Tillbaka till Innehållsförteckning |
| 6. Det socialdemokratiska partiets relation
till de egna medlemmarna, USA/ CIA och Nato på - 70 och 80 - talen.
Kanger och Gummesson skriver i sin bok Kommunistjägarna Socialdemokratins politiska spioneri mot svenska folket: ''De interna partidokument vi har haft tillgång till i arbetet med denna bok sträcker sig i tiden fram till årsskiftet 1979/80. Den verksamhet vi skildrat fortsatte oavbrutet fram till dess. Vad som hände under 80-talet vet vi inte. Men dokumenten innehåller inga tecken på att det socialdemokratiska partiets åsiktskontroll av det svenska folket upphörde. Och fortvarande 1990, finns arbetsplatsombudsorganisationen och de fackliga sekreterarna vid partistyrelsen kvar. Det partistyrda politiska inrikesspionaget inleddes i organiserad form och i stor skala 1945 och pågick åtminstone under de följande 35 åren. Det började redan under Per-Albin Hanssons partiledarskap, och fortsatte under Tage Erlanders och Olof Palmes tid. Också den nuvarande partiordföranden Ingvar Carlsson var djupt inblandad i verksamheten på 60-talet. Partisekreterarna - som alla sedan blev statsråd - ledde arbetet: Sven Andersson, Sven Aspling och Sten Andersson. Ett stort antal partimedlemmar på alla nivåer medverkade aktivt. Verksamheten innebar att säkerhetspolitiken och ett statligt militärt organ - IB - utnyttjades i partiintresset. Det innebar vidare att radikala arbetare svartlistades eller hindrades från att vara fackligt aktiva i den utsträckning de förmådde och önskade, och att såväl socialdemokraters som kommunisters och borgerligt sinnade arbetares åsikter kontrollerades i hemlighet. Den åsiktsregistrering som partiet organiserade i samarbete med militären blev olaglig 1969. Men ansvaret sträcker sig förbi lagboken: Genom att förneka verksamheten och ljuga om den inför såväl riksdagen som svenska folket har partiledningen själv stämplat den som moraliskt brottslig.'' (not 82) Vi vet att den hemliga underrättelsetjänsten omorganiserades efter IB-avslöjandet. Underrättelseutredningen ledde också till inrättandet av ett parlamentariskt organ, underrättelsenämnden, med syfte att säkerställa en politisk tillsyn. Efter förslag från underrättelseutredningen inordnades IB i försvarsstaben, från 1982 som SSI, Sektionen för särskild inhämtning, från 1989 under beteckningen KSI, Kontoret för särskild inhämtning. Den 7 juli 1990 skriver Peter Ejemyr på ledarsidan i Svenska Dagbladet följande under rubriken ''Hemliga partiet blir ännu hemligare'': ''Efter journalisterna Thomas Kangers och Jonas Gummessons bok om socialdemokraternas registrering av kommunister under 50- och 60-talen har tydligen partiledningen fått kalla fötter. Distrikten tar nu efter partistyrelsens praxis med en 20-årig hemligstämpling av protokoll och andra handlingar. Folkrörelsens arkiv har fått order om att alla som önskar ta del av s-handlingar måste godkännas av partidistriktet. Inga andra partier har ålagt arkivet liknande restriktioner.'' . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ''Dessutom avhjälper det knappast socialdemokraternas problem med bilden av sig själva som en självcentrerad och maktfullkomlig rörelse när man, närmast efter pojkboksförebild, börjar leka Hemliga Klubben.'' (not 83) 3 oktober 1998 skriver Göteborgs-Posten att även internt förnekades IB. ''Socialdemokraternas ledning förnekade även internt all inblandning i IB-affären och skyllde det hela på Sveriges kommunistiska parti (SKP). Det rapporterar TV 4:s Nyheterna, som tagit del av mötesprotokoll från hösten 1973. Vid två möten inom socialdemokraternas verkställande utskott sades SKP ligga bakom avslöjandet av IB-affären. Med på mötena fanns bland andra Olof Palme, Sten Andersson och Lars Engqvist.'' (not 84) Av en artikel i Svenska Dagbladet i mars 2000 om historikern Stig Ekmans forskning, som 25 år efter det att han genomförde den nu publicerats i bokform: ''IB förbjöds att syssla med inrikesspionage; det var Säpos jobb, och IB:s inrikessektion 03 lades ner 1970. Men enligt Stig Ekmans utredning är det fullständigt klart att flera av IB:s agenter ändå fortsatte att hämta information inom landet och om svenska medborgare efter förbudet 1970.'' (not 85) Vi vet att svenska regeringen spionerade för CIA:s räkning i Kina och Nordvietnam 1974. Uppgifterna kom fram i samband med att hemligstämpeln avlägsnats från ett 25-årigt polisprotokoll från ett förhör med Jan Guillou. (not 86) Det visar sig att regeringen Palme varit informerade om Guillous och Bratts kommande IB-avslöjanden. Guillou hade i förväg informerat Pierre Schori och dåvarande statssekreteraren i försvarsdepartementet Anders Thunborg. Guillou och Schori kom överens om att en artikel om svenskt spioneri i Nordvietnam och Kina för USA:s räkning skulle publiceras först efter valet 1973. I gengäld, som tack för denna tjänst för den socialdemokratiska regeringen, skulle Schori hjälpa Guillou att få fram fakta om huruvida IB:s aktiviteter i Asien var riktiga och bekräftade. Nu vet vi att försvarsdepartementet hade förhandsinformation om avslöjandet. Då, 1973, sades att Olof Palme blev chockad av det första numret av Folket i Bild/kulturfront som avslöjade Sveriges hemliga militära spionorganisation. De officiella reaktionerna från ministrar och ÖB tydde på lamslagning. 