Det är vid genomgången av hemligt material om Nordbankens verkliga kapitalbehov som nu har frisläppts av regeringen och Bankstödsnämndens egen officiella verksamhetsberättelse 1 maj - 30 juni 1993 som det nu är lätt att fastställa, att Nordbanken aldrig hade rätt att begära mera pengar från sina aktieägare, eftersom man redan 1990 i stället var skyldig att begära banken i likvidation.

Kan det verkligen vara på det sättet som det rättsliga systemet i Sverige, bara fungerar till förmån för bankerna? Kommer aldrig Nordbankens ledning ens att utsättas för en förundersökning, med anledning av den nyemisson som genomfördes i banken 1991? Låt mig därför så här nio år efteråt få berätta vad som hände, eftersom preskriptionstiden för denna typ av mycket grova brott är 10 år. Ännu har ingen myndighet brytt sig om att undersöka om något brott begåtts, i denna märkliga affär, när det bara återstår ett år innan samtliga inblandade i denna affär beviljas straffrihet.

Långt efter det att Nordbanken skulle begärt sig själv i likvidation, ville banken ha in nya friska pengar, som skulle ge Nordbanken den rörelsefrihet banken behövde. I stället för att avslöja bankens verkliga insolvens gick den dåvarande politiskt tillsatta styrelseordföranden Björn Wahlström ut och meddelade att banken behövde ett kapitaltillskott på ca 5 miljarder kronor, varav staten som majoritetsägare skulle svara för 70%.

Det skäl som angavs för kapitaltillskottet var att "Nordbanken måste öka det egna kapitalet för att kunna expandera i normal takt" Det var den nytillträdde VDn Hans Dalborgs version av det stora kapitalbehovet. Motivet för hans begäran var sannolikt att han som nyutnämnd VD, inte gärna ville stå på bar backe, utan behålla sin position i banken.

Under hösten 1991 tvingades staten som huvudägare i Nordbanken garantera en nyemission på 5,2 miljarder i Nordbanken som enligt mitt förmenande var likvidationspliktig redan per den 1 februari 1990. I denna nyemission tecknade staten aktier för 4,2 miljarder kronor och ägde därefter 77 % av aktierna. Så snart nyemissionen var genomförd, stod det dock klart att problemen i banken, var betydligt allvarligare än vad man vågat erkänna i emissionspaketet.

Eftersom Nordbankens hela aktiekapital redan tidigare var förbrukat, räckte det inte med 5,2 miljarder i kapitaltillskott, som aktieägarna ställde upp med. Efteråt är det lätt att ställa sig frågan om inte företagets styrelseordförande och VD uppträdde bedrägligt, när de i emissionspaketet vilseledde aktieägarna om företagets ekonomiska ställning?

Trots detta, lyckades ändå Nordbankens ledning sedan med konststycket, att senare övertala riksdagen att inom en ram på ytterligare 20 miljarder kronor, omstrukturera banken. Därefter köpte staten ut de övriga aktieägarna som hade blivit lurade att delta i emissionen för 2 miljarder kronor (20 kronor per aktie) Genom att köpa ut aktieägarna för detta belopp, i den praktiken värdelösa banken, är det lätt att också dra slutsatsen att ledningen för Nordbanken, också officiellt erkänt att man tidigare svindlat sina aktieägare ! Varför skulle man annars betala tillbaka pengar för i praktiken värdelösa aktier?

Den finansiella rekonstruktionen av Nordbanken fortsatte under hösten 1992. Det stod då klart att det samlade kapitalbehovet väsentligt skulle överstiga ramen på 20 miljarder kronor. Både aktieägarna och riksdagen hade för andra gången fått felaktig information av Nordbanken avseende bankens verkliga kapitalbehov.

Banken fick därför under november 1992 ytterligare ett kapitaltillskott på 10 miljarder kronor för att öka reserveringarna för gjorda kreditförluster som man hittills lyckats dölja. Nordbanken delades också upp, så att merparten av engagemangen överfördes till ett av Nordbanken helägt bolag; Securum.

Vad den svenska lagen föreskriver i detta fall är tydligt och kan inte missförstås. Ur RH: 1990: 102 framgår att majoritetsägare, styrelseledamot och verkställande direktör i ett börsnoterat aktiebolag, som låtit offentliggöra oriktiga och vilseledande uppgifter om resultat och omsättning i aktiebolag skall fällas till ansvar för svindleri (grova brott).

För mig framstår det därför som det borde ha funnits ett starkt intresse för svenska staten att se till att Nordbanken reder ut sina märkliga affärer, i stället för att dölja vad som hänt och genom fortsatt brottslig verksamhet, försöka lösa sina problem genom att begå avtalsbrott mot sina kunder genom uppsägning av krediter och genom att låta bli att infria sina kreditlöften.

Bankens ledning måste ha lurat såväl staten som aktieägarna om sitt verkliga kapitalbehov. Därmed har Nordbankens ledning handlat i ond tro mot sina ägare. Genom att lura sina kunder och låta bli att infria bindande löften om utbetalningar av lån har banken dessutom försatt många företag på obestånd och i konkurs. Till detta skall fogas att det var bankens eget obestånd som gjorde att många krediter drogs in på ett olagligt sätt.

Min bestämda uppfattning är därför att Hans Dalborg och Björn Wahlström bör till följd av trolöshet mot huvudman, brutna kreditlöften och ocker till slut ställas till ansvar för den skada de åsamkat staten, bankkunder och medborgare genom ett bedrägligt beteende. Deras agerande utgör ännu i dag bestående ekonomisk skada för alla drabbade. Politikerna i den dåvarande Bankstödsnämndens styrelse är också inblandade i denna affär genom att skydda Nordbankens ledning. Dessa personer bör nu träda fram och ifrågasättas om de inte är ansvariga som delaktiga i bankernas handlande under den svenska bankkrisen!

Den fråga som också inställer sig handlar om etik och moral. Kan det vara riktigt av Nordbanken att genom köp av utländska banker öka sin volym innan man har gjort rätt för sig mot alla de kunder som orättfärdigt drabbats av bankens uppsägningar av krediter?