[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

En förordning beslutad av den europeiska unionen (EU) har ställning av lag i EU:s medlemsstater och är i alla dessa giltig på samma sätt som en inhemsk lag. Under år 2001 har EU i ett flertal förordningar pekat ut individer och sammanslutningar som terrorister. Tre av de utpekade personerna är svenska medborgare av somalisk härkomst.
   Detaljerna i denna reglering bör observeras.
   Ursprungsförordningen beslutades av EU:s ministerråd den 6 mars 2001 och har beteckningen 467/2001. Förordningen tillkom under det halvår då Sverige var EU:s ordförandeland; följaktligen är den försedd med den svenskklingande namnunderskriften "I Thalén" (när Aftonbladsjournalisten Peter Kadhammar i slutet av januari 2002 önskade en kommentar till förordningen av biträdande socialminister Ingela Thalén, lade hon dock benen på ryggen och gjorde sig oanträffbar).
   Den andra förordningen kan vi kalla tilläggsförordningen. Den beslutades av EU-kommissionen den 12 november 2001 och har nummer 2199/2001. Det är genom den som svenskarna av somalisk härkomst förts upp på EU:s terroristlista.
   I ursprungsförordningen heter det att alla tillgångar och finansiella medel som tillhör en sådan fysisk eller juridisk person som är förtecknad i en bilaga till förordningen, skall spärras. De personer som äger tillgångarna berövas alltså rådigheten över dessa. Det andra centrala inslaget i förordningen är bestämmelsen att inga finansiella resurser får tillhandahållas de utpekade fysiska och juridiska personerna.
   Ytterligare två omständigheter bör betonas. För det första att ministerrådet ger kommissionen fria händer att ändra och komplettera listan över de personer och sammanslutningar vilkas tillgångar skall vara spärrade. En så långtgående delegation till ett underordnat organ är främmande för ett svenskt konstitutionellt synsätt; på det hela taget innebär den här delegationen att ministerrådet abdikerat för kommissionen.
   För det andra fastslår ministerrådet att förordningen skall tillämpas utan hinder av rättigheter eller skyldigheter som föreligger på grund av internationella överenskommelser som undertecknats före förordningens ikraftträdande. Rättssäkerhetsgarantier av det slag som finns i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna har alltså EU:s ministerråd - med benägen medverkan av Sveriges regering - upphävt för de utpekade personerna. Detta är en utifrån svenskt synsätt sensationell, ja grotesk lagstiftningsmetod.
   Exempelvis kan erinras om att Europakonventionens artikel 6 föreskriver att var och en vid prövningen av en anklagelse mot honom för brott är berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag. På grund av ministerrådets handlande gäller alltså inte denna rätt dem som uppsatts på EU:s terroristlista, Detta kan inte betraktas som något annat än en nutida fredlöshetsförklaring.
   EU:s ursprungliga terroristlista omfattade inte särskilt många namn, men efter den 11 september 2001 har den svällt ut betydligt, och enligt tilläggsförordningen den 12 november 2001 upptar den också de tre svenska medborgarna.
   Helt allmänt tycks de terroriststämplade personerna av EU vara anklagade för medhjälp till terroristhandlingar, till exempel mord, genom deltagande i sådan verksamhets finansiering. Det rör sig alltså om allvarliga brottsanklagelser. Vad sedan gäller spärrandet av tillgångar tycks en sådan åtgärd, vid en jämförelse med svensk rätt, hjälpligt kunna inpassas under institutet kvarstad i 26 kap rättegångsbalken. Beslut om kvarstad meddelas av allmän domstol samt förutsätter att någon är skäligen misstänkt för brott och att det skäligen kan befaras, att den misstänkte genom att avvika eller genom att undanskaffa egendom undandrar sig att betala böter, värdet av förverkad egendom eller skadestånd till målsäganden. Kvarstad kan då läggas på så mycket av den misstänktes egendom, att fordringen kan antas bli täckt vid utmätning.

Beslutsrätt får inte övertas
Av lagstiftning beslutad av Sveriges riksdag framgår således, att frågor av det slag som aktualiseras av EU:s terroristförordningar, hanteras inom rättsväsendet och av befattningshavare med särskild utbildning och träning för uppgifterna. Svensk lag förbjuder kategoriskt att regeringsledamöter och andra politiker - för vilka det inte krävs någon utbildning alls - tar över beslutanderätten i frågor av detta slag. Utmärkande för diktaturregimer brukar däremot vara att rättsväsendet och den politiska makten är sammanflätade, så att de verkliga beslutsfattarna även i rättstillämpningsfrågor är politiker och inte de funktionärer som lagen utpekar som de ansvariga.
   Enligt regeringsformen är det förbjudet att inrätta en domstol för en redan begången gärning (2 kap 11 § första stycket RF). Föreskriftens adressat är riksdagen i dess egenskap av lagstiftare, men rimligen bör bestämmelsen anses förplikta också regeringens ledamöter - statsminister Göran Persson, utrikesminister Anna Lindh, justitieminister Thomas Bodström och biträdande socialminister Ingela Thalén.
   Vad betyder RF:s förbud mot att inrätta en domstol för en redan begången gärning? I förarbetena heter det att bestämmelsen främst tar sikte på orostider och att den innebär ett förbud mot ståndrätter och liknande tillfälliga specialdomstolar inrättade för att döma över redan begångna gärningar (SOU 1972:15 s 193). Det uttalas också att bestämmelsen från rättssäkerhetssynpunkt är ”av stor principiell betydelse" (prop. 1973:90 s 381).