25 år senare vet vi att regeringen Palme varit informerad om publiceringen genom Jan Guillous försorg. Vi vet att dåvarande utrikesministern Sven Andersson 1974 lämnade ut uppgifter om en hotande nordvietnamesisk offensiv till USA (not 87). I en artikel i Göteborgs - Posten den 18:e mars 1998 krävs att Pierre Schori som varande statsråd i den socialdemokratiska regeringen skall höras inför en sanningskommission. (not 88) Nato växer mot öster. Polen, Ungern och Tjeckien upptogs i mars 1998 i den västliga försvarsalliansen, som nu består av 19 länder. (not 89) Diskussionen om Sveriges relation till Nato tog åter fart i augusti 1998 med krav på insyn i de dolda relationerna mellan socialdemokratiska regeringar och Nato. (not 90) 7 augusti 1998 skriver Mikael Holmström i Svenska Dagbladet följande om samarbetet mellan Sverige och Nato: ''Just kring 1969 drabbades Sveriges hemliga samarbete med väst av en stor motgång. Brittiska underrättelsetjänsten MI6:s förbindelseman i Stockholm avslöjades som KGB-agent. Det var ett dråpslag - därigenom hade ryssarna uppgifter om hemliga IB:s verksamhet, svenska band till MI6 och CIA, den hemliga motståndsrörelsen vid sovjetisk ockupation, planerna på exil i England och reservhögkvarteret där (känt först genom artiklar i SvD 1997).'' (not 91) 3 augusti 1998 skriver Mikael Holmström följande i artikelserien Den dolda alliansen: ''Det fanns goda skäl också för USA att hålla en låg profil utåt om den dolda alliansen med Sverige under kalla kriget. Förenta staterna fanns i kulissen som ett slags skyddsmakt med egenintresse att samordna sina insatser med Sverige i krig. - Jag anser inte att vi har ett neutralt Sverige, sa den amerikanske försvarsministern Caspar Weinberger inför sitt Sverigebesök 1981. Typiskt för tidsandan var att hans uttalande refererades som en ''fadäs'' och ett okunnigt uttryck för att han ''inte hunnit läsa på hela läxan om Sverige''. Men i själva verket visste Weinberger mer än både svenska folket och kanske också amerikanska UD om Sveriges verkliga status. Dow Zackheim, som var biträdande statssekreterare i Pentagon under Caspar Weinberger, beskriver relationen som ''förtäckt samarbete''. Ett samarbetsmönster hade långsamt byggts upp alltsedan 1950-talet, inom Nato med Norge-Danmark och över alliansgränsen Sverige. Samarbetet gjorde det möjligt för de nordiska länderna att fortsätta sin officiella lågspänningspolitik och ''att Sovjet ägnade mindre tid åt Norden än de annars skulle gjort''. Det gällde också Nato. USA:s flottchef åren 1970-74 Elmo Zumwalt formulerar det så här: ''Det faktum att Sveriges neutralitet backades upp av en bastant militär förmåga och den 'inofficiella alliansen' gav mig mindre anledning till oro, jämfört med dom som inte visste vad vi tänkte göra.'' Dåtida svenska förberedelse är i många fall ännu hemliga. Redan från 1955 stod det klart att svenska flygvapnet inte skulle nötas ner i försök att skjuta ned överflygningar västerifrån. Neutralitetsvärn var det inte frågan om, enligt en av regeringen nyligen frisläppt passus, tvärtom: ''Vi ansåg inte att faran var så stor västerut. Vi hade ett sådant samarbete med dem så vi kände ingen fara (. . .) Sverige skulle förstärka Väst- och Natosidans flyg i händelse utav krig. Amerikanarna var ju alltid mycket imponerade utav det svenska flygvapnet'', sade Anders Thunborg, statssekreterare 1969-74 och försvarsminister 1983-85 inför Neutralitetspolitikkommissionen 1993.'' '' (not 92) Vi vet genom den sjunde delen av Kekkonenbiografin, som omfattar åren 1972 - 76, och som skrivits av professor Juhani Suomi, och gavs ut den 12 oktober 1998, följande: ''Finland och de ledande socialdemokraterna fruktade 1974 att Sverige skulle avslöja gemensam spionageverksamhet som riktade sig mot Sovjetunionen och extremvänstern. Utrikesminister Sven Andersson hotade finländarna med att avslöja om de inte gick med på att tysta ner IB-affärens finländska förgrening. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ''Relationen mellan Sverige och Finland var sämre än någonsin på 70-talet. President Uhro Kekkonen var rasande på Olof Palme och Sven Andersson för att de uppenbart ljög för honom om IB:s verksamhet i Finland. Kekkonen hade fått klara bevis på att IB:s spionflyg fotograferade finländska militäranläggningar, avlyssnade sovjetisk militärtrafik från finländskt territorium, organiserade en CIA-ledd landstigningsmanöver i Finland och till och med spionerade på Kekkonens privatliv. Men de svenska ledarna förnekade ihärdigt beskyllningarna. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kekkonen hade i alla fall förlorat förtroendet för Sverige och svenskarna för all framtid.'' (not 93) I en artikelserie i Svenska Dagbladet under oktober 1999 skriver Mikael Holmström om hur det formellt neutrala Sverige i praktiken omfattades av Natos försvarsgarantier. ''Under 1960-talet var den västliga försvarsalliansen beredd att besvara en sovjetisk kärnvapenattack mot Sverige. Aktionen skulle komma redan två dygn efter det att Sverige angripits och bestå av att amerikanska kärnvapen sattes in mot Sovjet. Dessa nya tidigare okända fakta framkommer av tidigare hemliga dokument från Nato, Sverige och Norge. Av dessa framgår också att norskt flyg skulle få passera Sverige för att anfalla sovjetiska mål i Finland och Estland.'' (not 94) Den 31 mars 2000 framgår det av Finanstidningen att: ''Försvarsministern och överbefälhavaren försökte på torsdagen avfärda uppgifter om att Natoubåtar systematiskt kränkt svenskt och att svenska u-båtar utan lov samövat med Natoubåtar. Men en grundlig utredning ska ändå genomföras av ambassadör Rolf Ekéus, tidigare FN:s vapenjägare i Irak.'' (not 95) Den 7 mars 2000 framkom i en intervju med USA:s f.d. försvarsminister Caspar Weinberger (under president Reagan åren 1981-87)i TV-programmet Striptease att det var självklart att Nato provocerade svenska vatten med Nato-ubåtar under 1980- talet och att syftet var att testa den svenska försvarsförmågan men att regeringen samtidigt var informerad om provokationerna. (not 96) En hätsk mediedebatt utbröt. I