupper (invandrare, bögar, politiska radikaler), som löper störst risk att drabbas av våldet, men det är också allt. "Nazisterna" vet redan att alla andra är motståndare till lönnmord och lemlästning.
- Mindre harmlösa är de symbolhandlingar som drabbar medborgerliga fri- och rättigheter och som aktualiseras efter varje "bra" våldsnyhet. "Samhället" måste få bugga mer, censurera mer, åsiktsregistrera mer, inskränka offentlighetsprincip och föreningsfrihet.
- Politiker och höga ämbetsmän kräver nu att den nazistiska terrorn ska nu stoppas genom sekretessbeläggning av passbilder, Vägverkets bilregister och adresser i folkbokföringen. Det öppna samhället ska försvaras genom att stängas. Utseenden blir visserligen offentliga och fotograferbara så fort vi visar oss, bilnummer kan läsas så fort vi kör ur garaget, vår adress finns på hundratals ställen - men än sen? Vi "offrar" ju offentlighetsprincipen för ett gott syfte och krångligare än så får kraftåtgärden inte bli i en journalistik där redan 90 sekunder är ett överlångt inslag.
- Härom året avskaffade riksdagen - med hänvisning till att pedofiler hade spelat in sina övergrepp på videoband och spridit kopior - ett närmare 200-årigt grundlagsfäst förbud mot statlig förhandscensur av tryckta skrifter. När symbolhandlingarna, som den gången, är omöjliga att motivera logiskt blir den yttersta förklaringen att "samhället måste markera..."
- Här blir också bitterheten hos Bernstein och hans svenska meningsfränder begriplig. Deras tro på både journalistikens och demokratins möjligheter har varit äkta. När journalistikens bild av verkligheten blir så förvriden att den framtvingar demokratins stegvisa nedmontering, är det ett grymt svek.
- Analysen ovan är förstås endimensionell. Journalisterna leder inte. Om merparten av de verkligt tunga samhällsintressena såg fler nackdelar än fördelar med utvecklingen skulle den brytas. Men det är en annan diskussion.

Anders R Olsson