[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Så kom den då till sist, demokratiprepositionen. Sveriges regering har nu lagt fram sin syn på folkstyrelsens aktuella problem och presenterat en katalog av åtgärder.
   Valdeltagandet ska öka. Fler medborgare ska inneha politiska förtroendeuppdrag. Medborgarna ska ges bättre möjligheter att påverka och delta i den politiska processen, bland annat via medborgarförslag, brukarinflytande och självförvaltningsorgan. Andelen ungdomar, arbetslösa och personer med utländsk bakgrund som deltar i den politiska processen ska öka, Skolan ska främja politisk verksamhet och debatt.
   Detta kan i och för sig vara bra reformförslag. Med tiden kommer de enskilda förslagen att analyseras och diskuteras i detalj. Men redan en första genomläsning av förslagen bekräftar farhågorna från förhandssignalerna: det mest intressanta med regeringsförslagen är egentligen vad som saknas.
   I vissa sammanhang kan man knappast kritisera en skrift för vad den inte är. Att anklaga en poet för att inte ha författat en roman är poänglöst. Men en proposition är något annat. Den är regeringens instrument för att prioritera och bestämma den politiska dagordningen. Förslagen riktar in debatten och beslutsmaskineriet mot vissa bestämda områden och utelämnar andra.
   Man kan inte undgå att få intrycket att regeringen anser att det är väljarna som utgör demokratins största problem. Väljarna måste bli bättre på att gå och rösta, de måste ta på sig fler uppdrag och lägga ner mer tid på lokalsamhället.

OCH VISST KAN DET SJUNKANDE valdeltagandet inge oro, särskilt som de politiska klyftorna enligt flera undersökningar tenderar att vidgas. Aktiva och engagerade medborgare är onekligen grundläggande för en vital demokrati.
   Det är ändå principiellt problematiskt när den centrala statsmakten sätter upp mål för det frivilliga medborgarsamhället. Och när staten griper in och detaljreglerar hur kommunerna ska organisera sig kan det paradoxala resultatet bli att demokratin stärks men att den lokala självstyrelsen försvagas.
   Men det mest anmärkningsvärda är att regeringen verkar ha glömt bort politikernas eget ansvar. Åtskilliga bekymmer i dagens demokrati har att göra med de politiska institutionernas utformning.
   Som vi ser det är nyckelordet ansvarsutkrävande. Idén med den representativa demokratin är att väljarna överlåter sin makt genom en kedja av uppdrag. Väljarna utser en riksdag, som bildar bas för regeringen, som i sin tur överlåter styrande makt till centrala och lokala myndigheter.
   Av olika skäl har denna uppdragskedja blivit alltmer komplicerad. Systemet är svåröverskådligt. Väljarna rör sig i dag i ett svårnavigerat politiskt landskap.
   Riksdagsvalen som mekanism för ansvarsutkrävande fungerar endast i den mån som väljarna vet vad det är som riksdag och regering beslutar om. Men frågan är vad dessa centrala statsorgan i dag kan bestämma över.
   Förgången är den tid då staten hade ett nationellt avgränsat näringsliv att förhandla med och då finansministern kunde detaljreglera ekonomin. Globaliseringen har gjort det nödvändigt för regeringen att också ta internationella hänsyn.
   Gränsen mellan den offentliga och privata sektorn har också blivit mer diffus. Utvecklingen går mot olika hybridformer av offentliga finansiärer och privata entreprenörer. Demokratipropositionen föreslår visserligen ökad insyn vid entreprenader i kommuner och landsting, men de stora bristerna gäller upphandlingar och avtal, där också de beställande politikerna har ett stort ansvar. Vem ska väljarna ställa till svars när snöröjningen fallerar och tågen slutar gå?
   Även den offentliga sektorns inre omvandling har skärpt ansvarsproblemet. Riksdagen är ingalunda det enda organet för folk viljans uttryck. Flernivådemokrati innebär att medborgaren ingår i olika samfälligheter och därmed har flera valsedlar att hålla reda på.