Aftonbladet den 8 mars 2000 framträder en pensionerad f.d. bataljonschef som ansvarade för minavspärrningarna i september 1982, han berättar följande: ''Ubåtsjakten hade pågått i nästan en vecka. - Vid femtiden på morgonen den 11 oktober registrerade vi lågfrekventa ljud, ljud från en propeller som går sakta, ett typiskt möjligt ubåtsljud. Strax efter lunch fick vi indikation på minorna och vi sprängde också två ytminor. Senare på kvällen hördes flera ljud, bland annat hammarslag som vid reparationer, som aldrig hörts tidigare. Dagen därpå, den 12:e skedde inget anmärkningsvärt. Men sedan den 13:e hördes ljud igen. Inga civila var i fara För att inte tredje man, exempelvis någon fiskare eller civilt fartyg skulle råka illa ut, dirigerades båtar i farvattnen om. - Vi hade också radar och bildförstärkare så att vi kunde se över hela minområdet också nattetid. Vi hade prövat mörkerkontrollen genom att dra en liten eka utan lanternor och vi kunde se den på 1700 - 1800 meters håll. - Vi hade därmed nära nog hundraprocentig kontroll över att inga civila riskerade att hamna i fara. Men vid 20-tiden nåddes Sven Olof Kviman av eldförbud, det vill säga inga minor fick skjutas av även om de indikerade en ubåt. # Vad tänkte Du då? - Mest blev jag irriterad, ledsen och bitter. Nu när vi äntligen har kontroll på ytan, och då vi har ett läge där det ser ut att hända något, att då få eldförbud. Det kändes ju konstigt, faktiskt, att man inte kunde lita på mig som var bataljonschef i området. Utan man sitter i Högkvarteret på Lidingövägen och beslutar om detta. - Jag ringer upp chefen för försvarsstaben direkt och har ett samtal som varade i 25 minuter. Hans argument för eldförbudet var att han inte litade på att jag dels hade kontrollen över ytan, och dels inte litade på minorna. ''Ni får bara fälla två bomber'' Tre timmar efter att Kviman nåtts av eldförbudet sker utbrytningen. Fem minor i linjen i Danziger Gatt indikerar en u-båt. Eftersom han inte får spränga låter han en helikopter gå upp, och den får kontakt. Den dirigerar tre u-båtar med 105 kilos sjunkbomber. Bara 50 meter från att de skall fällas störs radiotrafiken av örlogsbasen: ''Ni får bara fälla två''. - Då kommer båtchefen av sig, fällningen blir fördröjd och bomberna fälls 70 - 80 meter därifrån. För att det ska bli någon verkan krävs att de är en meter intill. # Tror Du att det var en Natoubåt? - Jag vill inte gissa. Men jag anser att det måste utredas fullt ut vad det finns för överenskommelser under den här tiden. - Om man nu gått in med Natoubåtar inomskärs under den här tiden när vi hade sådana besvärligheter med en massa indikeringar och observationer av fientlig verksamhet då är det ju märkligt.'' (not 97) När diskussionen kring Stripteaseredaktionens program om NATO-ubåtar i svenska farvatten och intervjun med den fd amerikanske utrikesministern Caspar Weinburger diskuterades i svensk press påstod den före detta statsministern Ingvar Carlsson att det kunde röra sig om personer som agerat ''i egenskap av enskild person''. Niclas Ekdal skriver i en artikel i Dagens Nyheter den 8 mars 2000 följande: Ingvar Carlsson rasar mot marinen, men frågan är om den behöver skämmas just för Nato-samarbetet. Officerarna handlade väl ''i chefens anda'' som det heter i försvarets ledarskapsteori. Men det förblir ett problem att så gott som alla utom svenska folket visste att alliansfriheten var en rökridå. Därför var det på sin plats med en ny neutralitetskommission som Lars Leijonborg, fp och Anders Björck, m krävde i går.'' (not 98) För fakta om ubåtsjakterna i svenska vatten se appendix 4 och om ubåtsutredningar appendix 5. Svenska Dagbladet skriver i en ledare den 8 mars 2000: ''Att Sverige t ex byggde om vissa flygplatser på östkusten i syfte att underlätta för Natos strategiska bombflyg att kärnvapenbomba mål långt inne i Sovjetryssland var också vidhäftat med en politisk risk. Men den risken uppvägdes av den försvars- och säkerhetspolitiska fördel Sverige fick av att befinna sig under amerikanska kärnvapenparaplyet. Med de privathemliga ubåtsövningarna fanns bara politisk risk.'' (not 99) Debatten blev hätsk. Påståendena avfärdades av eniga militärer och politiker. (not 100) Moderatledaren Carl Bildt ringde upp den f.d. amerikanske försvarsministern direkt och fick honom att dementera uppgifterna och påstå att han blivit misstolkad av svenska medier. (not 101) Bohuslänningen skriver: ''Anders Hammare - chef för 1:a ubåtsflottiljen 1976-1979 och senare ubåtsansvarig på Marinstaben - säger att det vid officiella flottbesök inte alls var ovanligt att svenska marinofficerare ''mellan skål och vägg'' gjorde upp om gemensamma aktiviteter med sina Natoanslutna kollegor. - Det är i så fall ett brott mot tillämpningen av den svenska alliansfriheten och mot reglerna vid flottbesök, kommenterar ÖB Owe Wiktorin. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . Enligt Weinberger testa de ubåtar från Nato det svenska kustförsvaret i fullt samförstånd med den svenska marinen. Den svenska regeringen ska kontrollera dessa uppgifter med regeringen i Washington. Visar det sig att de är riktiga kommer statsminister Göran Persson att kalla till partiöverläggningar. Om detta är sant är det en skandal. Då bekräftas det att marinen gått bakom ryggen på sin ledning. Och det är av sådant slag att vi inte har sett motsvarigheten till det i modern tid, säger Göran Persson. Folkpartiet, liksom moderaterna, anklagar i stället de socialdemokratiska efterkrigsregeringarna för dubbelspel när det gäller neutralitetspolitiken. Båda partierna vill att en ny neutralitetskommission går till botten med hela frågan. Göran Persson avvisade på onsdagen tanken på att en ny