5. Sjukhusspionaffären i Göteborg 1975 Sammanfattning Krav på granskning Genom ''sjukhusspionaffären'' (not 75) avslöjades att den socialdemokratiske ombudsmannen Leif Andersson i Göteborg var en av de ansvariga och tillhörde IB-chefen Birger Elmérs underrättelsenät. Kanger och Gumesson skriver följande om sjukhusspionaffären: ''Det var många omständigheter som gjorde att blickarna började vändas mot det socialdemokratiska partiet i sökandet efter sanningen i sjukhusaffären: alla inblandade var socialdemokrater, märkligheterna i den officiella >säpoversionen<, de kvarvarande frågetecknena från IB-avslöjandet - där SAP anklagades för att ha utnyttjat IB i partipolitiska syften. Det faktum att Jan Lindqvists närmaste chef inom sjukvårdens BURE-projekt var Svante Winqvist, en person som två år tidigare avslöjats med att föra ett privat åsiktsregister och >frilansa< åt IB, ökade misstankarna starkt. Och så tillkom då Göran Johanssons svårbegripliga yttrande om >Sapo<, som ingen visste vad det var. Sjukhusspionen själv, Jan Lundqvist, hade en bakgrund som inbjöd till spekulationer om vem han egentligen arbetat för. Han hade varit aktiv studentpolitiker då han läste in en pol.mag. vid Göteborgs universitet. Under ett år hade han varit ordförande i den socialdemokratiska studentföreningen. Han hade också arbetat i SSU, där han tillhört vänsterfalangen bakom tidskriften Socialistiskt Forum. Under sex år hade han extraknäckt i Göteborgs hamn som stuveriarbetare, en stormig tid där strejkerna avlöste varann och då bildandet av Svenska Hamnarbetareförbundet utanför LO blev ett faktum. I samband med IB-affären förekom en uppgift om att IB hade haft 200 - 300 hamnarbetare i Göteborg registrerade. Jan Lindqvist var reservofficer, löjtnant i flottan, och enligt egen uppgift utbildad i säkerhetsfrågor. Lindqvist verkade vara ett skolexempel på en IB-agent som värvats genom partiet. Aftonbladets reportrar tog sig tid att intervjua ett stort antal inblandade i Göteborg och ett ännu större antal socialdemokrater runt om i landet om detta >Sapo<. I slutet av november, en månad efter det första avslöjandet i sjukhusaffären, lade de fram en 32 sidor lång sammanfattning av vad de visste för sin redaktionsledning. Den inleddes så här: ''De avslöjade spionerna och agenterna inom sjukvårdsförvaltningen och sjukhusen i Göteborg arbetade inte för Säpo - utan för Sapo. Sapo är det socialdemokratiska partiets eget Säpo. Tidigare hette denna organisation 03 och var en del av IB, den inrikesdel som förbjöds av riksdagen efter IB-affären. Sapos högste chef är Olof Palme personligen - men regeringen är informerad om denna illegala verksamhet. Sapos uppgift är att registrera och kontrollera ''vänstern'' inom SAP och hela fackföreningsrörelsen (not 110).'' Reportrarna drog likhetstecken mellan IB:s 03-sektion och >Sapo< och gjorde >Sapo< till en slags polisorganisation. Detta var, som vi visat tidigare i boken, felaktigt. Men de var på rätt spår, både när det gällde socialdemokratiska partiets åsiktskontroll på arbetsplatserna och när det gällde sjukhusaffärens mysterier. Det räckte för att Aftonbladets hårt partianknutne chefredaktör Gösta Sandberg skulle stoppa allt fortsatt undersökningsarbete. Reportrarna lät då programledaren i TV:s diskussionsprogram >Kvällsöppet< läsa upp den ovan citerade inledningen. TV hade inbjudit Olof Palme och Lennart Geijer till studion för att diskutera anklagelserna, men båda avböjde. I stället skrev Olof Palme ett indignerat brev till TV2-chefen Örjan Wallqvist, där han betecknade