Under mer än ett kvarts sekel har bankerna och försäkringsbolagen varit undantagna från den svenska avtalsvillkorslagen, vilket på ett uppenbart sätt strider mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, som Sverige förbundit sig att följa sedan den 11 januari 1952, när avtalet ratificerades av Sverige. Det är därför som domstolarna i de flesta bankmål fortfarande inte ger bankkunderna rätt - även när dessa har rätt i sak.

När banken lånar ut pengar förefaller det självklart att det är av största vikt att man inte överträder bestämmelserna så att det efteråt blir kunden som hamnar i dålig dager och får stå vid skampålen. Kunden kan naturligtvis inte känna till vilka regler som gäller för bankens egen kapitaltäckning och enahandskrediter och vilket begränsat blancoutrymme som säkerhetsmässigt gäller vid ett kredit-engagemang

Det säger sig självt att om banken inte följer de regler som finns och kunden därvid drabbas på ett icke önskvärt sätt måste kunden naturligtvis erhålla skadestånd.

Men trots dessa självklara fakta, som också överenstämmer med den europeiska bankrätten, ger domstolarna inte bankkunderna rätt i mål av denna karaktär, och den fråga jag därför ställer mig är vad det är för fel på svenska domstolar, som inte följer avtalslagen i kreditmål.

En tillbakablick:
Av slutbetänkande av Kreditmarknadskommittén, SOU 1988:29, framgår vilka regler som gäller. I direktivet om eget kapital, 89/299/EEC, har man också gjort en uppdelning av kapitalbasen på primärt kapital och supplementärt kapital. Som primärt kapital räknas främst aktiekapital och vissa reserver. Som supplementärt kapital räknas bl a förlagslån.

Vilka regler och direktiv som gäller framgår av följande direktiv, som inte kan misstolkas och som Sverige anslutit sig till. Där framgår också att supplementärt kapital får medräknas i kapitalbasen till högst 100 procent av primärt kapital. Förlagslån får medräknas till högst 50 procent av primärt kapital.

För den som vill läsa vidare själv, se bl a följande direktiv: 91635 EEC, 92/16 EEC, 89/647/EEC och 96/10 EEC, samt Utdrag-KMK-slutbetänkande av Kreditmarknadskommittén, SOU 1988:29. Är det möjligt att alla svenska finansanalytiker, Finansinspektionen, riksbankschefen, våra politiker och journalister helt ignorerar alla dessa direktiv?

Och hur står det till med alla advokater och jurister som försvarar bankkunderna. Visste de inte om att bankerna var på obestånd redan den 1 februari 1990 och vilka regler som bankerna förbundit sig att följa redan 1988? Och känner de inte till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna? Varför hittar man ingenting om detta i rättegångsprotokoll och domar.

De kapitaltäckningsregler som gäller i Sverige sedan 1988, och som ingen av bankerna följde är minimiregler som justerar storleken av det egna kapitalet (kapitalbasen). De var avsedda att bidra till stabiliteten och till en sund utveckling på den svenska marknaden. Dels begränsar kapitaltäckningsreglerna institutens handlingsfrihet genom de kostnader som följer med egenfinansieringen (kostnader som ökar med riskbenägenheten och som avspeglar ägarnas avvägning mellan avkastning och risknivå).

Dels avsåg kapitaluppbyggnaden att reducera effekterna i ett läge där för stora risktaganden obönhörligen leder fram till fallissemang. Aktiekapitalet bildar också buffert vid eventuellt behov av förlusttäckning.

Kapitaltäckningsbestämelserna från 1988, som aldrig följdes, syftade till att garantera att bankerna hade en tillfredsställande soliditet och ingick som ett viktigt led i skyddet för insättarnas medel.

Vid beräkningen av kapitalkravet delas placeringarna in i fyra riskklasser allt efter placeringarnas riskgrad. Bankerna behövde inte ens följa de svenska reglerna under det glada 80-talet. I stället mörklägger Finansinspektionen överträdelserna, av någon märklig anledning, och ännu är det inte någon banktjänsteman som fällts för att ha överträtt kapitaltäckningsreglerna.

Placeringarna i den lägsta riskgraden krävde inte någon kapitaltäckning. Det följde bankerna och struntade i de övriga riskgraderna, utan någon efterföljd för någon av de inblandade, från oansvariga kontrollmyndigheter och banker.

Jag kopplar ihop de olagliga överträdelserna av kapitaltäckningsgraden med de tiotusentals uppsägningar av krediter som skedde varje år under finanskrisen. Uppsägningarna tjänade till att förstärka bankernas egen kapitaltäckningsgrad.

Att det drabbade bankkunderna med fungerande lån är klart, samtidigt som det skadade dessa kunder oerhört. Det blev således de många enskilda bankkunderna - trots att de gjort rätt för sig - som drabbades. På grund av brister i det svenska rättssystemet, där bindande Europarätt åsidosatts till förmån för svenska förvanskningar, har detta möjliggjorts. Det har passat den svenska regeringen och Finansinspektionen att låta enskilda svenskar bära bördan direkt.