kommission ska utreda den svenska neutraliteten.'' (not 102) I Svenska Dagbladet skriver Mikael Holmström den 9 mars 2000 följande under rubriken Hemliga förberedelser: ''Om neutralitetslinjen hotades av Sovjet fanns en rad topphemliga förberedelser och informella, personliga överenskommelser för att säkra hjälp från USA-Nato. Alliansen hade under 40 år strategin att skandinavien ''ska försvaras som en enhet och så långt framåt som möjligt''. Det förutsatte en självklar, men underförstådd, samverkan med Sverige. Som SvD avslöjat i serien ''Sverige i Natos ögon'' (se www.svd.se,special) skulle Nato och Sverige redan vid krigsfara under 1970- och 80-talen snabbt dela upp Östersjön mellan sig och samverka mot Sovjet. Detta skulle vara omöjligt att genomföra utan samtycke från Östersjöns största strandstat, Sverige. De praktiska förberedelserna sköttes av ländernas flottor och förklarar de nya avslöjandena om konkret inriktade ubåtskontakter. Om några svenska officerare gått för långt i gråzonen följde de i så fall den säkerhetspolitiska realpolitik som försvarsminister Anders Thunborg gav order om i Washington 1984: ''Lyssna inte på vad vi säger, se på vad vi gör''.'' (not 103) Den 9 mars hade Dagens Nyheter en helsida med artiklar om ubåtsjakterna. Bengt Albons skriver följande: ''Den statliga utredningen som gjordes av den så kallade neutralitetspolitikkommissionen 1994 visar att hela den svenska krigsplanläggningen mot Sovjetunionen lämnades ut till Natolandet Storbritannien av den svenske försvarsministern Allan Vougt redan 1951. Under 1950-talet anpassades delar av det svenska försvaret till Natos standard vid produktion och inköp av krigsmaterial. Landningsbanor vid svenska flygplatser förlängdes så att Natoplan skulle kunna landa här under ett krig med Sovjetunionen. Den svenska underrättelsetjänsten bytte uppgifter med Natoländerna, för Nato var den svenska signalspaningen mot Sovjetunionen särskilt värdefull. Amerikanska försvarsattachéer hade stor rörelsefrihet och kunde exempelvis från eget flygplan kartlägga hela den svenska kustlinjen med dess försvarslinjer, industrier och möjliga landningsområden. Ett omfattande besöksutbyte av officerare mellan Sverige och främst Storbritannien och USA inleddes också på 1950-talet. Det gav Nato god insyn i hemliga svenska försvarsanläggningar. Grunden för denna politik kan sägas ha varit att återförsäkra Sverige hos västerländernas militärallians utan att Sverige fick skriftliga garantier om skydd vid ett sovjetiskt anfallskrig mot Västeuropa. Sverige förband sig inte heller att gå in ett sådant krig för att bistå grannländerna. Ändå har Sverige i efterhand beskrivits som ''inofficiell'' Natomedlem. Grunden för de dubbla budskapens politik formulerades redan 1938, alltså före andra världskriget där Sverige var neutralt, av den dåvarande statsministern Per Albin Hansson. Om Sverige inte kunde undvika att bli indraget i krig, så skulle landet åtminstone hamna på rätt sida och alltså ''se längre än till neutraliteten'', ansåg Per Albin Hansson. Numera går den svenska neutralitetspolitiken under beteckningen militär allianfrihet. I regeringens säkerhetsdoktrin heter det att Sverige ''ska kunna vara neutralt vid ett krig i vårt närområde''. Hur det ska bli möjligt kan dock ingen förklara.'' 8not 104) På samma uppslag finns följande rubriker: Löften om snabb utredning, (not 105) Jakt utan resultat, (not 106) Uppsatt amerikan bekräftar ''relationer'', (not 107) Weinburger känner sig feltolkad enligt Bildt, (not 108) ''Samarbete kan ha misstolkats'' (not 109) ''Kränkningar var genomfarter'', (not 110) Weinberger stod Reagan nära. (not 111) ''För att vara toppolitiker var försvarsminister Björn von Sydow märkvärdigt utan åsikter i går. Men så beträdde han också minerat område, nämligen frågan om svenska regeringens hemliga samarbete med Nato.'' . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . - Kalla kriget är slut. Nu är det nu som gäller. ''Den gode politikern von Sydow visste att om han blickade bakåt, så skulle han se ett historiskt träsk, illaluktande och mycket djupt'' skriver Peter Kadhammar i Expressen (not 112) Viceamiralen Bror Stefanson på DN:s debattsida: ''Ingvar Carlsson och andra höga politiker har varit starkt kritiska till militärens agerande på 80-talet efter den senaste tidens uppgifter om Natokränkningar mot Sverige. De får mothugg av viceamiral Bror Stefanson, som var försvarsstabschef 1982-87. ''Vi som gjort vårt bästa för att värna Sveriges territorium utsätts nu för tillmälen av grövsta slag, skriver Stefanson. Han menar att trätan mellan politiker och militärer skadar Sveriges anseende utomlands: runt om i världen skrattar man åt den svenska splittringen i ubåtsfrågan.'' (not 113) Den pensionerade kommendören Cay Holmberg hävdade i P1:s Dagens Eko, den 30 mars 2000, att topphemliga planer över svenska mineringar lämnats över till Natolandet Danmark. (not 114) Den 31 mars framgår det av Dagens Nyheter att militärens snabbutredning, som tillsattes efter uppgifter om ett omfattande hemligt samarbete med Nato, kommit fram till att de inte finns något stöd för påståenden om att marinen skulle ha samarbetat med Nato. (not 115) I DN samma dag framgår att på ''försvarsmakten funderar man om ärendet ska överlämnas till polis och åklagare'' (not 116) och övriga artiklar under samlingsrubriken ubåtar är: ''Den ryska själen störde samtal''. ''Hemligstämpeln hävd för två rapporter om misstänkta ubåtskränkningar''. (not 117) ''- Självfallet var Sverige inte neutralt. Sverige fruktade Sovjetunionen lika mycket som vi och vid en invasion skulle svenskarna inte ha fått hjälp från annat håll än Nato, och därför var Sverige också mycket