Inte fick Lena och Gustav Olebjörk någon information om "Runes lilla röda".

Man gick till sin bankman, bankdirektören Alf-Martin Nilsson i ärligt uppsåt och presenterade fastighetsprojekt efter fastighetsprojekt.

Inte visste man då att rådgivningen med långsiktighet var utesluten. När man sedan påpekar om vissa felaktigheter och en begäran om rättelse, ja då börjar de verkliga problemen.

Den nye kontorschefen Anders Granström, som någon vecka innan man skriver brev till familjen Olebjörk, hade gått på kurs om "hantering av obestånd", spelade, vilket senare skulle visa sig, ett dubbelspel.

Så skriver man då brevet till familjen Olebjörk den 3 december 1992 och meddelar att allt skall lösas i bästa samförstånd. När familjen Olebjörk kommer till banken den 11 december enligt överenskommelse möts man av beskedet att bankaffärerna har blivit överförda till Securum och allt kommer att blir mycket bättre.

Konkursbelastad tvångsförvaltare
Inte nog med att man tvingade och hotade att sätta familjen i personlig konkurs utan även att man placerade en konsult med tre personliga konkurser bakom sig att fortsättningsvis sköta Olebjörks samtliga verksamheter och tillgångar.

Oj, vad det såldes tillgångar till märkligt låga priser. Redovisningen var bristfällig. Inte nog med detta oerhört ovärdiga beteende utan även att det lämnades centrala direktiv om bl a att förmögenheten inte på något sätt fick öka.

När familjen då anmälde Nordbanken till Finansinspektionen för att man bl a under mera än tre år använt ett checkkonto på ett synnerligt märkligt sätt. Nordbanken svarade och hävdade att det var en självtagen kredit. Olebjörk förtydligade då att kontot de senaste 11 kvartalen haft ett negativt saldo på mellan -100.000 och upp till -3.800.000. Inte accepterar väl Nordbanken en självtagen kredit utan några som helst kontrakt samtidigt som ett betydande antal andra kreditärenden avseende fastighetsköp hanteras?

Familjen Olebjörk förstod dock försent att skälen till denna rådgivning och agerande på detta sätt var dels för att Nordbanken kunde ta ut en betydande högre ränta än motsvarande beviljad byggnadskreditiv och dels, som är brukligt från Nordbanken, inräknad ränta i byggnadskreditiv. Man kunde på detta sätt hålla familjen Olebjörk i ett hårt läge hos Nordbanken vilket innebar en begränsad möjlighet till ett bankbyte.

Har stämt Nordbanken på 21 Mkr
Familjen Olebjörks tålamod tog slut och en stämning inlämnades mot Nordbanken vid Stockholms Tingsrätt (T9-613-94). Sedan dess har Nordbanken på alla sätt försökt och till stor del lyckats förmörka familjen Olebjörks tillvaro.

Ibland undrar man om man gjorde rätt vid stämningen, kanske var skadeståndsbeloppet alldeles för blygsamt. Vem kan ersätta en sekund? Vilket pris kan man sätt på en sekund? Hur mycket stryk tar kropp och själ när man blir utsatt för denna maktterror?

Hur kan regeringen ge dessa personer rätt att utöva ett sådant maktmissbruk?

Vem tjänar på att trakassera medborgarna? Borde man inte i stället leva i samklang? Ja, frågor av detta slag kan man ställa. När bankerna överöste medborgarna med pengar, vad tog bankerna för ansvar i rådgivningen? Naturligtvis borde banken få redogöra för sin rådgivning och avsaknad av rådgivning och engagemang borde politiker förstå att man kan inte lösa problemet genom att försätta bl a alla entreprenörer i konkurs.

Många brev har skrivits i detta ärende till bl a Styrelseordförande Jacob Palmstierna, koncernchef Hans Dalborg, Chefsjurist Tord Arnerup, Regionsbankchef Göran Karlsson.

Familjen Olebjörk har stämt Nordbanken med yrkande om totalt 21 Mkr i ersättning till följd av ränteförluster, förlorade hyresintäkter, förlorade byggprojekt och förlust av egendom.