Förtroendekommissionen på DEBATT i DAGENS NYHETER:

Erik Åsbrink är ordförande i Förtroendekommissionen. Den kunde inte ha fått en bättre ordförande handplockat ifrån etablissemanget. Det är min ärliga övertygelse och mening. Du vet om det, Erik Åsbrink, jag har hyllad Din resning tidigare. Ditt DEBATT-inlägg på DN 2003-11-09 bara styrker min uppskattning.

I DN bemöter Du Kommissionens belackare och kritiker, som sig bör när det kommer ifrån Dig, på ett lysande belysande sätt. Törs jag ändå utsätta mig för samma vassa penna?  Visst gör jag det, Du är fair!

För det första menar jag, att Du inte borde ha påtagit Dig uppdraget med dess begränsning till näringslivet. Du torde bättre än de flesta vara medveten om att staten inklusive Riksdagen mera än något av storföretagen, mera än någon av näringslivets institutioner förtjänar att granskas av en förtroendekommission.

Inte ens näringslivet i sin helhet torde kunna konkurrera med staten om vare sig kvalitativt eller kvantitativt förtroendemissbruk. Jämför man t.ex. statens mjölkning av pensionsavgifterna och ATP-pensionsfonderna så förbleknar näringslivets kvalificerade försäkringsbedrägeri till amatörklumpighet.

Du vet bättre än de flesta, att vi inte har sett svansen på katten ännu. Vänta bara, när kommuner och landsting m.fl. tvingas att avslöja belastningen, för att inte säga förskingring, av sina pensionsfonder.

Du kanske tycker att politikertermen ”omfördelning” passar bättre.

 I annat samverkar staten och näringslivet, t.ex.när det gäller att blåsa upp fastighetsvärden och att därvid delvis ”omfördela” deras substansvärde, av den ene kålsuparen genom fastighetsskatt, realisationsskatt och diverse avgifter, av den andre kålsuparen genom räntor och avgifter.

Och ändå är det bara småslantar om man jämför med hur staten i mera än femtio år genom ständigt pågående inflation har berövat praktiskt taget varenda medborgare en mindre förmögenhet:

Rena rama stråtröveriet! Det rör sig om ofantliga belopp, så stora att jag inte kan fatta dem, inte ens kan uppskatta dem. Är det fråga om mångtusenmiljarder eller mångmiljonmiljarder? Jag vet inte, men jag vet att svenska kronan sedan 1950 förlorade 90 % av sitt värde i en relevant internationell jämförelse. I en global ekonomi måste man väl räkna på detta sätt, eller hur? Och arma jag, som inte ens vet hur mycket pengar en Miljard egentligen är!

Många bor numera i kälkborgerliga miljonpalats, vet således vad en miljon är. Men en miljard eller hundratusentals miljarder? Vet Du, bäste läsare, vet du Erik Åsbrink hur mycket pengar det är och kan tala om det för mig så att jag begriper hur mycket den svenska staten har frånlurat mig???

Du, Erik Åsbrink, har varit finansminister, och hade således tillsyn över Finansinspektionen. I motsats till de flesta höjdare brukar Du besvara seriösa brev, antingen själv eller genom Dina medarbetare.

En bank, som vi kan kalla B-banken, hade mot min vilja tagit alla mina pengar ifrån mitt bankkonto i A-banken, och fört över drygt 200.000:- SEK till B-banken, på ett konto som man hade registrerat i mitt namn men som jag alls inte ville ha eller veta av. Inte nog med det: Utan min vetskap överfördes även utbetalningarna ifrån mina två pensionsförsäkringar till B-banken.

Det kallade jag ”egenmäktigt förfogande”. Så klart det är det när någon tar mina pengar och flyttar dem ifrån en bank till en annan bank, och dessutom tar hand om mina pensioner på samma sätt. Jag anmälde detta brott till polisen. Den allmänne åklagaren gjorde inte ens någon förundersökning. Brott kunde ej misstänkas, fast alla fakta fanns svart på vitt.

Varpå jag anmälde saken till Finansinspektionen. Jag menar: Om en bank får göra så, då kan man ju flytta  alla tillgångar över natt från hundratusentals konto ifrån en bank till en annan bank, som dagen därpå går i konkurs.

Eller att man som nu skedde inom Försäkringsväsendet överför mångmiljarder av klienternas pengar till annan ägare! Men se, Finansinspektionen ville inte veta av mig, än mindre om saken som sådan. Enligt sina instruktioner behövde Finansinspektionen inte bry sig om enskildas anmälningar, sades det.

Varpå jag vände mig till Dig, Erik Åsbrink, och rapporterade det inträffade. I ett vänligt brev undertecknat av Dig, informerades jag att Departementet enligt Regeringsformen inte får ingripa i enskilda ärenden. Varpå jag ställde denna missuppfattning tillrätta:

Jag hade bett om tillsyn huruvida Finansinspektionen följde sina instruktioner när den avvisade min anmälan, inte om ingripande i enskilt ärende. Samtidigt begärde jag att få ta del av regleringsbrevet. Och det var det enda jag fick!

Där fanns inte ett dugg om att Finansinspektionen inte fick handlägga enskilds anmälan. Finansinspektionen hade helt klart ljugit om att dess instruktioner inte tillät befattning med enskild anmälan. Du/Dina medarbetare sanktionerade Finansinspektionens lögn, och maskerade det dessutom med hänvisning till grundlagen. Var det näringslivet/banken eller Finansinspektionen/Departementet, eller banken och Finansinspektionen som förtjänar förtroendegranskning?

Vad tycker Du, Erik Åsbrink?,

frågar Walter Kölzer

p.s. Vad tjänar det till att införa goda lagar, när domstolarna bevisligen inte följer dem? Bevisen finner Du bl a i Domaredebatten på Svenska Dagbladet BÄNNPUNKT/SYNPUNKT. d.s.

Bankrättsföreningen
Copyright