hjälpsamt. Det säger den förre chefen för Natos enhetskommando, den danske generalen Kjeld Hillingsö, i tidningen Berglingske Tidendes fredagsupplaga. Enligt Hillingsö var samarbetet mellan Sverige och Nato ''otroligt lyckat'' och föregick ''inte nödvändigtvis på särskild hög nivå''. Utöver den gemensamma kartläggningen av minor samarbetade också Sverige och Danmark med övervakningen av civilt flyg, och i det sammanhanget ''kan lite annat samarbete också ha insmugit sig'', enligt generalen. - När svenskarna gav denna slags upplysningar var de inte neutrala, slår Kjeld Hillingsö fast.'' (not 118) I Svenska Dagbladet samma dag säger överbefälhavaren Ove Wiktorin att: ''det finns inga andra belägg för uppgifterna om att ubåtar från främmande makter skulle ha testat det svenska försvaret''. ''Ingvar Åkesson, expeditions- och rättschef på försvarsdepartementet, har granskat dokument hos regeringskansliet och slår nu även han fast att det saknas stöd för Weinbergers uppgifter om utländska ubåtar som testat det svenska försvaret''. (not 119) Ur en artikel i Svenska Dagbladet samma dag: ''Svenska marinofficerare lämnade över sjökort och uppgifter om minering till Natolandet Danmark i början av 70-talet, avslöjade Cay Holmberg, förre inspektören för flottan, inför Sveriges Radios Ekoredaktion på torsdagens förmiddag.'' (not 120) ''Om uppgifterna om att svenska marinofficerare lämnat hemliga handlingar till utlandet är riktiga kan det handla om brott mot rikets säkerhet. Några exempel:
Niklas Ekdal, medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion skriver den 31 mars: ''Från 1940-talet och framåt har denna politik byggt på dubbel bokföring. Östen Undén, utrikesminister 1945-62, cementerade principen. Sverige skulle stå utanför en stormaktkonflikt, men försvaret var helt inriktat på att möta ett anfall från Sovjetunionen, och på att ta emot hjälp ifrån väst. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Denna tjuriga linje blir än mer häpnadsväckande när man vet att även Östen Undéns och Tage Erlanders Sverige i praktiken hade ingått i Västalliansen från dag ett av en stormaktskonflikt. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Allt detta visste Moskva. Den alliansfria politiken var således meningslös redan när den förfäktades som ivrigast. Den lurade heller ingen, utom svenska folket. En upprepning av detta trista tema fick vi när sanningen om ubåtskränkningarna skulle upp till ytan efter Sovjetunionens kollaps. Carl Bildts handgångne man, marinofficeren och ubåtsjägaren Emil Svensson, skickades till Ryssland för att konfrontera militären med de svenska bevisen. Eftersom ryssarna vägrade skriva under den färdiga bekännelsen hemligstämplades hela materialet. Alla hade som vanligt full insyn, utom svensken i gemen. En god bieffekt av dagens turbulens, alla rykten och antydningar, är att vi nu kan få veta sanningen. Försvarsminister Björn von Sydow meddelade i går att såväl Emil Svenssons rapport som den så kallade Lundinrapporten ska offentliggöras. Washingtonambassadören Rolf Ekéus utses till enmansutredare med uppdrag att göra ''bokslut med ubåtsfrågorna''. Får vi sedan en uppföljare till neutralitetskommissionen som granskar tiden efter 1969 och klarhet kring ryktena om marinens privata Natosamarbete kanske den säkerhetspolitiska dimman lättar. Det är för mycket nu.'' (not 122) Göteborgs-Posten skriver: ''Inga ubåtar har kränkt Sverige. Det beskedet gav försvarsministern och överbefälhavaren i går. Men dementier, nya utredningar och offentliggjorda rapporter kan inte skingra dimmorna. Sveriges avgående USA-ambassadör Rolf Ekéus, tidigare chef för FN:s vapeninspektörer i Irak, ska nu om möjligt sätta punkt för ubåtsfrågan med en årslång utredning. (not 124) Den 11 april intervjuades Sir Keef Speed, en numera pensionerad fd brittisk marinofficer av Striptease, och för honom var det självklart att brittiska Oberon ubåtar opererade i Östersjön för att testa det svenska försvaret. Regeringen dementerade uppgifterna om att regeringen skulle ha känt till och till och med godkänt Nato-ubåtar i svenska vatten. Den fd utrikesministern Erik Krönmark avfärdade uppgifterna i samma Stripteaseprogram. (not 124) Vi vet att förre ÖB:n Bengt Gustafsson i en intervju i Dagens Eko den 12 april 2000 erkänt att han tidigare kände till de västliga underrättelsetjänsternas samarbete men hävdar att informationen om NATO-samarbetet är nytt för honom. Gustafsson var ÖB 1986 - 94. ''Låt mig först säga att min företrädare Lennart Ljung berättade väldigt ingående om det bilaterala underrättelsesamarbetet med NATO-länderna som var godkänt av riksdagen på 70-talet och hur dom skulle bedrivas'' (not 125) Den 23 april 2000 presenterade Dagens Nyheter en stor Temomätning där följande framgick: '' - Resultatet återspeglar en tydlig misstro mot myndigheter och centralt placerade politiker. De som gått ut och dementerat uppgifterna om Natoubåtar i svenska vatten har inget förtroende hos allmänheten, säger Arne Modig på Temo.'' (not 126) I en artikel i Dagens Nyheter från den 4 maj 2000 skriver Bengt Albons följande: ''Washington. Sverige fick för ett par år sedan en underhandsförfrågan från USA om det fanns någon svensk rörelse mot medlemskap i försvarsalliansen Nato. Enligt vad DN får veta undvek den svenska regeringen att besvara frågan. Förfrågan gjordes därför att man på amerikansk sida väntade sig att Sverige på något sätt skulle röra på sig mot Nato, uppger en amerikansk källa i Washington. Samma bedömning gjordes om Finland.'' '' Det svenska utrikesdepartementets kabinettssekreterare Jan Eliasson dementerar dock att någon amerikansk förfrågan gjorts och säger att den svenska inställningen varit väl känd.