beskyllningarna mot honom och partiet som >närmast groteska<. Palme påpekade också att ingen dokumentation som styrkte påståendena om >Sapos< existens hade lagts fram. Socialdemokraterna hamnade nu i en knivig situation. De hade kunnat förklara vad förkortningen >Sapo< egentligen stod för, det vill säga den socialdemokratiska arbetsplatsombudsorganistionen, en öppet verkande organisation som förde partiets talan på arbetsplatserna. Men därmed riskerade de att debatten skulle föras in på vad denna ombudsorganisation hade gjort i hemlighet, det vill säga kontrollera kommunister och rapportera om dem till partiledningen och IB. SAP-ledningen valde därför att dementera >Sapos< existens helt och hållet - något som inte var alldeles lögnaktigt: någon egentlig polisorganisation inom partiet fanns ju inte, och förkortningen >Sapo< används vanligen inte. Stormen reds således ut av en skickligt dementerande Olof Palme. Men bekymren var inte över för SAP-ledningen. Flera personer hade vänt sig till justitieombudsmannen (JO) och begärt att denne skulle utreda sjukhusaffären. JO Gunnar Thyresson bestämde sig för att ta upp ärendet och ägnade fem månader åt saken innan han offentliggjorde vad han kommit fram till. JO:s utredning visade sig innehålla långa skildringar av vad olika personer sagt under förhören och hur det yttre händelseförloppet såg ut. Men slutsatserna var svävande. Thyresson nöjde sig med att hans granskningar inte givit >en i alla avseenden entydig bild av vad som förevarit<. På en punkt ansåg han sig dock vara säker. Någon åsiktsregistrering av de anställda vid sjukvårdsförvaltningen hade inte förekommit. Det hela slutade i något som blev ett stöd åt regeringens version av sjukhusaffären. Hur var det möjligt att fem månaders utredningsarbete givit ett så magert resultat? I själva verket visste JO Thyresson avsevärt mer än han offentliggjorde. Han hade fått klart för sig att militären var inblandad och att fackföreningsrörelsen i vid bemärkelse spelade en roll. Av detta finns dock ingenting i utredningen. Något eller någon hade hindrat honom. I en senare utredning gjord, av JK Gullnäs, finns en liten bit av svaret på vad som hänt med JO-utredningen. Av uppteckningarna från ett samtal med Carl Bildt (som då var sakkunnig i det borgerliga regeringskansliet) framgår att Thyresson först bestämt sig för att >ta i med hårdhandskarna< men sedan dämpat sig efter ''påtryckningar från ÖB''. (not 111). Vad dessa påtryckningar bestod i sägs ingenting om, varken där eller någon annanstans. Men detta är vad som skedde: När överbefälhavaren Stig Synnergren möttes av JO Thyressons frågor om militärens roll i Göteborg beslutade han sig för att lämna en ny version av sjukhusaffärens hemligheter. Synnergren förstod att Thyresson inte tänkte nöja sig med den offentliga säpoversionen. Han ansåg sig tvungen att kasta åt JO några nya köttben för att få slut på gläfset. ÖB Synnergren berättade nu att händelserna i Göteborg hade ett direkt samband med den militära beredskapsplaneringen. I händelse av krig och ockupation av landet skulle en hemlig ockupationsregering bildas, bestående av betrodda medborgare. För att imponera på Thyresson nämnde Stig Synnergren två namn som skulle ingå i denna regering: Gunnar Nilsson, dåvarande ordförande i LO, och Bertil Kugelberg, före detta VD i Svenska Arbetsgivareföreningen. Ockupationsregeringen skulle verka i det tysta för att upprätthålla moralen i landet, berättade Synnergren för Thyresson. Till sin hjälp skulle den ha en motståndsorganisation som samlade in