Synen på Karl XII har genom gått häftiga svängningar genom tiderna. Nu finns en ny biografi som på ett osminkat sätt visar mannen i all sin förskräcklighet. Psykopat är den diagnos Svante Folin ställer med utgångspunkt i krigarkungens dokumenterade handlingar.

Karl XII Bengt Liljegren Historiska Media, 2000 Rikshistoriografen Herman Lindqvist hävdar bestämt att "Karl XII var ingen katastrof". Det är till att ha pretentioner! Resultatet av monarkens trägna bemödanden är odiskutabelt: stormaktsväldet upplöstes och Sverige deklasserades från överansträngd stormakt till tredje klassens randstat. Den 18-åriga avvecklingsprocessen kantades i början av spektakulära men i realiteten meningslösa segrar som snart övergick i dundrande nederlag och ömkliga fiaskon.
   Priset var runt 200 000 döda svenska och finländska män, galopperande inflation, statsbankrutt och allmän misär. Denna dystra utveckling var inte ödesbestämd utan en direkt följd av militärdiktatorns totala vägran att förhandla med någon om någonting över huvud taget. Karl XII, Carolus, var i diplomatiskt hänseende lik Yassir Arafat, det vill säga han missade aldrig ett tillfälle att missa ett tillfälle – och han hade många.

Karl XII:s person har redan från början väckt större intresse än hans gärningar. Ingen annan svensk kung har varit föremål för så motstridiga och passionerat omfattade uppfattningar. Åsiktsspektrumet sträcker sig från tragisk hjälte till folkförintande bödel. Kungen var en mästare på att inte kommunicera. Han förde ingen dagbok, skrev inga brev med personligt innehåll, diskuterade aldrig och intog sina måltider under bedövande tystnad. När han talade var det huvudsakligen för att utdela – ofta kryptiska – befallningar; i lätt konversation var favoritrepliken: Hå!
   Eftersom ingen vet vad Karl tänkte eller kände har det varit fritt fram för den som vill att fantisera om kungens tankar och känslor. Mina egna kliniska slutsatser (psykopati med inslag av autism) baseras inte på någon privilegierad insyn i majestätets själsliga skrymslen utan enbart på dokumenterat beteende.
   Härvidlag är Bengt Liljegrens nya Karl XII-biografi ett bra verktyg. Han är ingen Karl XII-ätare men presenterar fakta utan censur och avstår ifrån att tolka in någon högre "historiens list" i allsköns vedervärdigheter och självförvållade katastrofer. Liljegren som tidigare har utgivit Karl XII i Lund är väl påläst och skriver lättflytande populärhistoria utan djupare analytiska pretentioner. I väntan på Peter Englunds slutbehandling av Karl X Gustavs son och sonson kan föreliggande verk rekommenderas för dem som inte vanemässigt yrar omkring med facklor i händerna den 30 november.
   Karl ansåg att han hade blivit skadligt bortklemad av fruntimmer i unga år. Den helgonlika Ulrika Eleonora oroade sig ständigt över den klene kronprinsens hälsa. Det var rätt naturligt eftersom Karls fyra yngre bröder strök med i vaggan. Vid sex års ålder kidnappades Karl från barnkammarens kuvös och "kom i manfolks händer".

Den permafrostige Karl XI tog sina fadersplikter på stort allvar och lät sonen tidigt bekanta sig med livets alfa och omega – jakt och exercis. När Carolus knappt sju år gammal fick frågan vad han önskade sig mest i hela världen, svarade han ominöst: "Jag önskar att jag må en gång hava den lyckan att följa min pappa i fält." När han var åtta sköt han sin första hjort, tre år senare sin första björn. Hans unga ego masserades flitigt av krälande hovmän och masochistiskt underdåniga lärare. Det gällde ju gud bevars att utdana "en envålds, allom bjudande och rådande suverän konung den ingen på jorden är för dess aktioner responsabel".