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ''Medan Sverige undvek, eller inte uppfattade frågan, lät både Finlands dåvarande president Martti Ahtisaari och utrikesministern Tarja Halonen framföra att de var nöjda med att sitta där de satt och alltså inte hade för avsikt att söka medlemskap.'' . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ''Kabinettssekreterare Jan Eliasson, som är utrikesdepartementets högste tjänsteman, säger att det ''aldrig förts diskussioner om medlemskap'' med USA. Han framhåller också att Sverige inte försökt undvika att svara amerikanarna: - I så fall har vi inte märkt frågan. Om frågan ställts har det gjorts mycket diskret från deras sida, men då har vi bekräftat vår grundsyn, säger Jan Eliasson. Andra svenska diplomater uppger att frågor framförts informellt, men undvikits från svensk sida. Någon formell förfrågan säger sig ingen känna till.'' (not 127) Vilka är då de ''ideologiska svårigheter'' som DN:s källa i Washington pratar om? Är det möjligen det faktum att svenska regeringar ända sedan andra världskriget undanhållit svenskarna det samarbete som Sverige bevisligen haft med amerikanarna genom CIA och med Nato utan att de svenska medborgarna varit medvetna om detta. Den rapportering som socialdemokratiska partiet ägnade sig åt på 50-talet och framåt direkt till CIA om svenska kommunistsympatisörer och det faktum att Sverige agerat bulvan åt USA strider mot den bild av ett neutralt land som vi svenskar insupit med modersmjölken. USA och Sovjetunionen har vetat var Sverige står på den internationella arenan medan de svenska medborgarna har förespeglats att Sverige skulle vara neutralt. I juni 2000 tillbakavisar den amerikanske försvarsministern William Cohen alla påståenden om amerikanska u-båtar i svenska vatten. ''William Cohen förnekade kategoriskt att det skulle ligga någon sanningshalt i den förre försvarsministern Caspar Weinbergers påstående för några månader sedan att Natoubåtar hade opererat i svenska vatten under kalla kriget. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Cohen och von Sydow underströk flera gånger de goda relationerna länderna emellan, och William Cohen betonade särskilt samarbetet mellan USA och Sverige som rör ländernas försvarshögskolor. - Vi är mycket positiva till det svenska initiativet till ett simulatorsystem som innebär att vi kan ha faktiska försvarsövningar över Internet, något som sparar både tid och pengar. William Cohen har tidigare i olika sammanhang understrukit att Europa måste satsa mer pengar på sin krigsmakt. Ändå tycker Björn von Sydow att inställningen från USA är positiv när det gäller den svenska omstruktureringen av försvaret. (TT)'' (not 128) Vi vet genom Dagens Nyheters säkerhetspolitiske expert Bengt Albons studier att den statliga utredningen som gjordes av den så kallade neutralitetspolitikkommissionen 1994 visar att hela den svenska krigsplanläggningen mot Sovjetunionen lämnades ut till Natolandet Storbritannien av den svenske försvarsministern Allan Vougt redan 1951. Grunden för de dubbla budskapens politik formulerades däremot redan 1938, alltså före andra världskriget där Sverige var neutralt, av den dåvarande statsministern Per Albin Hansson. Om Sverige inte kunde undvika att bli indraget i krig, så skulle landet åtminstone hamna på rätt sida och alltså ''se längre än till neutraliteten'', ansåg Per Albin Hansson. Vi vet att delar av det svenska försvaret under 1950-talet anpassades till Natos standard vid produktion och inköp av krigsmaterial. Landningsbanor vid svenska flygplatser förlängdes så att Natoplan skulle kunna landa här under ett krig med Sovjetunionen. Den svenska underrättelsetjänsten bytte uppgifter med Natoländerna, för Nato var den svenska signalspaningen mot Sovjetunionen särskilt värdefull. Vi vet att amerikanska försvarsattachéer hade stor rörelsefrihet och kunde exempelvis från eget flygplan kartlägga hela den svenska kustlinjen med dess försvarslinjer, industrier och möjliga landningsområden. Vi vet också att ett omfattande besöksutbyte av officerare mellan Sverige och främst Storbritannien och USA inleddes på 1950-talet. Det gav Nato god insyn i hemliga svenska försvarsanläggningar. Sverige har enligt Albons i efterhand beskrivits som ''inofficiell'' Natomedlem. I dagens läge går den svenska neutralitetspolitiken under beteckningen militär allianfrihet. I regeringens säkerhetsdoktrin heter det att Sverige ''ska kunna vara neutralt vid ett krig i vårt närområde''. Hur det ska bli möjligt kan dock ingen förklara, skriver Albons ironiskt. Genom Svenska Dagbladets säkerhetspolitiska expert Mikael Holmstöms studier vet vi att Nato-alliansen under 40 år hade strategin att