underrättelser för att regeringen skulle få en bild av läget. Sjukhusen spelade en viktig roll i denna verksamhet. Om det ingick sjukvårdsanställda i motståndsorganisationen skulle dessa kunna hålla försåtliga förhör med skadade soldater i händelse av strider och ockupation. Jan Lindqvist var en av dessa personer och det fanns många fler med liknande hemliga uppdrag runt om i landet. Det var riktigt, sade Synnergren vidare, att facket hade en betydelsefull roll i denna planering. Det var bland annat viktigt att hålla reda på tänkbara landsförrädiska element, såsom medlemmarna i kfml(r) Men det var förstås viktigt att inget av detta kom ut. Sade Stig Synnergren. Det var en patriotisk snyfthistoria av rang, och JO Gunnar Thyresson tog den till sitt hjärta - och lät sig tystas. Stig Synnergrens beskrivning av händelserna i Göteborg var mera riktig än de tidigare - men sann var den inte. Med denna historia fanns nu ett fjärde lager av lögner och halvsanningar som täckte den verkliga sanningen: Först påståendet om att Jan Lindqvist skulle utreda misstänkta sabotagehandlingar. Sedan den officiella versionen om att Lindqvist hjälpte Säpo med ett arbete som rörde rikets säkerhet, vilket tyvärr inte kunde avslöjas för allmänheten. Därefter påståendena om att Lundqvists uppdrag gällde att förhindra terroristaktiviteter på sjukhusen, lögner som var avsedda att vilseleda de myndigheter som stack sina näsor för djupt i saken. Och så till sist ÖB:s tillrättalagda berättelse för den snokande JO Thyresson, en halvsanning som lika mycket var en >halvlögn<. Det är alltså inte så konstigt att gåtorna bakom sjukhusaffären förblivit olösta.'' (not 76) Vi vet att regeringen förnekade Sapos existens och att om någon varit inblandad så var det som enskild person. ''Under ''sjukhusaffären'' i Göteborg 1975, dementerade dåvarande statsministern och partiordföranden Olof Palme ''Sapos'' existens.'' (not 77) ''Om någon partifunktionär deltagit i åsiktsregistrering har det varit i ''egenskap av enskild person'', hävdade statsminister Ingvar Carlsson 1988. Dokumenten från SAP:s partistyrelse talar ett annat språk.'' (not 78) ''Sten Andersson, SAP:s partisekreterare och ''Sapochef'' 1963 - 82. Han var tillsammans med SAP:s facklige sekreterare Nils-Göran Damberg ansvarig för den tredje genomgripande politiska kartläggningen av fackföreningsrörelsen, ''fackligt - politiska undersökningen'', 1965. Sten Andersson förnekade så sent som 1988 i radio och TV att partiet hade varit engagerat i åsiktsregistrering av kommunister.'' (not 79) Under augusti 1998 publicerade Göteborgs-Posten den lista som visar vilka sjukhusspionen registrerade. 30 personer, alla med ett vänsterförflutet. I september 1998 gjorde 14 av de som fanns med på sjukhusspionens lista en anmälan till JK. (not 80) I oktober 1998 fick de som anmält ärendet till JK avslag med motiveringen att händelserna ligger för långt bort i tiden. Anmälarna överklagar. Professor Dennis Töllborg menar att det är mycket beklagligt för demokratin. (not 81)  Sammanfattning Sjukhusspionaffären, benämning på avslöjandet av och debatten kring olovlig underrättelseverksamhet vid sjukvårdsförvaltningen i Göteborg. Den 22 okt. 1975 påstods i en artikel i Aftonbladet att SÄPO via en agent vid sjukvårdsförvaltningen i Göteborg spionerade på de anställda. Frågan om hemlig övervakning var kontroversiell och åsiktsregistrering i princip förbjuden sedan 1969. Regeringen reagerade häftigt på uppgifterna i artikeln, och SÄPO-chefen Hans Holmér sändes tillsammans med justitieministern