Titel: Kommentar till 1980 års sekretesslag
Författare: Hans Corell, Olof Egerstedt, Marianne Eliasson, Sigurd Heuman och Göran Regner
Förlag: Norstedts förlag

Mycket av vad som hände under andra världskriget är fortfarande en väl förborgad hemlighet i Sverige. Däremot vet numera övriga Europa ganska väl vilka både bra och dåliga beslut som respektive regeringar fattade under den dystra perioden.
   Varför Sverige fortfarande inte låter medborgarna ta del av vad som hände för mer än 60 år sedan, finns det ingen godtagbar förklaring till. Våra politiker vill till exempel fortfarande inte ge oss insyn i besluten om att använda Sverige som transitland för trupptransporter av tyska soldater till det ockuperade Norge.
    Likaså utgör baltutlämningen under andra världskriget en dystert kapitel i Sveriges historia, som fortfarande omfattas av viss sekretess. De baltiska och tyska soldater som skickades till Ryssland för att bli avrättade är ingenting som Sverige har anledning att skryta med. 
    Inte heller kan Sverige försvara återlämnandet av kapitulerande tyska soldater i slutet av andra världskriget. Det var tyska soldater som alldeles i slutet av andra världskriget hade kapitulerat med ubåt och allt utanför Göteborg och inte ville återvända till Tyskland. Även i det fallet är handlingarna sekretessbelagda, ett i demokratiska stater enastående långt hemlighållande. 

Användningen av lagen misstänkt 
När man närmare undersöker sekretesslagstiftningen stärks misstanken om att Sverige använder sin sekretesslag, inte för rikets säkerhet, utan för att skydda svenska politiker när de har begått dumheter. När de efteråt förstår vad de har ställt till med, vill de gärna sekretessbelägga sina egna eller företrädares misstag.
   Kommentar till 1980 års sekretesslag finns tillgänglig hos Norstedts förlag (1980), där författarna Hans Corell, Olof Egerstedt, Marianne Eliasson, Sigurd Heuman och Göran Regner har gjort ett alldeles utmärkt arbete genom att ordentligt förklara i detalj vad den svenska sekretesslagen innebär. 
   Det är framför allt i samband med genomläsningen av denna bok och annan litteratur i samma ämne, som jag själv har bildat mig uppfattningen om vad den svenska sekretesslagen egentligen innebär och hur den ska tillämpas.
   Konklusionerna är mina egna. 

Hemligstämplingen specificerad 
De allmänna handlingar som får hållas hemliga enligt sekretesslagen är handlingar som avser rikets säkerhet och dess förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisation. Rikets centrala finanspolitik, penningpolitik eller valutakontroll hör också dit. 
   Handlingar som också omfattas av sekretesslagen är myndigheters verksamhet för inspektion, kontroll eller annan insyn; intresset från statens sida att förebygga eller beivra brott; det allmännas ekonomiska intresse; skyddet för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden och intresset för att bevara djur eller växtart. 
   Enligt författarna till kommentaren till 1980 års lag med ändringar, får allmänna handlingar inte hållas hemliga för att skydda några andra intressen än dem som jag har räknat upp. Vilka handlingar som är hemliga ska anges noga i en särskild lag, det vill säga sekretesslagen (TF 2:2) Det är också tillåtet att ta in bestämmelser om hemliga handlingar i andra lagar, men då ska sekretesslagen hänvisa dit. 
    Med andra ord ska man i sekretesslagen kunna se alla de fall, då allmänna handlingar är hemliga. Enligt författarna får regeringen inte bestämma vilka handlingar som är hemliga, men regeringen kan enligt bestämmelserna i sekretesslagen ges rätt att besluta om kompletterande föreskrifter. 
    En myndighet har också under vissa förutsättningar möjlighet att lämna ut en handling med villkor, så kallat förbehåll, som inskränker den sökandes rätt att använda den information som finns i handlingen. Myndigheten kan till exempel förbjuda sökanden att föra uppgifterna vidare. 

Huvudregel i TF 
Regler om hemligstämpling av allmänna handlingar finns huvudsakligen i sekretesslagen (15 kap). En grundläggande regel finns i TF (2:16). Den innebär att bara sådana allmänna handlingar som är sekretessbelagda enligt sekretesslagen eller enligt någon annan lag, som sekretesslagen hänvisar till, får förses med en anteckning om att handlingarna inte får lämnas ut. 
    Om man vill hävda offentlighetsprincipen, som många journalister och skribenter gör, är det självklart att man från myndighetens sida inte får åstadkomma mer sekretess, än vad som är oundvikligen nödvändigt för att skydda det intresse som har föranlett bestämmelsen. Detta innebär bland annat att en uppgift inte ska omfattas av sekretess, om man inte kan förutse någon skada som resultat av att den lämnas ut. 
   Det var vid genomgången av boken Kreugerkraschen. Storbankernas verk? (Sven Olof Arlebäck, Wallgårds förlag), som jag skrev om den 10 oktober i Finanstidningen, som jag slogs av att innehållet i denna bok har varit sekretessbelagt i över 68 år, helt i strid med den då gällande sekretesslagen! 
   Att sanningen om Kreugerkraschen först i år har kunnat publiceras, genom att regeringen äntligen har lättat på förlåten kring sekretessbestämmelserna, är således en rättsskandal av stora mått. Varför regeringen under så lång tid skyddade de brottslingar som först nedvärderade och därefter lade beslag på Ivar Kreugers egendomar, är det ingen som kan svara på. 
   Om dessa handlingar omgående hade publicerats, skulle inte Ivar Kreugers öde ha förändrats, men de skyldiga skulle ha kunnat ställas till svars för de grova brott som omfattas av både förtal och plundring av egendom, som skedde strax efter Ivar Kreugers död. 
   Min omedelbara slutsats var att sekretesslagen, om den hade tillämpats på ett korrekt sätt enligt både tidigare lagstiftning och enligt 1980 års lagstiftning, inte skulle ha varit relevant för att sekretessbelägga någonting över huvud taget, som finns återgivet i Arlebäcks bok, varför någon sekretess i fallet Ivar Kreuger, över huvud taget inte borde ha tillämpats. 
   Den gamla sekretesslagen, som den tillämpades i samband med Kreugerkraschen, betydde ju att brottslingarna kunde gå fria, medan alla småspararna som drabbades av den helt onödiga konkursen i Krueger & Toll, fick se alla sina besparingar konfiskerade, av några av de dåvarande svenska storbankerna. 