I december 1697 krönte den 15-årige Karl sig själv i Storkyrkan och struntade helt sonika i den traditionella kungaförsäkran. Han var nu ensam herre över ett skuldfritt land som efter 20 års fred förfogade över Europas förmodligen bästa krigsmaskin. Hans första åtgärd var att upplösa riksdagen – någon ny skulle inte sammankallas i hans livstid. Riksråden och de före detta förmyndarna behandlade han med kyligt förakt. Under deras diskussioner molteg han och avslutade palavern med standardfrasen:
    "Sådan är min vilja. Och därvid blir det."
    Hans sexintresse var så outvecklat att livmedikus Urban Hjärne försökte lura i kungen afrodisiaka för att bota misstänkt impotens. Det fanns andra sätt att få utlopp för hormonstormarna, till exempel att sprätta körsbärskärnor i ögonen på pager, slå faten ur serveringspersonalens händer, rycka av peruker, supa ned björnar, slå ut riksmarskens fönsterrutor eller förvandla det kungliga kapellets stolar till pinnved.
    Hovet i Stockholm var notoriskt ledsamt, men när Karls favorit och blivande svåger hertig Fredrik av Holstein kom på besök blev det liv i luckan. De ystra ynglingarna tävlade om vem som var flinkast i att med ett enda slag hugga huvudet av olika djur. Under flera dagar roade de sig kungligt genom att dekapitera en mängd kalvar, får och hundar i Karls egna gemak. Blodet rann över trösklarna och huvudena slängdes ut genom fönstren till förtret för förbipasserande.
    Carolus satte också sprätt på den kassareserv som hans gnidige far hade samlat ihop för att kunna möta oväntade militärfinansiella kriser. Ryktet om att Sverige styrdes av en 16-årig Caligulatyp fick landets revanschlystna grannar att vädra morgonluft.
   Att släkten är värst fick Karl bittert erfara när hans perfida kusiner August den Starke och Fredrik IV av Danmark ingick ett anfallsförbund med ryske Peter. Med hjälp av engelska flottan besegrades danskarna snabbt och nästan utan manspillan. Nästa man till rakning var den ryske tsaren. Den lysande viktorian vid Narva "transmogrifierade" omedelbart Carolus till Europakändis.
   Trots att 8 000 moskoviter hade bitit i snön var Karl besviken på deras brist på kampanda. Enligt hans mening var bataljens höjdpunkt det tillfälle då mängder av panikslagna ryssar flydde över en bro som brast, varefter de ömkligen drunknade i issörjan. Då kunde han nämligen skjuta på dem "som efter änder".

Liljegren påpekar att den svenska inställningen till ryssarna var klart rasistisk. Det hörde normalt till god soldatsed att inte dräpa fiender som hade kastat sina vapen, men mot de undermänskliga slaverna togs ingen sådan hänsyn. Det svenska maneret kulminerade i förintelseslaget vid Fraustadt 1706 där Rehnskiöld befallde att 500 ryssar som bad för sina liv skulle elimineras utan prut:
   "De blevo ihjälskjutne och ihjälstuckne, så att de föllo över varandra som slaktefår."
   Följande vår slog svenskarna sachsarna vid Düna. Inom loppet av tolv månader hade Karls armé således betvingat samtliga tre fiender. I Stockholm började man så smått hoppas på fredsförhandlingar. Inget kunde vara Carolus mer fjärran; för hans sinnelag framstod förhandlingar och kompromisser som fega och moraliskt tvivelaktiga. Värjan var det suveräna diplomatiska instrumentet "ty den skämtar intet". Han var dessutom besatt av idén att störta August från Polens tron. Som en blodbesudlad Don Quijote tillbringade han de följande fem åren med att jaga sin undflyende fiende härs och tvärs genom Polen.
   Under tiden passade Peter på att erövra Baltikum, grundlägga Sankt Petersburg och modernisera sin armé. Svenskarnas framfart innebar fruktansvärda lidanden för Polens folk. På konungens order ska man härja och bränna, folk ska "hängas på halva bevis, så att fruktan kommer och de måste veta, om man begynner med dem, så skonas intet barnet i vaggan". De hederliga och gudfruktiga bussarna kände stor förtrytelse över civilbefolkningens infama försök att slingra sig undan svältdöden. De mest förtappade sköt till och med på svenskarna. När 50 sådana nidingar hade inringats tvingades de i tur och ordning hänga varandra tills bara en återstod som expedierades av svensk kula.
   Karls taffeltäckare Hultman gjorde den fromma reflektionen att bönderna hade fått "en evärdelig minnesbeta derföre, att de understodo sig hindra en så hög, mild, nådig, mägtig och tapper konung att med sin här tåga genom deras land". Till slut uppnådde Karl sina drömmars mål – August detroniserades (kortvarigt) och en nickedocka intog hans plats.
   En fransk diplomat som hade studerat Karls beteende gjorde följande karaktäristik:
   "Han tror sig vara en Guds fiskal på jorden, sänd att bestraffa all trolöshet."

