[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Ingenting inom politiken verkar kunna hota Göran Persson i höstens val. Vad som skulle kunna ställa till det är däremot verkligheten. Vi svenskar har det nämligen inte särskilt bra.

DEN SVENSKA SJUKVÅRDEN räcker inte till. Köer, felbehandlingar och sjukvårdspersonal som slutar på grund av omänskliga arbetsförhållanden, allt detta har blivit vardagsmat i våra medier. Allt färre går ut grundskolan med fullständiga betyg. Våldet blir alltmer närvarande i skolorna, riktat mot såväl elever som skolpersonal. Även lärare flyr sina arbetsplatser.
   Samtidigt har vi förvandlats till ett av Västeuropas fattigfolk. Många svenskar har inte längre råd att semestra i Spanien eller Grekland, de nya stora resmålen är Bulgarien och Turkiet. Att åka till Florida eller London, två gamla favoriter hos svenskar, är knappt längre möjligt ens för den breda medelklassen. Både valutaeffekter och den allmänt låga svenska köpkraften inverkar.
   Den genomsnittliga amerikanen tjänar dubbelt så mycket som Medelsvensson och har tre bilar medan Medelsvensson har en. I övriga Europa är det inte bara typiska svenska låglöneyrken, som lärare och sjuksköterskor, som tjänar mångfalt mer, utan även busschaufförer och industriarbetare. Och kostnadsläget är samtidigt ofta lägre.
   Länge har vi accepterat detta eftersom vi trott att vi haft en så mycket bättre välfärd än andra. Men Sverige ligger exempelvis endast på 16:e plats över de länder som lägger mest pengar på sjukvård. USA lägger 16 procent av sin BNP, vi lägger 8 procent av vår. Amerikanerna lägger till och med mer pengar på offentlig sjukvård per person än vi gör.

DE FLESTA VÄSTLÄNDER har också välfärdsstater som ungefär motsvarar den svenska. Olika länder har lite olika modeller, men på det stora hela har man samma mål, ett generellt trygghetsnät.
   Den grymma sanningen är att Sverige inte är rikare än så här. Även om vi har världens högsta skatter räcker de inte till mer än halvdan utbildning och vård. Ett 50-procentigt skatteuttag är ju bara en siffra, det viktiga är vad det är 50 procent av.
   Detta är det svårt att prata om. Man vinner inga hjärtan genom att prata om listplaceringar och att Sverige halkat efter. Kanske är det lättare att i stället fundera över hur vi ska ta oss härifrån.
   Vi måste tänka på samma sätt som utvecklingsländer som Thailand och Malaysia. Hur skapar vi bästa möjliga grogrund för en positiv utveckling? Och hur undviker vi att hamna i de förutsägbara politiska skyttegravarna på vägen. Gör vi inget kommer just sådana länder att gå om oss i välstånd och levnadsstandard.

VI HAR EN FÖRDEL i att vi redan har stabila institutioner. Men hur står det till med utbildningen, den kanske allra mest betydelsefulla faktorn för utveckling? En av de viktigaste grundpelarna för USA:s oerhörda välståndsutveckling är deras universitet som drar till sig begåvningar från hela världen.
   Hur står det till med infrastrukturen? Hur ser vi på människor från andra länder och kulturer? Vi måste ha en stor arbetskraftsinvandring under de närmaste decennierna och människor som kommer hit av andra anledningar måste också kunna komma i arbete snabbt och enkelt och komma in i samhället.
   Hur är inställningen till människor som försöker skapa nya värden? Efterdyningarna till IT-boomen är i det sammanhanget inte uppmuntrande.

EFTERSOM VISSA överentusiastiska ungdomar misslyckades med att sälja sportskor på Internet avfärdas nu allt ifrån bioteknikkluster till världsberömda tekniska uppfinnare med "det var bara en bubbla". Finansministern i sin tur avspisar de småföretagare som på grund av uppenbara felkonstruktioner i skattesystemet tvingas betala långt mer än 100 procent i skatt, med att "ibland vinner man, ibland förlorar man".
   Alltför många tycks känna lättnad över att yran från 1999 och 2000 är över. Ändå syntes då en väg ur den nationella fattigdomsfällan. Då startades företag, då var framtidstro normen, dä ökade reallöner och skatteintäkter. Det är ett sådant klimat vi måste ha, mer än ett par år i sträck.
   Tyvärr är det nog inte hur vi tar oss dit som diskussionen kommer att handla om fram till i september. Glad över det är nog statsministern. För mycket verklighet i debatten kan störa hans kalkyler.

Ledare