Professorn som aldrig låtit sig luras. - Beslutsfattare är ofta naiva. De vill inte se fakta i ögonen. Men hur kan man tycka om psykopater om man inte förstår hur det fungerar?, säger psykiater Sten Levander.

Är förändring möjlig? Även för den som gjort sig skyldig till upprepade, grova våldsbrott'? Kan man till exempel lita på att en fånge som av sina vårdare beskrivs som ”oklanderlig” inte en dag vandrar ut från en teaterföreställning för att några dagar senare vara med och råna en bank och skjuta två poliser?
- Nej, det kan man inte, svarar Sten Levander, professor i psykiatri.
- Han låter inte ens upprörd när han konstaterar:
- Psykiatrin har ingen metod att behandla människor med den här typen av personlighetsstörning.
- Jag når Sten Levander en vacker junikväll på en rasslig mobiltelefon. Han är i Stockholm på en mottagning på Läkarsällskapet, men det är ganska trist, säger han: ”alla går mest runt och pratar och dricker sprit”.
Så visst, han går gärna med på att prata om psykopater i stället: Kan du komma hit? Om tre kvart?

Går inte att bota
Sedan två poliser mördades i Malexander och ”sjutrean” Tony Olsson avvek från sin permission har Sten Levander haft mycket att göra.
- Inte minst för att han slagit fast det som de mest optimistiska och önsketänkande av oss haft så svårt att ta in: Att psykopati än så länge är ett ”icke- behandlingsbart tillstånd”.
- Att det faktiskt inte finns något som psykiatrin kan göra för de här personerna: inga mediciner, inga terapier, samtal, kurser - INGENTING som säkert hjälper.
I alla fall inte om personen redan kommit in i puberteten eller är yngre än fyrtio år, modifierar han.
- Barn går fortfarande att rädda. Och efter fyrtio har vi alla börjat dö litet gradvis.
Då har den värsta aggressiviteten klingat av, även för psykopaterna, och de positiva sidorna i deras personlighet framträder allt tydligare:
- Man kan uppfatta dem som ungdomliga, vitala och kreativa. Och med tiden har de också lärt sig att hantera sitt handikapp allt bättre. Om de inte har hunnit supa eller knarka ner sig innan dess, vill säga.
- Men fram till fyrtioårsstrecket är det enda samhället kan göra att hålla de här personerna under ständig kontroll, närmast punktmarkering, menar han. Sätta på dem en social korsett och förhindra all gängbildning med likasinnade.

Hur många psykopater finns det i Sverige?
- Mellan femton och tjugo procent av alla fängelseinterner räknas som psykopater.
Och det finns en hel del utanför murarna också.
- Det är inte så att det handlar om en klart avgränsad personlighetstyp, betonar han. I stället kan man säga att många kriminella, och andra också för den delen, befinner sig på en glidande skala, där de tjugo procent värst drabbade uppfyller psykiatrins definition på en psykopat: brist på empati med andra, förakt för svaghet, starka narcissistiska drag, dålig tidsuppfattning och oförmåga att förstå begrepp som rätt och fel.
- Drag som vi alla har haft som mycket små, men som de flesta har vuxit ifrån.

Tar ingen hänsyn
- En psykopat förstår inte riktigt hur verkligheten fungerar. En medelålders, halvfet, otränad man som alltid varit helt ointresserad av sport kan till exempel plötsligt få för sig att han ska försörja sig som professionell simmare.
- Gemensamt för alla psykopater är att de vill driva igenom sin egen vilja utan hänsyn till andra:
För smarta psykopater räcker det för det mesta att snacka sig fram till målet, medan de mer obegåvade oftare tar till våld.