Skandinavien ''ska försvaras som en enhet och så långt framåt som möjligt''. Vi vet genom Holmström att Nato och Sverige redan vid krigsfara under 1970- och 80-talen snabbt skulle dela upp Östersjön mellan sig och samverka mot Sovjet. Holmström menar att detta skulle vara omöjligt att genomföra utan samtycke från Östersjöns största strandstat, Sverige. De praktiska förberedelserna sköttes av ländernas flottor och förklarar de nya avslöjandena om konkret inriktade ubåtskontakter. Om några svenska officerare gått för långt i gråzonen följde de i så fall den säkerhetspolitiska realpolitik som försvarsminister Anders Thunborg gav order om i Washington 1984: ''Lyssna inte på vad vi säger, se på vad vi gör'' skriver Holmström. Vi känner numera till SAP:s dolda kartläggning av de egna partimedlemmarna och kommunister med arbetsplatsombudens och SAPO:s roll som förmedlare av informationen. Vi känner också till att SAP:s åsiktskontroll av det svenska folket hållits hemligt för de egna medborgarna och för partiets egna medlemmar. Det är också klarlagt att SAP:s arbetsplatsombud aldrig fått reda på vad den information de förmedlats skulle användas till. Vi vet att det dolda samarbetet mellan CIA och den socialdemokratiska eliten, där gräsrötterna inte känt till partielitens kontakter med USA genom CIA och den amerikanska ambassaden, detta varit ett led i att SAP tillåtit USA styra svensk inrikes- och utrikespolitik. Sverige som ombud för CIA, se exemplet med den dåvarande utrikesministern Sven Andersson, som 1974 lämnade ut uppgifter om en hotande nordvietnamesisk offensiv till USA. President Uhro Kekkonen var rasande på Olof Palme och Sven Andersson för att de uppenbart ljög för honom om IB:s verksamhet i Finland. Kekkonen hade fått klara bevis på att IB:s spionflyg fotograferade finländska militäranläggningar, avlyssnade sovjetisk militärtrafik från finländskt territorium, organiserade en CIA-ledd landstigningsmanöver i Finland och till och med spionerade på Kekkonens privatliv. När ett handlingsmönster upprepas tillräckligt många gånger går det vetenskapligt att fastslå att det hela är ett medvetet beteende. Oberoende av att den svenska socialdemokratiska eliten förnekar beskyllningarna om att ha fört svenska folket bakom ljuset under -50, -60, -70, -80 och -90 talen när det gäller neutralitetspolitiken så har forskarna i dag kommit så långt i sina studier att de numera kräver en omvärdering av densamma. ''- Kan vi Natovänner lita på att socialdemokraterna också i dag ljuger om Sverige och Nato? Att linjen från Erlander, Palme och Carlsson fortsätter under Persson och att (s) samarbetar intimt med Nato, bara ingen väljare får veta om det, frågar ironiskt folkpartiets riksdagsman Carl B Hamilton i en kommentar till SVD:s huvudnyhet på söndagen.'' (not 129) Carl B Hamiltons fråga finns med i en artikel av Mikael Holmström som skriver vidare under rubriken: ''Stoppade utredningar Det finns en ironi i att de som nu är mest upprörda och kräver utredningar är socialdemokraterna. Det var (s)-regeringarna Carlsson och Persson som stoppade en utredning av banden mellan Sverige-Nato tiden 1969-89. Samma parti hemligstämplade den UD-rapport som 1996 kom fram till att främst Sovjet - men även Nato hade motiv att operera med u-båtar i svenska vatten. Både Moskva och Washington hade kunskap om svensk realpolitik under 1970- och 80-talen. Men hur länge ska den ligga outredd och fördold för det egna folket?'' (not 130) ______________________ Not 82. Kanger & Gummesson: Kommunistjägarna s 188 och 190. Not 83. Svenska Dagbladet 7 juli 1990 Artikel av Peter Ejemyr: Hemliga partiet blir ännu hemligare. Not 84. Göteborgs-Posten 3 oktober 1998 (TT): IB förnekades internt inom S. Not 85. Svenska Dagbladet 13 mars 2000 artikel av Ola Billger med rubriken: Hemligt spionmaterial ges ut i nygammal bok. Not 86. Två artiklar av Torbjörn Sohlström i Dagens Nyheter den 17 mars 1998 med rubrikerna: Guillou avslöjade IB i hemlighet & Publicering först efter valet. Not 87. Svenska Dagbladet 25 juli 1998 artikel av Mikael Holmström: IB-uppgifter väcker nya frågor. Uppgifterna är hämtade ur boken Frostens år skriven av ambassadören Leif Leifland och publicerad 1997. Not 88. Artikel i Göteborgs - Posten den 18 mars 1998 med rubriken: Kommission bör få höra Schori. Not 89. Dagens Nyheter 12 mars 1999 Artikel av Michael Winiarski: Nato växer mot öster Ryskt motstånd utvidgningen ger historisk maktförskjutning i Europa. Not 90. Svenska Dagbladet 3 augusti 1998: Krav på utredning om sanning, Mikael Holmström. Svenska Dagbladet den 6 augusti 1998 Ledare: Lögnerna om Nato klavbinder än. Not 91. Svenska Dagbladet 7 augusti 1998 Mikael Holmström: Den dolda