På senare tid har det blossat upp en debatt om etik och moral i näringslivet. Det är förvisso inte första gången och säkert inte heller sista. Det är viktiga frågor som diskuteras och de paras med en högst befogad oro för negativa konsekvenser, om allmänhetens förtroende för näringslivet rubbas. Ett väl fungerande näringsliv, som åtnjuter allmänhetens tillit, är onekligen en grundläggande förutsättning för en framgångsrik utveckling av svensk ekonomi och välfärd.
   Jag vill här gå djupare in i denna diskussion rörande en sektor som är en viktig del av näringslivet men även sträcker sig utanför detta, nämligen den finansiella sektorn. Också på detta område kan vi finna aktuella exempel på beteenden som ifrågasätts utifrån etiska och moraliska aspekter. Allmänhetens förtroende för aktörerna inom den finansiella sektorn är, milt uttryckt, inte oreserverat.

DEN FINANSIELLA SEKTORN svarar för drygt 4 procent av BNP. Det är fem gånger så mycket som jordbruket. Finanssektorn har ett högt förädlingsvärde per sysselsatt, den växer och är lönsam. Den uppbär inga subventioner. Den sysselsätter mer än 80 000 personer.
   Men finanssektorn är inte bara en bransch bland andra, i själva verket är den en central del av infrastrukturen i en modern marknadsekonomi. Dess betydelse som smörjmedel, tillväxtmotor och informationsbärare kan knappast överskattas.
   Hos stora grupper bland politiker, journalister och allmänhet råder dock en helt annan uppfattning. Bland dem ses finanssektorn som något onyttigt och meningslöst eller rent av skadligt. Denna negativa uppfattning paras ofta med en stor okunnighet om vilken roll finanssektorn spelar.
   Hur har det blivit så? Jag tror att orsakerna till en del sträcker sig mycket långt tillbaka tiden.
   Både kristendomen och dess systerreligioner islam och judendomen utvecklade tidigt en syn på tagande av ränta som ett djävulens påfund och på de människor som tog betalt för att låna ut pengar som ockrare och utsugare. Dessa tänkesätt lever vidare än i dag, låt vara i urvattnad form.
   Marxismen har sin del av skulden genom sin oförmåga att se att produktion av tjänster - däribland finansiella tjänster - kan representera ekonomiska värden lika väl som produktion av varor. I den sovjetiska ekonomin prioriterade man stål och cement, rykande skorstenar och slamrande maskiner framför sådana svårgripbara företeelser som försäljning, marknadsföring och försäkringar. Även detta tänkande finns kvar på många håll.
   Till och med den store nationalekonomen Keynes - om jag minns rätt- talade på sin tid om den finansiella sektorn som den "slöja" som omger den "riktigare" reala ekonomin.

FINANSSEKTORNS BRISTANDE  legitimitet har alltså till en del sin grund i okunnighet och fördomar som bygger på okunnighet. Föreställningar som har sina rötter i ett helt annat samhälle än det vi lever i i dag och där finanssektorn spelade en ganska rudimentär roll. Men det finns också en annan sida.
   Det är ingen tvekan om att finanssektorn uppvisar en rad avarter. Det handlar om oligopol och bristande konkurrens och en bekvämt hög lönsamhet som följer i spåren av detta. Det handlar om dålig kundservice och för höga avgifter. Det handlar om bristfällig information. Det handlar också om utsvävningar som grundas i girighet och dåligt omdöme. Ett aktuellt exempel är de aktiemäklare (i Storbritannien) som fick sparken, sedan de konsumerat (ett fåtal) flaskor vin för en halv miljon kronor och skickat räkningen till sin arbetsgivare.

YTTERLIGARE ORSAK bakom finanssektorns svaga anseende i Sverige har att göra med finans- och fastighetskrisen i början av 90-talet och den spekulation och bristande professionalism som uppdagades i det sammanhanget.
   Bengt Dennis, den förre riksbankschefen, presenterade för ett par år sedan en utredning ("Finanssektorns framtid", SOU 2000:11) om den svenska finansiella sektorn, dess styrkor och svagheter. Han föreslog en rad åtgärder för att stärka sektorn och dess internationella konkurrenskraft. De största svagheterna enligt honom utgörs av det svenska skattesystemet med dess höga skatter på kapital samt av den finansiella sektorns bristande legitimitet hos beslutsfattare och allmänhet.
   Det förstnämnda problemet - de höga skatterna på kapital- är naturligtvis i första hand en fråga för det politiska systemet att hantera. Oviljan att sänka kapitalskatterna beror inte främst på de statsfinansiella effekterna, intäktsbortfallet skulle bli ganska måttligt. Svårigheterna är huvudsakligen av fördelningspolitisk natur. Även av andra skäl - inte minst med tanke på fåmansbolagen - voro det problematiskt om skatteklyftan mellan kapitalinkomster och arbetsinkomster vidgades ytterligare.

NU ÄR DET VALÅR och det är knappast den bästa tiden för att diskutera omfattande ingrepp i kapitalbeskattningen. På något längre sikt finns det däremot två olika förhållningssätt.
   Det ena är att endast vidta åtgärder om de blir absolut nödvändiga, till exempel på grund av kapitalflykt till omvärlden - men så sent som möjligt och så litet som möjligt.
   Det andra är att låta beskattningen utformas utifrån en uppfattning om vad som långsiktigt bäst gynnar svensk ekonomi och dess möjligheter att växa och utvecklas. Då blir det naturligt att överväga djärva grepp.
   Det andra problemet - den bristande legitimiteten - hanteras bäst av aktörerna inom det finansiella systemet. Statsmakterna kan göra en del. Såväl tillsynen som konkurrenspolitiken kan behöva stärkas ytterligare. Det skulle också vara bra om utländska aktörer uppmuntrades att etablera sig i Sverige. Men det vore klädsamt om aktörerna inom det finansiella systemet själva tog initiativ till en sanering. Hur kan konkurrensen stärkas? Hur kan kundservicen och informationen förbättras? Vad kan göras för att stävja missbruk och avarter?
   Statsmakterna kan påskynda en sådan Självsanering genom att hota med att annars tillgripa lagstiftning. Men det bästa vore om finanssektorn själv förmådde ta tag i problemen.
   Det är så det skulle vara möjligt att främja en bättre fungerande finanssektor, till gagn för tillväxten av den svenska ekonomin. Genom en politik som både skärper kraven på finanssektorn och förmår att utforma mera tillväxtfrämjande kapitalskatter. Genom att aktörerna i finanssektorn själva tar itu med avarterna i den egna sektorn. I förlängningen ligger också ökade insikter hos beslutsfattare och allmänhet och en större legitimitet hos det finansiella systemet.

Erik Åsbrink

Dagens Nyheter
Copyright