SEB-ekonom varnar för missade budgetmål efter terrorattacken

 Efter terrorattacken går USA mot en ekonomisk recession som kan bli lika allvarlig som den under Kuwaitkriget 1990-91. Detta slår även mot Sverige. Bosse Ringholms förhoppning i budgeten att ekonomin snart vänder uppåt är helt orealistisk, skriver SEB:s chefsekonom Klas Eklund. Regeringen börjar tappa kontrollen över utgifterna. Bryts utgiftstaken ökar misstänksamheten mot Sveriges förmåga att bevara stabiliteten. i dag lägger SEB fram den första prognosen om världsekonomin efter attentaten.

Statsfinanserna kommer att försvagas i kölvattnet av terrorkrig och en allt osäkrare världsekonomi. Därmed bryts de senaste årens utveckling, då statsbudgeten visat stora överskott och den offentliga skulden fallit snabbt. Det kan medföra större problem än vad många tror.
   Den kraftfulla saneringen av budgeten har varit en viktig faktor bakom lägre inflation och låga räntor. Desto större skäl att hålla fast vid det som uppnåtts. Skulle politikerna tappa greppet om utgifterna igen, vore det skadligt för det så mödosamt uppbyggda förtroendet för svensk ekonomi. Det skulle drabba både kronan och räntorna - som redan lider av osäkerhet om Sveriges stabilitet i en orolig värld.
   Höstbudgeten - som förhandlades färdigt före det nya terrorkrigets utbrott - är alltför optimistisk. Den spår god svensk ekonomisk tillväxt nästa år och därmed också starka statsfinanser. Finansdepartementets ekonomer spår att exporten vänder kraftigt uppåt och att medborgarna, stödda av stark köpkraft och låg inflation, rejält ökar sin konsumtion. Samtidigt betyder den goda tillväxten att kostnaderna för sjukförsäkring och arbetslöshet böjer ned.

PROBLEMET ÄR ATT denna ljusa bild bygger på att den amerikanska ekonomin vänder upp redan mot slutet av detta år.
   Det var ett djärvt antagande redan före attacken mot World Trade Center. I dag är det orealistiskt. Förlorad produktion, sämre kommunikationer samt stora förluster i flyg- och försäkringsbolag medför att den amerikanska ekonomin nu stannar upp, ja till och med krymper under resten av året. Nästa år tyngs USA av svagare börs samt lägre framtidstro och konsumtion än vad det svenska finansdepartementet antagit. Mot detta står visserligen en mer expansiv ekonomisk politik, men det dröjer innan denna ger effekt.
   Slutsatsen är att den amerikanska ekonomin kommer att gå igenom en recession, kanske - hävdar pessimisterna - av samma dignitet som under kriget vid Persiska viken 1990-91. Då blev det inte någon tillväxt alls; tvärtom föll BNP. Går USA in i en sådan recession, skulle det precis som under Kuwaitkriget slå mot Europa och Sverige.
   En effekt är att exporten kommer att gå trögare. En annan risk är att köpkraften blir lägre än beräknat. Finansens kalkyl bygger på att konsumentpriserna stiger med bara 1,7 procent 2002. Men eftersom inflationen sannolikt ligger kvar på 3 procent eller mer ända fram till våren betyder den prognosen att inflationen måste bli extremt låg andra halvåret nästa år - något som är svårt att förena med regeringens prognos om att tillväxten samtidigt tar rejäl fart.
   Finansplanens optimism om hög tillväxt och låg inflation ger en stark statsbudget. Trots cirka 45 miljarder kronor i nya utgifter och skattesänkningar nästa år håller både utgiftstaket och målet om ett budgetöverskott motsvarande 2 procent av BNP.
   Men en svagare ekonomi gör den ljusa bilden mindre trolig.

REGERINGEN UTGÅR FRÅN att BNP-tillväxten nästa år blir 2,4 procent. Men skulle tillväxten bli 1 procentenhet lägre, allt annat lika, blir budgetsaldot enligt regeringens egna känslighetskalkyler 1,3 procent, det vill säga klart under målet. Blir tillväxten ännu lägre, krymper överskottet ytterligare. Och skulle dessutom inflationen bli högre, samtidigt som en del andra antaganden (till exempel om kostnaderna för sjukförsäkringen) falla mindre gynnsamt ut, kan överskottet faktiskt försvinna helt.
   Hur farligt är det då att missa budgetmålen? Att budgetsaldot ett enstaka lågkonjunkturår underskrider den målsatta nivån behöver inte vara något problem - så länge det finns en långsiktig stabilitet och en hållbar strategi. Målet om 2 procents överskott skall ju gälla över en hel konjunkturcykel, inte nödvändigtvis varje år.

Någon stor och oplanerad avvikelse från målet är dock inte önskvärd. Ty det reser frågetecken om huruvida politikerna har grepp om vad som sker. Och det finns en hel del varningssignaler om att den underliggande budgetutvecklingen inte längre är lika stark som under tidigare år.

