Jag har med stort intresse följt debatten om skatteprocessen, nu senast advokaten Brita Munck-Perssons inlägg om den orealistiskt låga ersättning som i förekommande fall tillerkänns en skattskyldig - han kan vinna i alla domstolsinstanser, men ändå bara få ersättning för en mindre del av sina processkostnader.
   Jag har ett förflutet som skattedomare och som processförare hos Riksskatteverket. För ett par år sedan bytte jag sida och började arbeta som skatterådgivare, och har därefter kommit att företräda och biträda skattskyldiga i skatteprocesser avseende moms och, punktskatter.
   Det är en helt annan verklighet som då mött mig än som jag trodde var verkligheten när jag arbetade i skattedomstol eller hos Riksskatteverket. Detta var bakgrunden till att jag skrev den artikel som advokat Munck-Persson hänvisar till. "Ersättningslagen - sedd ur en skatterådgivares perspektiv" i Skattenytt 2000 (s. 187-199).
   Min förhoppning var just att få en ökad förståelse från mina före detta kolleger inom skatteförvaltningen och skattedomstolarna för vad som skäligen bör ersättas, och varför ersättningen bör överstiga rättshjälpstaxan. Men artikeln har mötts med total tystnad från dessa instanser.

Undantagsvis har dock motiveringar lämnats i besluten eller domarna, motiveringar som föranledde mig att skriva ett nytt debattinlägg, "Ersättnings lagen -Vad är det som skall ersättas?" (Skattenytt 2001, sid 710-711). Inte heller det inlägget har föranlett någon reaktion från berörda instanser.
   Skattemyndigheterna och domstolarna tillämpar ersättningslagen så restriktivt att den skattskyldige i praktiken alltid får stå för större delen av processkostnaderna, oavsett utgången i ärendet eller målet.

Dessutom tycks såväl skattemyndigheter som domstolar regelmässigt minska yrkad ersättning med minst hälften.
   Därmed blir det bara skattskyldiga med god ekonomi som kan driva sina skattefrågor med hjälp av de skatteexperter de anser sig behöva. Detta är särskilt allvarligt då skattemyndigheterna sällan ändrar sina beslut, oavsett vilka argument som anförs, och att länsrätterna ofta följer skattemyndigheternas beslut.
   Den som startar en skatteprocess får således räkna med att föra processen upp till kammarrätten.
   Att öka möjligheten för de skattskyldiga att få ersättning för sina processkostnader är därför inte bara en rättvisefråga, utan även en rättssäkerhetsfråga.
   En aktivare processledning från skattedomstolarnas sida skulle möjligen också kunna effektivisera skatteprocessen och spara kostnader för båda parter.
   Då muntliga förhandlingar hålls är skattedomstolarna ofta aktiva och ställer frågor som i många fall kan klargöra frågeställningarna för parterna, och till och med göra att hela processen "vänder".

Skattelagstiftningen har blivit alltmer komplicerad, och en passiv processledning gör det knappast lättare för den enskilde att agera utan hjälp av en skatteexpert.
   Det behövs alltså inte bara mindre restriktiva ersättningsregler för att alla skattskyldiga ska få samma chans att få rätt i skattedomstolarna. Det krävs även att skattedomstolarna börjar ta mer aktiv del i handläggningen.
   Åtminstone borde skattedomstolarna, om de håller fast vid dagens passiva praxis, dra konsekvenserna av detta och i större utsträckning medge ersättning för de skattskyldigas processkostnader än som hittills varit fallet.

Copyright