Kraschen för Yamaichi, Japans fjärde största fondkommissionär, har sänt svallvågor från Japan ända till Sverige. Dels för att bolagets direktörer gråtande bett om ursäkt för vad som inträffat (något som vi inte är vana att höra från svenska bankdirektörer) samtidigt som de ansvariga i finanshuset tagit på sig den faktiska skulden för vad som inträffat, utan att på något sätt skylla ifrån sig.

På något mer än en vecka kraschade två av Japans tio största finanshus.

Det var den akuta kassabristen på 15 miljarder kronor och företagets skulder som till sist stjälpte det anrika finanshuset. Den japanska Centralbanken har visat sig hantera ärendet på rätt sätt, genom att garantera insättarens pengar, samtidigt som man låter företaget gå i tvångslikvidation, så att det nu blir aktieägarna som förlorar hela sitt insatta kapital i finanshuset.

Det var Yamaichi-chefen Shohei Nozawa själv och hans närmaste medarbetare som grät när de på presskonferansen i Tokyo den 24/11 1997 meddelade att företaget gav upp kampen för bolagets självständighet samtidigt som de ansökte om att få avveckla hela den pågående verksamheten. Enligt ministeriet täcker tillgångarna de utomstående fordringarna som beräknas uppgå till 3 000 miljarder yen (180 miljarder kronor.)

Den japanska Centralbanken verkar nu vara beredd att förse Yamaichi med räntefria lån, utan säkerhet, för att avvecklingen skall kunna ske så smidigt som möjligt. De som får betala hela kalaset är således aktieägarna, som nu blir helt lottlösa, eftersom finanshusets kapital till största delen var förbrukat.

Sättet som ärendet handhas på i Japan är således föredömligt och de som i stället borde stå med skammen och vanäran är våra svenska politiker och bankledningar i Sverige.

Hos oss inleddes samma kris för sju år sedan utan att någon ännu ställts till ansvar för vad som skett. Det rättsliga efterspelet kommer nu att påbörjas på allvar, med eller utan myndigheternas agerande.

Orsaken till den svenska krisen var uppblåsta fastighetsaffärer och att ingen av de svenska bankerna nådde upp till stipulerad kapitaltäckningsgrad i februari 1990, men ändå tilläts de att fortsätta verksamheten som ingenting hänt. Detta trots att det nu måste anses klarlagt att åtminstone Gotabanken och Nordbanken skulle försatts i omedelbar tvångslikvidation, redan per den 1/2 1990.

Men fortfarande har vare sig de ytterst ansvariga till att den svenska katastrofen utvecklades som den gjorde, på grund av finanskrisen: Hans Dalborg, Björn Wahlström, Lars Thunell, Jacob Palmstierna eller Gabriel Urwitz eller deras föregångare, haft vett att be om ursäkt för det sätt som de skött sitt fögderi under den värsta krisen, något som kostat svenska företag och svenska skattebetalare stora summor helt i onödan.

Detta trots att såväl Gota- som Nordbanken, var och en för sig, visade upp mycket större kassabrist än Yamaichi redan 1990.

Ändå tilläts dessa banker att fortsätta sin verksamhet efter 1990 som om ingenting hade hänt, på investerarnas, kundernas och skattebetalarnas bekostnad.

I stället har den svenska regeringen nu mage att "hemlighålla" utredningen kring Gota- och Nordbankens alla skumraskaffärer. Orsaken till detta är naturligtvis att ingen av bankernas drabbade kunder skall kunna få upprättelse i domstol. Den socialdemokratiska regeringen hemlighåller således brottslig gärning.

I Yamaichi var det de stora problemen i dotterbolagen och på marknaden som tvingade mäklarhuset att göra stora avskrivningar under 1996-97. I förra veckan beslagtog också den japanska Bankinspektionen all bokföring från finanshuset, för att på allvar utreda vilka oegentligheter som begåtts och för att senare också öppet kunna redovisa vad som skett.

När finanskrisen drabbade Sverige med ännu större kraft än i Japan hände till en början ingenting, trots åtminstone Gota- och Nordbanken borde ha tvingats att göra ordentliga avskrivningar redan 1990, för att sedan träda i konkurs, efter dåvarande Bankinspektionens allvarliga kritik mot både Gota- och Nordbanken 1990.

Men vare sig genomgång av bankernas affärer eller upprättande av kontrollbalansräkning skedde.

I Japan ställer sig nu finansmarknaden in på flera bankkrascher i efterdyningar till vad som redan skett, alltmedan Centralbanken i Japan hittills skickat iväg 800 miljarder yen (48 miljarder kronor) för att de oroliga småspararna som önskar ta ut sina besparingar från Yamichis kontor i Tokyo skall kunna göra detta.

Precis som i Sverige är det den totala avsaknaden av finansiell insyn, som orsakade såväl den svenska som den japanska bankkraschen, trots att motsvarande system med finansinspektion också finns i Japan. Enligt beräkningar från JP Morgan i Tokyo beräknas den akuta krisen slå ut mellan 25 och 30 procent av de etablerade finansinstitutionerna.

Den fråga som jag ställer mig är hur man ensidigt kunde värdera ner svenska välskötta fastigheter och företag till mindre än 50 procent av befintliga marknadsvärden under den svenska krisen, samtidigt som man lät alla svenska banker officiellt hamna på obeståndslistan. Denna ekvation går helt enkelt inte ihop, men hör ihop med den ensidiga propagandan från bankerna som in i det längsta förbehöll sig rätten att tycka att det var bankkundernas fel att bankerna hamnade på obestånd.

I hela Asien är det aktieägarna som får betala för bankernas vårdslösa kreditgivning och detta gäller alla länder som följer lagboken. Sverige torde därför vara det enda undantaget där kunderna straffas och bankerna går rikt belönade och stärkta ur krisen, och därefter tillåts debitera världens högsta räntemarginaler och avgifter på kundernas och skattebetalarnas bekostnad!

Onekligen skiljer sig den japanska och svenska kulturen sig åt på väsentliga punkter när det gäller affärsmoral och myndigheternas agerande, på ett sätt som inte är hedrande för Sverige och den svenska socialdemokratin.