Det finns undersökningar som visar att aktörer på finansmarknaden i högre grad än på många andra ställen uppvisar drag som ligger nära psykopati. Behaglighet och charm finns på ytan, men under skalet finns en person som är höggradigt manipulativ och som inte förstår den skada han åsamkar omgivningen med sin gränslösa lust till expansion, dominans och erövring.

Känns beskrivningen igen?

Vill man inte använda så starka begrepp kan man istället tala om en missbrukspersonlighet. Om oförmågan till måttlighet. Om begäret efter "bara lite till". Om oron och obehaget då begäret inte stillas. Om förmågan till rationaliseringar av eget beteende som inte är försvarbart. Om närheten till att falla in i ett dubbelliv, där "drogen" ges en egen värld med sin egen absurda logik. En värld som gradvis tränger ut annan social interaktion.

Spelberoende, alkoholism, narkotikamissbruk. Psykologin är i stort densamma.

Sådär alldeles förvånad borde ingen bli över gårdagens stora nyhet om en ansedd mäklare på Hagströmer & Qviberg som uppges ha förskingrat belopp i storleksordningen 50 miljoner kronor. Hur det förhåller sig just i detta enskilda fall vet få, om någon, ännu. Men vi har sett det förut. Det borde inte förvåna. De snabba besluten, de stora pengarna, risken: Finansmarknaden drar till sig personer med karaktärsdrag som påminner om psykopatens eller missbrukarens.

Nu är den misstänkte anhållen av polisen. Något annat vore förstås orimligt. Hagströmer & Qviberg kommer säkert att se över sin internkontroll, som inte lyckades fånga upp bedrägeriet tidigare. Finansinspektionen kommer att göra detsamma. Utmärkt. Men är det inte en sak som förbryllar i fall som dessa?

Förlusten som åsamkas Hagströmer & Qviberg drabbar företaget. Kanske kommer till detta att läggas en förlust av goodwill. Det finns, kort sagt, starka drivkrafter för att försöka förhindra att enskilda mäklare drar iväg, oavsett om det sker med kriminella, gråa eller legala metoder. Ändå sker liknande skandaler gång på gång. Och ändå är det sällan någon mer än den direkt ansvarige mäklaren som tvingas gå.

Att allt inte kan förutses och förhindras är självklart. Men chefen bär alltid det yttersta ansvaret. Även på finansmarknaden. Att inte ha vetat är inget giltigt argument.

Om inte finansmarknaden av någon underlig anledning är ett undantag måste man då ställa minst två frågor. För det första: hur ser psykologin ut bland finansmarknadsaktörernas chefer? Är tiotals miljoner i förlust inte drivkraft nog för att skapa fungerande och finmaskiga kontrollnät? För det andra: om justitieministrar får avgå när en brottsling rymmer från en av landets anstalter, varför får då inte finansbolagens chefer avgå när de anställt, litat på och misslyckats med att hålla koll på personer som spelar bort tiotals miljoner?

För nog har även finansbolag aktieägare?