DET FINNS I DAG EN gryende insikt om problemet. EU har satt i gång en framtidsdebatt och regeringen aviserade i höstas en översyn av uppgiftsfördel- ningen. Men det lär dröja innan något konkret händer.
   Därför är vår slutsats att regeringen tar upp demokratiproblemen i galen ordning. Det naturliga hade varit att börja med att bestämma vad som ska ligga inom den lokala självstyrelsen, vad regionerna ska ha för uppgifter, vad som ska hänskjutas till EU och, inte minst, vad staten ska göra. Först då finns det förutsättningar för väljarna att utkräva ansvar.
   Vid de enstaka tillfällen då demokratipropositionen kommer in på ansvarsutkrävandets problem handlar det om förhållandena inom kommunerna och EU. Men också inom rikspolitiken, inom regeringens eget fögderi, finns det anledning till bekymmer när det gäller möjligheten att utkräva ansvar.
   Bakgrunden är att Sverige nu har levt med minoritetsregeringar i över tjugo år. Genom överenskommelser i riksdagen kan regeringen visserligen söka stöd för sin politik i olika frågor. Men makten förskjuts till förhandlande partiledningar. Väljarnas inflytande minskar.
   För att väljarna på valdagen ska kunna påverka inte bara riksdagens utan också regeringens sammansättning fordras tydliga alternativ. l dagens inrikespolitik finns dock ingen skarp gräns mellan regering och opposition. De väljare som i september tar vänsterpartiets och miljöpartiets valsedlar - röstar de på regeringen eller oppositionen?

AVSAKNADEN AV TYDLIGA alternativ beror också på den borgerliga splittringen. Genom att gå fram under olika beteckningar kan de borgerliga partierna möjligen skaffa sig kortsiktiga taktiska fördelar genom att profilera sig på skilda väljarsegment. Men fragmenteringen gör det svårare att urskilja ett klart avgränsat oppositionsalternativ.
   Partisystemets uppsplittring och avsaknaden av distinkta valmöjligheter gör det svårare för den enskilda väljaren. Härtill kommer att antalet verkligen partiskiljande frågor blir allt mindre. Den partipolitiska debatten förs i dag sällan i ideologiska och principiella termer. Försöken att blåsa liv i privatiseringsdebatten blir alltmer ansträngda ju fler kommuner och landsting som i pragmatisk anda prövar entreprenader och andra alternativa driftsformer. Intervju undersökningar visar också att väljarna uppfattar partiskillnaderna som minskande.
   Den långa serien av valundersökningar pekar också på att väljarna får allt svårare att orientera sig bland regeringsalternativen. På frågorna om vilken regering man vill ha efter valet svarar en ökande andel "vet inte" och svarsmönstren tyder på en alltmer splittrad bild av regeringskonstellationerna.
   Här finns en viktig förklaring till det sjunkande valdeltagandet. Om väljarna bara ser små skillnader mellan partierna och inte kan urskilja några tydliga alternativ i kampen om regeringsmakten, varför skulle det då vara så intressant att gå och rösta?

MED IN DEMOKRATIPROPOSITION har regeringen nu inbjudit till en debatt om demokratin. Här finns åtskilliga tankar om hur olika befolkningsgrupper kan göras mer engagerade. Inget fel i detta, men risken är att själva kärnan i den representativa demokratin glöms bort.
   Den internationella statsvetardiskussionen om demokratins aktuella problem kretsar just kring de allmänna valen som mekanism för ansvarsutkrävande. Det gäller att återupprätta den representativa demokratin: medborgarna skall både kunna välja och avsätta sin regering. I vår Demokratirådsrapport, som utkommer på försommaren, kommer vi att pröva olika tankar om hur väljarna kan få större möjligheter att utkräva ansvar på valdagen. Behovet av en sådan diskussion framstår som extra angeläget mot bakgrund av regeringens tystnad.