Frågan i bokens inledning är väl motiverad med tanke på den brutala nedläggningen av Finanstidningen, som Börge Nilsson skildrar i detalj. Men den fråga som jag ställer mig efter att ha läst boken är om Nilssons svar i boken stämmer med verkligheten ?

Bokens titel: Mediemogulens affärer. Jan Stenbeck och det fria ordet
Författare Börge Nilsson
Utgivare: Journalistförbundet i samarbete med Carlssons Bokförlag, 2002.

När det gäller finansmannen och livsnjutaren Jan Stenbeck, som hann avlida i hjärtattack bara 59 år gammal, och innan boken publicerades motiv för den brutala nedläggningen av tidningen, får vi nog aldrig veta det ordentliga svaret. Men orsaken till tidningens nedläggning är nog snarare att ägaren var missnöjd med tidningens resultat, än att några analytiker på Finanstidningen skrev illa om några av bolagen som ingår i Stenbeckssfären som författaren gör gällande.

Mikael Törnwall som skrev den kritiska analysen om Stenbecksbolaget MTG borde självfallet via MTGs Verkställande direktör kontrollerat källmaterialet, på samma sätt som journalisten Ian Hammar också borde låtit Millicoms VD kontrollera sakuppgifterna i artikeln, innan den publicerades.

Men av någon anledning anser inte analytiker att alla sakuppgifterna i deras artiklar behöver kontrolleras innan de publiceras. Detta trots de stora ekonomiska skador som kan uppstå, om ekonomijournalisterna är ute i ogjort väder, vilket trots allt händer då och då.

Själv har jag som princip att alltid låta den jag skriver om få läsa sakuppgifterna, i den del av artikeln som berör honom eller henne personligen, för att det inte skall uppstå några onödiga misstag i samband med publiceringen.

Som fristående medarbetare i Finanstidningen i olika sammanhang sedan 1996, ända fram till den dramatiska nedläggningen, upplever jag tvärtom att det var ovanligt högt till tak i tidningen när det gällde hela det publicistiska innehållet. Både min artikel om ”Förtal bakom Kreugerkonkurs” ( FT 2000.10.10 ) och om de ”Hemlighållna brott som göms bakom sekretesslagen” ( FT 2000. 27.10. ) där Stenbecks egen far Hugo Stenbeck i högsta grad var djupt inblandad i mindre smickrande sammanhang, kunde publiceras i Finanstidningen utan någon som helst censur eller efterspel mot mig personligen.

Dessutom hade jag samma år i annan press, innan de bägge artiklarna i Finanstidningen publicerades, kommenterat Jan Stenbecks far Hugo Stenbecks roll, i samband med den famösa Kreugerkonkursen på ett sätt som gjorde att själva skuldfrågan beträffande Hugo Stenbecks roll i Kreugerkonkursen inte längre kunde ifrågasättas, vilket Jan Stenbeck naturligtvis måste känt till.

En annan fråga som författaren ställer sig i boken är varför en tidning med nästan 200.000 läsare och ett inarbetat och respekterat varumärke måste läggas ner, och deras läsare erbjudas något helt annorlunda än det de beställt ?

Förklaringen till detta ligger nog i det sparpaket som journalisterna erbjöd tidningens ägare. När man måste börja spara för att på nytt nå break even när lågkonjunkturen slog hårt mot tidningen.

Vad den dåvarande VD:n för Finanstidningen Michael Persoryd och chefredaktören Per Lundsjö, hade att erbjuda ägaren ett sparprogram som gjorde att både kultur och debatt skulle försvinna från tidningen, vilket måste betraktas som ett stort missgrepp.

Ett lika stort felsteg som det var att tro att lilla skvallriga Vision, en tidning som få betalade för att läsa och som ingen tog riktigt på allvar, skulle kunna ersätta Finanstidningen och att en sammanslagning av dessa bägge tidningar skulle resultera i en bättre tidning.

Frågan som därefter återstår att besvara är varför nedläggningen av Finanstidningen gjordes på ett så brutalt sätt ? Var det ett straff för en självständig och kritisk publicistisk hållning, frågar sig Börge Nilsson.

Svaret som författaren ger, är att det gällde för ägaren av Finanstidningen att kunna visa att några av journalisterna varit så dåliga att tidningen blivit värdelös, vilket kunde ske genom att samla kostnader hos Finanstidningen och visa en jättelik brakförlust, som man sedan kunde dra av.

Om detta var motivet för denna hämnd, delar jag Nilssons uppfattning att det måste betraktas som ett lumpet beteende att offentligt kränka några av tidningens bästa medarbetare, på det vis som skedde.

Men hut brukar gå hem till sist. Den nya gratisutdelade Finans Vision som ägaren ser som en ersättning för den gamla Finanstidningen, kan inte vara någon lysande affär. Tidningen saknar både debatt och kultur, plus att alla de bästa medarbetarna från Finanstidningen flydde sin kos, efter den brutala behandlingen i samband med uppsägningarna. De som inte längre fick vara kvar, tvingades under förnedrande former att lämna tidningen samma dag.

Min uppfattning efter att ha läst den välskrivna boken om ”husse” Jan Stenbecks nedläggning av Finanstidningen, är ”att han ryckte för hårt i kopplet” när han lät tidningens medarbetare betala för den dåliga ekonomiska framförhållningen hos ledningen, som dessutom gick helt skadefria eftersom de satt utanför tidningen och bestämde vad som skulle ske med en av Sveriges bästa ekonomiska nyhetstidningar, som tyvärr inte längre finns.

Mats Lönnerblad