alliansen artikel 3 Sovjet trodde inte på neutralt Sverige. Not 92. Svenska Dagbladet 3 augusti 1998 Mikael Holmström: Den dolda alliansen artikel 2 USA:s styrkor garant för både Palme och Carlsson. Not 93. Dagens Nyheter 13 oktober 1998 Stefan Lundberg: Kekkonen öste galla över IB-affären. Not 94. Svenska Dagbladet 10 oktober 1999 Mikael Holmström: Nato var redo försvara Sverige med kärnvapen. Not 95. Finanstidningen 31 mars 2000: 24 timmar Försvaret: Ubåtsdementier och nya ubåtsuppgifter. Not 96. Striptease 7 mars 2000. Not 97. Aftonbladet 8 mars 2000 artikel av Anders Johansson med rubriken: Han fick inte avslöja ubåten. Not 98. Dagens Nyheter 8 mars 2000 Signerat Niklas Ekdal, medarbetare på ledarredaktionen artikel med rubriken: En sjunkbomb från USA. Not 99. Svenska Dagbladet den 8 mars 2000 ledare med rubriken: I neutralitetens grumliga vatten. Not 100. Dagens Nyheter den 8 mars 2000. Artikel av Anders Hellberg och Anita Sjöblom med rubriken Weinbergers uppgifter avfärdas Militärer och politiker slår tillbaka. Misstro mot förre amerikanske försvarsministerns uttalande om u-båtar i svenska vatten. Dagens Nyheter 8 mars 2000 Artikel av Anders Hellberg med rubriken: ''Enbart en konspirationsteori'' Tidigare försvarsstabschef tillbakavisar uppgifter om att ubåt släpptes in. Expressen 9 mars 2000 artikel av Peter Kadhammar med rubriken: Sossarnas rädsla för historieträsket. Artikel av David Qviström Men vad sa egentligen Weinberger om u-båtarna? Not 101. Aftonbladet 9 mars 2000 artikel av Hans Österman med rubriken: Weinburger: Jag har blivit feltolkad om u-båtarna. Svenska Dagbladet 9 mars 2000 artikel av Peter Forslund och Bosse Brink med rubriken: ÖB utreder påstådd ubåtskränkning. Not 102. Bohuslänningen 9 mars 2000 Thomas Andersson & Stefan Helte: Ubåtschef gjorde upp om samövning. Not 103. Svenska Dagbladet 9 mars 2000 Analys/Ubåtskontroversen av Mikael Holmström med rubriken: Oskulden kränkt ännu en gång. Not 104. Dagens Nyheter 9 mars 2000 Bengt Albons: Allmänheten har förts bakom ljuset Grunden för de dubbla budskapens politik lades redan under Per Albin Hansson. Not 105. Dagens Nyheter 9 mars 2000 Lotta Samec & Anita Sjöblom: Löften om snabb utredning. Not 106. Dagens Nyheter 9 mars 2000 Anders Hellberg: Jakt utan resultat. Not 107. Dagens Nyheter 9 mars 2000 Kurt Mälarstedt: Uppsatt amerikan bekräftar ''relationer''. Not 108. Dagens Nyheter 9 mars 2000 Cecilia Jacobsson: Weinberger känner sig feltolkad enligt Bildt. Not 109. Dagens Nyheter 9 mars 2000 Anders Hellberg: ''Samarbete kan ha misstolkats''. Not 110. Dagens Nyheter 9 mars 2000 Anders Hellberg: ''Kränkningar var genomfarter''. Not 111. Dagens Nyheter 9 mars 2000 Kurt Mälarstedt: Weinberger stod Reagan nära. Not 112. Expressen 9 mars 2000 Ubåtsaffären Peter Kadhammar: Sossarnas rädsla för historieträsket. Not 113. Dagens Nyheter 11 mars 2000 Bror Stefanson DN Debatt: ''Sverige utskrattat'' Viceamiral försvarar sig mot politikers ''grova tillmälen'' efter ubåtsavslöjanden. Not 114. Dagens Eko P1 30 mars 2000: Intervju med den pensionerade kommendören Cay Holmberg. Not 115. Dagens Nyheter 31 mars 2000 Anita Sjöblom & Cecilia Jacobsson: Ubåtar Inga bevis för Natointrång. Not 116. Dagens Nyheter 31 mars 2000 Marcus Ålsnäs: Danska kontakter ska synas. Not 117. Dagens Nyheter 31 mars 2000 Cecilia Jacobsson och Anita Sjöblom: ''Den ryska själen störde samtal''. ''Hemligstämpeln hävd för två rapporter om misstänkta ubåtskränkningar''. Not 118. Dagen Nyheter 31 mars 2000 TT - Ritzau, Köpenhamn. Not 119. Svenska Dagbladet 31 mars 2000 Petter Forslund: ÖB avfärdar uppgifter om Natosamarbete. Not 120. Svenska Dagbladet 31 mars 2000 Petter Forslund: ''Danmark fick inga hemliga handlingar'' Not 121. Ibid. Not 122. Dagens Nyheter 31 mars 2000 Niklas Ekdal Hörna: Dagens eko från det kalla kriget. Not 123. Göteborgs-Posten 31 mars 2000 Jan Höglund: Ingen nation kan pekas ut Not 124. Striptease 11 april 2000. Not 125. Dagens Eko kl 12.30-13.00 den 12 april 2000. Not 126. Dagens Nyheter 23 april 2000 artikel av Hans Olsson med rubriken: Misstro mot ubåtspolitik Temomätning Trots makthavares förnekanden tror svenskarna att Natoubåtar kränkt våra vatten. Artikel av Per Mortensen med rubriken Fåfängt fiske för miljarder. Not 127. Artikel av Bengt Albons i Dagens Nyheter den 4 maj 2000 med rubriken: USA trodde på svenskt Natointräde ''Draghjälp'' för Finland. Uppgifter i Washington dementeras av UD:s kabinettssekreterare. Not 128. Svenska Dagbladet 13 juni 2000 Ubåtar: USA förnekar kränkning (TT). Not 129. Svenska Dagbladet 3 augusti 1998: Krav på utredning om sanning Mikael Holmström. Not 130. Ibid.
|
Tillbaka till Innehållsförteckning |
|
|
|
|
|
|
Hemsida |