På sikt måste en rad skattesatser sänkas, när den internationella konkurrensen ökar risken för att både konsumtion, kapital och människor flyttar ut.
   Om budgeten i det läget ska förbli stark, måste utgifterna hållas i schack. Men tyvärr finns illavarslande tecken också vad gäller utgiftskontrollen. Utgiftstaken har varit grundbulten i de senaste årens budgetpolitik. De har tvingat fram en mer långsiktig och återhållen utgiftspolitik, och därmed har utrymme frigjorts för sänkta skatter.
   Emellertid har den så kallade budgeteringsmarginalen - som skulle utgöra en reserv för dåliga år - tyvärr tagits i anspråk även under gångna, goda år. Regeringen och dess samarbetspartier har inte kunnat motstå frestelsen att trycka in nya utgifter under taket och därmed beskurit den buffert som var ägnad att skydda i dåliga tider. Framöver är därför marginalen mycket liten, bara ett par promille av budgetens omslutning - just när Sverige går in i lågkonjunktur och verkligen behöver en buffert.
   Dessutom: Blir tillväxten lägre än beräknat, stiger utgifterna mer än vad regeringen räknat med. Konjunkturinstitutets senaste kalkyl - som gjordes före attackerna mot World Trade Center - hävdade att utgifterna nästa år riskerar att bli 10-12 miljarder kronor högre än vad taken tillåter. Finansplanen visar större förtröstan och hävdar att taken klaras. Det beror dels på dess optimistiska tillväxt- och inflationsprognos, men också på att några viktiga utgiftsantaganden ser tillrättalagda ut.

* Budgetförslaget för 2002 redovisar bara en marginell ökning av helårskostnaderna för sjukvård och sjukförsäkring, detta trots att kostnaderna för innevarande år kraftigt har reviderats upp. Budgetförslaget bygger med andra ord på att den negativa utvecklingen bryts under 2002. Det ter sig i dag som en mycket optimistisk prognos.

* Detsamma gäller kostnaderna för arbetslösheten. Här har finansdepartementet lagt in sjunkande utgifter i statsbudgeten för kommande år. Men blir den ekonomiska tillväxten så låg som vi nu har anledning att befara, lär kostnaderna i stället stiga.

* Vi vet heller inte om de antagna kostnaderna för maxtaxan verkligen är rimliga. Åtskilliga kommunpolitiker har varnat för att efterfrågan på barn- och äldreomsorg kommer att stiga kraftigt då avgifterna sjunker.

SLUTSATSEN ÄR ATT utgiftstaken riskerar att överskridas, faktiskt med ännu mer än vad KI befarade. Det vore olyckligt. Utgiftstaken är garanten för budgetdisciplin. Skulle de brytas igenom vid den första egentliga utmaningen, kommer många att dra slutsatsen att politikerna - än en gång - börjar tappa greppet.

Sker det, så får också förtroendet för svensk ekonomi en tydlig knäck. Redan i dag är kronan rekordsvag, och de svenska räntorna har börjat klättra upp i förhållande till omvärldens. Delvis beror det på misstänksamhet om Sveriges förmåga att bevara stabiliteten i en orolig omvärld. Svag utgiftskontroll och brustna utgiftstak är därför vad svensk ekonomi minst av allt behöver just nu.

Finansministern är naturligtvis medveten om den risken. Finansplanen är tryfferad med försäkringar om att regeringen noga följer utvecklingen och återkommer med nya förslag, om så skulle krävas.
   En möjlig åtgärd är att utnyttja innevarande års kvarvarande budgeteringsmarginal och tidigarelägga en del utgifter. Men att flytta utgifter från 2002 till 2001 är en engångsåtgärd som inte kan upprepas, och det rör sig inte om mer än cirka 3 miljarder kronor. Fortfarande kan ett tiotal miljarder återstå.
   Budgetsituationen är alltså inte lika ljus som regeringen hävdar. Det gäller på kort sikt, för att världsekonomin försvagas mer än vad regeringen räknat med. Men det gäller också på längre sikt, om vi tar hänsyn till hur centrala utgiftsområden utvecklas i förhållande till intäkter och skulder:

ÄVEN MED FINANSPLANENS optimistiska antaganden planar de offentliga utgifternas andel av BNP, exklusive räntor, ut på nivån 51 procent. Skulle tillväxten försvagas, är risken stor att utgiftstrycket i stället stiger påtagligt - något som i sin tur skulle försvåra den långsiktigt nödvändiga utvecklingen mot lägre och mer konkurrenskraftiga skatter.
   I det här läget duger det inte att mantralikt upprepa att den svenska ekonomin står stark. Tvärtom krävs - för att den verkligen ska kunna stå stark framöver - en genomgripande debatt om risken för nya budgetproblem, och om vilka åtgärder som i det nya läget står till buds för att motverka en djupnande ekonomisk kris.
   Regeringen måste alltså - trots att 2002 är ett valår - återkomma med konkreta förslag om vad som kan och bör göras om läget blir så allvarligt som vi nu har anledning att befara.

Dagens Nyheter
Copyright