Lennart Geijers informationssekreterare Ebbe Carlsson till Göteborg för att skyndsamt utreda saken. Enligt dem hade ordföranden i sjukvårdsförvaltningen efter en hänvändelse från SÄPO anställt den s.k. sjukhusspionen på en täckbefattning för att övervaka anställda med påstådda kontakter till terroristgrupper i Mellersta Östern. I medierna framfördes misstankar att det i själva verket handlade om ett av det socialdemokratiska partiet organiserat inrikesspionage som fortsatte att bedriva sin verksamhet. Här fanns en knytning till IB, vars inrikesspionage bedrivits i nära samverkan med partiorganisationen och LO. Denna verksamhet uppgavs dock ha upphört 1969 - 70. Den socialdemokratiska regeringen förnekade kategoriskt SAPO:s existens och åsiktsregistreringen av kommunister.  Kraven på granskning JO utredde affären men kom 1976 fram till att ''en i alla avseenden entydig bild'' inte kunde redovisas. JK, Ingvar Gullnäs utredde frågan 1977-79 och påtalade en rad oklara punkter och motsägelser i de inblandades versioner. I JK:s 1991 offentliggjorda utredning framfördes stark kritik mot de inblandade för deras bristande samarbetsvilja, och utredningen utmynnade i att misstanken om lagstridig underrättelseverksamhet inte kunde avskrivas. ____________________ Not 75. Sjukhusspionaffären, benämning på avslöjandet av och debatten kring olovlig underrättelseverksamhet vid sjukvårdsförvaltningen i Göteborg. Den 22 okt. 1975 påstods i en artikel i Aftonbladet att SÄPO via en agent vid sjukvårdsförvaltningen i Göteborg spionerade på de anställda. Frågan om hemlig övervakning var kontroversiell och åsiktsregistrering i princip förbjuden sedan 1969. Regeringen reagerade häftigt på uppgifterna i artikeln, och SÄPO-chefen Hans Holmér sändes tillsammans med justitieministern Lennart Geijers informationssekreterare Ebbe Carlsson till Göteborg för att skyndsamt utreda saken. Enligt dem hade ordföranden i sjukvårdsförvaltningen efter en hänvändelse från SÄPO anställt den s.k. sjukhusspionen på en täckbefattning för att övervaka anställda med påstådda kontakter till terroristgrupper i Mellersta Östern. I medierna framfördes misstankar att det i själva verket handlade om ett av det socialdemokratiska partiet organiserat inrikesspionage som fortsatte att bedriva sin verksamhet. Här fanns en knytning till IB, vars inrikesspionage bedrivits i nära samverkan med partiorganisationen och LO. Denna verksamhet uppgavs dock ha upphört 1969 - 70. JO utredde affären men kom 1976 fram till att ''en i alla avseenden entydig bild'' inte kunde redovisas. JK, Ingvar Gullnäs utredde frågan 1977-79 och påtalade en rad oklara punkter och motsägelser i de inblandades versioner. I JK:s 1991 offentliggjorda utredning framfördes stark kritik mot de inblandade för deras bristande samarbetsvilja, och utredningen utmynnade i att misstanken om lagstridig underrättelseverksamhet inte kunde avskrivas. Litt.; T.Kanger & J. Gummesson, Kommunistjägarna (1990); Carl Persson, Utan omsvep (1990); P.G. Vinge, Säpochef 1962-70 (1988). Nationalencyklopedin Bokförlaget Bra Böcker Sextonde bandet, 1995. Not 76. Kommunistjägarna kap 22 s 159 - 163. Not 110 TV:s Kvällsöppet 27.11.1975. Not 111. JK:s utredning av sjukhusaffären, bakgrundsmaterialet. Not 77. Kommunistjägarna s 150, bildtext. Not 78. Kommunistjägarna s 150, bildtext. Not 79. Kommunistjägarna 36, bildtext. Not 80. Göteborgs-Posten 13 september 1998 IB genom åren. Not 81. Göteborgs-Posten 24 oktober 1998.

Tillbaka till Innehållsförteckning

Tack besöket och välkommen åter! Hemsida