Varför blir man psykopat?
Enligt Sten Levander finns det många faktorer som spelar in.
Det mesta handlar naturligtvis om det som i vardagslag brukar kallas ”en taskig bakgrund”, att man av olika skäl inte fått det stöd under uppväxten som man hade behövt.
I rättspsykiatriska undersökningar ingår dessutom alltid frågor om minst två generationer bakåt.
Då har jag upptäckt att påtagligt många svenskar är fullständigt historielösa. De vet ingenting om sinbarndom. Kanske har man en aning om vad pappa jobbade med, men farmor och farfar eller mormor och morfar har man aldrig träffat. Jag brukar kalla dem för Aniara-barn, de är helt vilse i rymden.
Den som är uppvuxen i en invandrar familj har ofta en fördel här, säger han. Släktbanden är starkare, vilket ger en identitet inom familjen.
- Socialiseringsprocessen är oerhört viktig. Barn blir vad man gör dem till. Gör man dem inte till något, så blir de ingenting.
Och att vara ”ingenting”, att inte veta vem man är, det är nästan en förutsättning för att man ska utvecklas till psykopat, menar han:
- Påminner man inte ett barn under hela uppväxten, gång på gång, om den där speciella dagen då de fångade den där fisken till exempel, så kommer barnet att glömma det.
Till slut blir hela barndomen blank:
- Många som genomgår en rättpsykiatrisk undersökning har inga minnen före åtta-nio års ålder.
Här-och-nu-personer, kallar Sten Levander dem. Utan inre kompassriktning och långsiktiga mål:
- De är så oerhört kortsiktiga att de ofta inte tänker på att de kan åka fast om de begår ett brott.

Och du menar alltså att alla försök att förändra dessa personer i vuxen ålder bara är ett slöseri med tid?

Ja, för den här kärngruppen, för de värsta tjugo procenten. Det kan till och med vara dåligt för dem om deras sämsta sidor uppmuntras och applåderas och ger dem fördelar som de annars inte skulle haft.
Enligt Sten Levander funkar grava psykopater som bäst i en oerhört strukturerad miljö, som främlingslegionen, där det inte går att ta några genvägar.
- Men för andra, mer vanliga, interner kan satsningar och behandlingar självklart ge resultat, tillägger han.

Men samhället kan väl inte bara ge upp? Är inte det för frustrerande? - Det riktigt frustrerande är att politikerna vägrar se fakta i ögonen. Jag och andra rättspsykiater stämplas som okänsliga kräk när vi för fram den forskning som finns. Men jag tycker det är tvärtom: hur kan man tycka om de här killarna på riktigt om man inte förstår hur de fungerar? Och om man inte har realistiska förväntningar på de små, små framsteg som en del ändå kan göra.
- För samtidigt säger Sten Levander att han är rädd för att pendeln nu ska svänga över helt.
- Har man gett någon ett förtroende som de sviker är det lätt att man känner: Faan vad sviken och kränkt jag känner mig! Och så går man till överdrift åt andra hållet och drar åt alla skruvar för hårt.

Varför låter vi oss duperas så lätt? - För att psykopater är trevliga. Trevligare än genomsnittsmänniskan. De framstår också lätt som säkra och helgjutna människor eftersom de inte förstår hur det funkar människor emellan. De har inget av den sociala osäkerhet som vi andra dras med, blir aldrig generade eller osäkra i andras sällskap.
- Jag brukar säga att en sann psykopat, han samtalar inte - han håller presskonferens.
Konfrontationer och tillrättavisningar stör inte psykopaten det minsta, de bara rinner av utan att lämna något spår. Om inte situationen blir hotfull:
- Då kan han vända på en femöring och all charm är plötsligt som bortblåst.

Förklara!
- Tänk dig att du ska köpa en bil. Du tycker den ser rätt skruttig ut, men försäljaren ser dig troskyldigt i ögonen och försäkrar att den är i toppskick. De flesta människor tänker då: han skulle inte ha mage att stå och blåljuga mig rätt upp i an- siktet.
- Det kan till och med vara så att fastän vi med vårt förnuft inser att han ljuger så kan vi ändå inte fatta det känslomässigt, eftersom han inte visar några av de små, subtila tecken på lögn som vi lärt oss och som vi brukar snappa upp undermedvetet.
Så vi slår till, och köper bilvraket.
- Och sedan, när vi har gått, så står han och hånskrattar över att han lyckats lura ännu en idiot.