När fatwahn mot August hade fullbordats var tiden mogen att krossa Peter genom att söka upp honom i Moskva. Hur det gick med den saken torde vara allom bekant. Det kan dock noteras att Carolus uppfattning att det var kärringaktigt att använda artilleri på slagfältet stod karolinerna dyrt i Poltava. Taktisk koordination av olika vapenslag var inte hans starka sida. Den mytologiska, karolinska taktiken var en kadaverdisciplinerad bärsärkagång: ett skott i vitögat och sedan låta det svenska stålet bita. Efter katastrofen vid Poltava lämnar Karl XII spillrorna av sin armé och flyr till Turkiet. Att omkring 30 000 svenska krigsfångar försmäktade i Ryssland tog han som en man – allting var Lewenhaupts fel. När han får bud om älsklingssystern Hedvig Sofias död bryter han däremot samman i tårfloder och vägrar under ett helt år att acceptera faktum.
   Den utdragna vistelsen i Turkiet har klart farsartade inslag med den imbecilla kalabaliken som klimax. Carolus vegeterar och intrigerar. Hans tendenser till verklighetsflykt djupnar. Han väntar på en imaginär svensk-polsk armé som ska förena sig med honom, när han anför en här av 100 000 turkar och tartarer norrut för att slutgiltigt näpsa Peter. I väntan på att turkarna ska hörsamma hans blygsamma begäran planerar han hur Tessins slottsbygge ska skräddarsys för hans behov. Idén är att förvandla slottet till en med lönngångar rikligt försedd bunker – där ska majestätet dväljas, osynlig för sitt folk à la trollkarlen från Oz.
   När Carolus fantasmagorier gick upp i rök drabbades han av en nervkollaps och tillbringade elva stumma månader på en divan. När han hade tillfrisknat tog han hästen norrut för att avsluta sin martialiska karriär med två katastrofala norska fälttåg. Liljegren anser att skottet vid Fredriksten var ett insiderjobb utfört av svågern Fredriks franska torped Sicre. Det kom inte en dag för tidigt. Till skillnad från det svenska folket var Karl inte det minsta trött på krig utan hade börjat tala om att ett 40-årigt krig kunde vara en bra sak.

"För hans självupptagna personlighet existerade andra som redskap och förbrukningsmaterial - mer eller mindre användbara under hans olika korståg"

Att hitta goda sidor, för att inte tala om dygder, hos Karl XII är inte helt lätt. Att prisa modet hos en fatalist med storhetsvansinne, vars främsta nöje var att utsätta sig för onödig livsfara, ofta på andras bekostnad – ter sig aningen sökt. En helnykterist som startar dagen med 1,3 liter vin och avslutar den med 6 liter öl som sängfösare finner knappast nåd inför den Nationella folkhälsokommitténs basiliskblick. I beaktande av att Carolus ansåg att en bra karl borde klara av 15 skjut per älskogsnatt framstår hans livslånga kyskhet som remarkabel. Sannolikt sublimerades den uppdämda libidon dock i någon mån av frekvent blodsutgjutelse. Hans resebibliotek innehöll två böcker – Bibeln och en Alexanderbiografi. Hans matematiska begåvning hade idiot-savant-karaktär. Dödsskottet räddade svenska skolbarn från att behöva nöta in 64:ans multiplikationstabell.
   Mycket har ordats om kungens logiska intellekt "men när han spelade schack anföll den store taktikern med en pjäs i taget tills den blev tagen". Karls sociala talanger var inte framträdande "hans bordsskick var bondskt; tyst och i rasande fart glufsade han i sig stora mängder mat". Han hade för vana att slita knapparna ur rocken på den han talade med. Han undvek fruntimmer som pesten, men vid ett tillfälle gav han en minnesvärd dansföreställning. Utan tillstymmelse till takt slängde han med våldsam kraft omkring damerna som "hårvantar"; alla kunde se vilka som hade bjudits upp av kungen ty "håret slokade och flaxade på alla sidor, och de sågo så tilltofflade ut". Kvinnlig fägring gjorde inget intryck på Karl – välskapta ynglingar sågs med blidare blick, till exempel Krimkhanens son:
   "Han överträffar i fråga om skönhet alla fruntimmer i Sverige och Tyskland."

Om kungen någonsin kände sig komfortabel i sociala sammanhang så var det hos sina råbarkade knektar. För hans självupptagna personlighet existerade andra bara som redskap och förbrukningsmaterial – mer eller mindre användbara under hans olika korståg.
   Den engelske ambassadören Wenthworth som hade studerat kungen i Altranstädt konstaterade:
   "Han är mycket nyckfull och halsstarrig, och det gör att hans bundsförvanter är rädda, ty han riskerar sitt liv och sin armé lika lättvindigt som andra människor gör i en duell."
   Karl XII var utan tvekan beredd att strida till siste svensk. Det mest bestående intrycket efter ett studium av hans curiculum vitae blir en aura av torftig ödslighet – han påminner lite om Mumindalens miserabla Mårran. Hans livsgärning sammanfattas bäst av Macbeths karaktäristik av livet i största allmänhet:
   "It is a tale told by an idiot, full of sound and fury. Signifying nothing."

Svante Folin
redaktionen@fti.se