Konkurrensen är starkt begränsad på fler områden, utan att det begås några lagbrott. Det förvånande i fallet SAS var måhända inte begränsningen i konkurrensen i sig, utan att de bar sig så klumpigt åt att det gick att bevisa.

Sparmarknaden är ett exempel, som berör många fler än flyglinjen mellan Stockholm och Köpenhamn. Tag till exempel de fyra storbankernas sparkonton. De ger extremt låg ränta på de första 100000 kronorna, därefter högre ränta men bara på de belopp som överstiger vissa gränser. Det är knepigt att i sådana system räkna ut genomsnittsräntan, som ju blir lägre än marginalräntan så snart man passerat första steget.

Riksbankens statistik visar att den genomsnittliga förräntningen på sparkonton varit 1,5 procent. Den låga räntan och marknadsföring från bankerna har bidragit till att många sparare flytt in i bankernas aktiefonder. Under det senaste året har avkastningen på dessa förstås varit ännu sämre. För bankerna däremot erbjuder fondsparande, oberoende av avkastningen, höga marginaler via de höga förvaltningsavgifterna. Banken står alltid som vinnare.

Bankvinsterna är höga
Varför ger bankerna så låg ränta på bankkonton? Enligt bankerna själva är konkurrensen så hård att det inte hade varit något problem om två av storbankerna slagits ihop till en. På basis av deras beskrivningar vore man nästan benägen att oroa sig för att vinstmarginalerna är så pressade att bankernas överlevnad är hotad, men kan det stämma? Nej, bankvinsterna är höga och de redovisar en avkastning på eget kapitalet på cirka 17 procent. Problemet är ett annat.

Det kallas oligopol eller fåtalskonkurrens. De fyra storbankerna har en totalt dominerande ställning genom att de har omkring 80 procent av kontoinlåningen. Storbankerna inser att de gemensamt tjänar på att hålla nere inlåningsräntan. De behöver inte ens diskutera saken inbördes. Oligopol fungerar via det gemensamma egenintresset, utan klumpiga dokumenterade överenskommelser. Resultatet blir höga vinster, på kontospararnas bekostnad.

Och det handlar om stora pengar. Hade storbankerna erbjudit samma räntor som nischbankerna och Riksgäldskontoret, skulle spararna fått uppskattningsvis 4-5 miljarder kronor mer i ränta per år.

Ett oligopol lever på bristande information. En fråga är hur konsumentpolitiken ska utformas för att stimulera bättre genomlysning av sparmarknaden. En annan är hur mediernas granskning fungerar.

Sist och slutligen beror det på hur vi själva agerar som sparare. Flyttar inte spararna sina pengar kommer storbankerna att fortsätta hålla låga räntor. Då hjälper heller inte ändrade regler som tar ifrån bankerna ensamrätten att ta emot inlåning, vilket aviserats av finansministern.

Uppmaningen blir därför: Ta ut dina pengar från storbankernas sparkonton! Flytta dem till nischbankerna (eller till Riksgäldskontoret för all del). Du behöver inte ta risker för att få en anständig ränta på ditt kontosparande. Det enda du behöver göra är att låta egenintresset tala. Du bidrar samtidigt till att andra sparare kommer att få bättre villkor, när storbankernas egenintresse tvingar dem att höja sina räntor, och till att skära bort lite övervinster. Det mår spararnas och Sveriges ekonomi bra av.