Är det kanske till och med så att vi vill bli lurade?
Ja, vem vet. Sten Levander är inte dugg förvånad över att det alltid är ”genomsnälla och omtänksamma” eller på sin höjd ”lite-stökiga-men-in-nerst-inne-jättefina” killar som begår grova, planerade våldsbrott. Eller att det i alla fall är så släktingar, grannar och skolkamrater minns dem. Eller till och med kriminalvårdsinspektörer:
- Med bättre upplysning skulle inte lika många bli lurade.

Har du aldrig själv blivit lurad?
- Nej, aldrig. Jag är för elak.
- Eller för saklig skulle man kunna säga, i alla fall när yrkeskostymen är på.
- För konsten är ju den, säger han: att hela tiden hålla blicken stint fästad vid den skruttiga bilen och inte låta sig dras med av bilförsäljarens charmiga svada. Jaha, så långt är allt klart.
Men sedan säger Sten Levander något överraskande:
- Jag har egentligen aldrig förstått varför människor säger en sak och menar en annan. Nähä.
Det blir tyst någon sekund i det vackra rummet på Läkarsällskapet medan vi begrundar detta. Det enda som hörs är skrattet och glammet från tillställningen därnere, den som han smitit ifrån.
Men sedan förklarar han:
Hur konvenans och falskhet har ”varit olidligt” för honom ända sedan han vägrade att delta i den hycklande morgonbönen i skolan.

Och så väljer du ett yrke som går ut på att ta reda på om garvade lögnare ljuger eller inte!

- Just därför. Jag har velat förstå hur det fungerar.
Men själv tycker han förstås inte, tillägger han, att han valt att syssla med rättspsykiatri. Inte egentligen. Utan att han mest hamnat där av en rad tillfälligheter.
Men ändå.
Om lögnens natur måste han väl ha lärt sig en del?
- Jo, visst.
Men de som fascinerar honom mest, säger han, är inte psykopaterna. Det är människor med andra störningar, de sällsynta som väver ihop fantasi och verklighet så skickligt i sin inre värld, att han fortfarande inte riktigt vet om de talar sanning eller inte.

Caroline Stein

Copyright

"Skriv om dem som är smarta nog att inte åka fast"

Bra att ni tar upp psykopater! Men varför skriver ni inte om dem som finns ute i samhället, de som är smarta nog att inte åka fasta?

Precis som de kriminella psykopaterna lämnar ju dessa förskräckelse och förödelse efter sig!

Ungefär så har många av de telefonsamtal låtit som Idagsidan fått efter förra veckans artiklar, där vi ställde frågan om psykopater kan ”botas” eller inte.

Många har berättat om hur de blivit lurade och svikna, hur ”drömsvärsonen” visade sig vara mytoman, eller hur chefer och arbetskamrater visat nya och obehagliga sidor i pressade situationer.

Överläkare Johan Liljeberg anser däremot att psykiatriprofessorn Sten Levander målar bilden alltför svart när han hävdar att förändring är omöjlig före fyrtio års ålder: ”Rättspsykiatrins förutsägelser för hur det kommer att gå för människor är så knackiga att man enligt en del studier lika gärna kunde slå krona eller klave”, skriver Liljenberg i ett fax. ”Ett grundläggande fel är att rättspsykiatrin uppfattar sina bedömningar som för alla tider gällande. Man har ingen känsla för människosjälens plasticitet. I mitt arbete med missbrukare har jag ofta sett människor vars beteende är fasligt lika psykopaternas. Att se hur en missbrukare som ljuger och trampar på folk plötsligt blir hederlig efter kontakt med AA eller NA (Anonyma alkoholister och Anonyma narkomaner) är ett av mitt yrkes stora upplevelser”, fortsätter Liljenberg.

Caroline Stein