Ett resonemang
Låt oss se vilka slutsatser ett resonemang om RF:s nu aktuella föreskrift bör leda till i detta sammanhang. Den första frågan gäller vilken konkret gärning som brottsanklagelsen mot somaliasvenskarna skall anses avse. Med tanke på att de fördes upp på EU:s terroristlista först efter den 11 september 2001, kan man rimligen inte ha någon annan mening än att brottsanklagelsen gäller medhjälp till de då begångna brotten.
   Det var ju dessa som utlöste EU:s lika servilt underdåniga som obehövliga aktiviteter hösten 2001; obehövligheten ligger i att EU inte är medlem av FN och därför inte är adressat för resolutioner av FN:s säkerhetsråd.
   Somaliasvenskarna får således av EU anses vara anklagade för medhjälp - oklart av vilket slag - till terroristattackerna den 11 september 2001. Och effekten av anklagelsen har blivit att de fått sina samtliga tillgångar spärrade (något som de svenska kvarstadsreglerna inte tillåter, se ovan). Det inträffade måste anses innebära att kommissionen meddelat en dom. EU-kommissionen har helt enkelt iklätt sig rollen av domstol för aktuella gärningar begångna före den 12 november 2001, varav följer att kommissionen i november 2001 usurperade rollen som domstol i fråga om somaliasvenskarnas medhjälp till terroristattackerna den 11 september 2001.
   Med aktiv medverkan av den svenska regeringen har således inrättats en domstol för en redan begången gärning, en domstol som dömt svenska medborgare i strid mot regeringsform, rättegångsbalk och Europakonvention. Saken blir inte bättre av att EU-kommissionen dömde personerna ohörda, utan att redovisa domskäl (vilket enligt lag en svensk domstol är skyldig att göra) och meddelade domar som de dömda inte kan överklaga. Kort sagt framgår att EU här, då saken verkligen haft betydelse, visat sig främmande för begrepp som rättsstat och "rule of law". Det vi bevittnat är i stället en skådeprocess av ett slag som vi i Sverige varit förskonade från sedan häxprocessernas dagar.
   Enligt 20 kap 1 § brottsbalken gör sig den skyldig till tjänstefel som vid myndighetsutövning uppsåtligen eller av oaktsamhet "åsidosätter vad som gäller för uppgiften". Straffskalan är böter eller fängelse i högst två år. Om ett tjänstefelsbrott begåtts uppsåtligen och är att anse som grovt, rubriceras brottet som grovt tjänstefel med ett minimistraff på sex månaders fängelse och ett straffmaximum på sex års fängelse. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas "om gärningsmannen allvarligt har missbrukat sin ställning eller om gärningen för någon enskild eller det allmänna har medfört allvarligt förfång..."
   Att svenska statsråd överträtt föreskriften i 2 kap 1 $ första stycket RF i fråga om sina förehavanden inom EU, måste anses innebära att de grovt åsidosatt sina skyldigheter i statsrådstjänsten. Följden av deras handlande är att svenska medborgare, genom att de tvingas ha sina samtliga tillgångar spärrade sedan den 12 november 2001, lider (obs. presens) "allvarligt förfång". Redan detta är en oerhörd skandal. Än värre blir det om inga efterräkningar kommer att drabba de ansvariga statsråden, främst statsminister Göran Persson.

Åtal kan väckas
I 12 kap. 3 § RF föreskrivs: Den som är eller har varit statsråd får fällas till ansvar för brott i utövningen av statsrådstjänsten endast om han därigenom grovt har åsidosatt sin tjänsteplikt. Åtal beslutas av konstitutionsutskottet och prövas av Högsta domstolen.
   Det ser ut som om KU, om en anmälan till utskottet görs av någon hedervärd riksdagsledamot, skulle få svårt att motivera ett beslut om att inte väcka åtal vid Högsta domstolen mot statsminister Göran Persson, utrikesminister Anna Lindh, justitieminister Thomas Bodström och biträdande socialminister Ingela Thalén.
   Man vill givetvis hoppas att de tre somaliasvenskarna vinner framgång i sina ansträngningar att bli avförda från FN:s och EU:s terroristlistor. Men även om de i sinom tid lyckas med det, har de lidit skada. Det bör de ansvariga svenska ministrarna få sona. Göran Persson, Anna Lindh, Thomas Bodström, Ingela Thalén. Ett kännbart fängelsestraff förtjänar de.

Tor Bergman 
fd revisionssekreterare