Krediter sades upp i onödan 
Samma förhållande gäller ju i samband med den senaste bankkrisen (1987-1993) som innefattas av vår nuvarande sekretesslag. I det senaste fallet är det 60 000 friska företag som fick sina krediter uppsagda för att krisbankerna (Gota och Nordbanken) inte begärde sig själva i konkurs när de var skyldiga att upprätta kontrollbalansräkning, för att senare begära sig själva i konkurs. 
   Den direkta följden blev att många fastighetsbolag och småföretagare fick se sina krediter uppsagda alldeles i onödan under denna period av både Gota, Nordbanken och övriga banker som vädrade morgonluft. De såg nya möjligheter att rensa i balansräkningarna, när det blev fritt fram för både Gota och Nordbanken att fortsätta sin verksamhet. 
   Men det var inte bara småföretagen som fick se sina förmögenheter försvinna under den senaste bankkrisen. Även storföretagen drabbades. Finansmannen Erik Penser fick alla sina krediter orättfärdigt uppsagda. Efteråt har man kunnat konstatera att Nobelindustrier aldrig var på obestånd som Nordbanken hävdade, i samband med uppsägningen av alla krediterna. 
   Gota sålde företagscertifikat till Volvo och andra storföretag och kommuner för dryga miljarden, långt efter det att banken var på obestånd. Fortfarande hemlighålls när Gotas egentliga obeståndssituation inträffade, av såväl regeringen som våra domstolar. 
   Sekretesslagen gäller också den förtalslista, där även Säpo är inblandad. Den förtalslista som för närvarande cirkulerar mellan bankerna utgör det största förtalsregister i Sveriges historia med över 2 000 namn, där bland andra ledande företagare och advokater utpekas som grova brottslingar, trots att de inte är fällda för några brott. 
   Eftersom det aldrig var meningen att jag och andra skulle få ta del av all denna kränkande desinformation vet myndigheterna fortfarande inte hur de ska hantera krisbankernas "svarta lista" som nu är polisanmäld och föremål för utredning av åklagare. Därför gör man som man brukar i dessa sammanhang - det vill säga ingenting. Den åklagare som har fått i uppdrag att gå igenom listan har hittills inte ens påbörjat sin förundersökning. 
   Sekretesslagen tillämpas även fortfarande beträffande den av journalisterna Peter Bratt och Jan Guillou avslöjade IB-affären, där oskyldiga människor utpekas för sin politiska tillhörighet och aktiviteter som senare vid noggrann efterkontroll visar sig inte alls överensstämma med verkligheten, i de fall som har kunnat kontrolleras. 
   I de sekretessregler som avser skydd för olika allmänna intressen ska skadan i allmänhet beskrivas så konkret som möjligt. När det gäller skyddet används i de flesta fall uttrycken "skada" eller "men". Uttrycken användes även i 1937 års sekretesslag för att beskriva de olägenheter som då var avgörande för om en handling skulle få lämnas ut eller inte. 

Ekonomisk skada stöd för sekretess 
Sekretessen till förmån för enskilda gäller i tillämpliga delar också juridiska personer. Detta trots att juridiska personer inte kan sägas ha några "personliga förhållanden". Till skydd för en juridisk peson kan därför endast rent ekonomisk skada åberopas som stöd för sekretess (se prop. s. 84, 457, 493). 
   Frågan är hur bankerna kan åberopa banksekretessen, när de har gjort sig skyldiga till brott, genom att bryta mot såväl banklagen som avtalslagen och genom att försätta sina kunder i konkurs, när de själva var skyldiga att begära sig i konkurs. 
   En förklaring till detta, efter att ha studerat sekretesslagen ordentligt, är att regeringen skyddar de brott som de svenska bankerna begick, under både den första och andra finanskrisen, för att det inte ska kunna bli några politiska konsekvenser för inblandade politiker. 
   Den enda orsaken till detta sekretesskydd, är att både de moderata och socialdemokratiska regeringarna var direkt inblandade, både under den första och andra finanskrisen. 
   I samband med bägge finanskriserna blev det regeringsskifte. Inblandade regeringsledamöter använder sig således av sekretesslagen för att skydda sitt eget revir. 
   Den motion som nyligen innefattar begäran om en sanningskommission, för att närmare utreda vad som hände under den sista bankkrisen, är således inlämnad av centern, kristdemokraterna och vänstern samt  enskild motion från folkpartiet,  medan motionerna från såväl moderaterna som socialdemokraterna fortfarande lyser med sin frånvaro. 
   Den svenska sekretesslagen används således i helt felaktiga syften genom att den tillåts användas för att dölja politikernas oförmåga att handlägga frågor när ett land befinner sig i krig eller i ekonomisk kris. 
   Någon annan anledning kan jag inte se till varför sekretessen omgående inte släpps för att avslöja allt som skedde under den senaste finanskrisen. Kanske vore detta en första uppgift för vår nye justitieminister Thomas Bodström att ta tag i?