Även om vi folkpartister har anledning att känna glädje över vårt valresultat bör den samlade borgerligheten ägna sig åt självrannsakan. Trots att hundratusentals väljare bytte parti i såväl 1998 års som 2002 års val påverkades inte maktförhållandena nämnvärt.
   Om inget sker riskerar även framtida valrörelser att se ut på samma sätt. Det borgerliga parti som antingen har en karismatisk partiledare eller förmågan att formulera de viktigaste framtidsfrågorna går kraftigt framåt men utan att oppositionen på allvar lyckas utmana makten.
    Om miljöpartiet inte slutligen bestämmer sig för en borgerlig minoritets- eller majoritetsregering är sannolikheten stor att Sverige åter kommer att vara ett land där socialdemokraterna ständigt är regeringen och det nästan oavsett vad som händer i omvärlden eller i Sverige.
   Det vore allvarligt. Dels för att det aldrig är bra för ett samhälle att samma parti ständigt sitter vid makten, dels för att socialdemokraterna i dag är ett parti som saknar andra idéer än de som för dagen
är lämpliga för att behålla regerings-
makten.

Det behövs ett omfattande nytänkande på den borgerliga sidan för att vi på allvar skall attrahera de väljare som krävs för att vi ska få medborgarnas förtroende att styra Sverige. Den eftervalsdebatt som nu pågår i moderaterna kan vara avgörande för den framtida borgerligheten. Partiets framtida roll är central för om de ickesocialistiska partierna skall lyckas ta över makten i Sverige. Men valets stora förlorare verkar ändå inte ställa sig den grundläggande frågan, nämligen om moderaterna behövs. Det finns fyra huvudsakliga vägar för moderaternas framtida utveckling.

1. "Business as usual." Detta är det kanske troligaste scenariot. Utöver ett antal personförändringar sker ingenting av betydelse. Moderaterna fortsätter arbeta under den paradoxala etiketten "liberalkonservativ" i en förhoppning att fortsätta samla majoriteteten av de konservativa i Sverige samt de mest skattesänknings-ivrande liberalerna. Detta är sannolikt ingen framgångsväg. Liberalism och konservatism är inte närbesläktade ideologier utan i många frågor snarast varandras motpoler.
   Liberaler eftersträvar internationellt samarbete medan konservativa tycker att varje land bör vara sin egen lyckas smed. Konservativa utgår från kollektiven familjen och nationen medan liberaler alltid har den enskilda individen i fokus. Liberaler står för ett Sverige öppet mot omvärlden och öppet för förändring medan konservatismens kärna är att värna det bestående.

Konflikterna inom moderaterna mellan dessa idéströmningar har varit och kommer att vara tydliga när det gäller synen på homosexualitet, det framtida EU, jämställdhet mellan könen, frihandel och synen på flyktingpolitiken.
   De stridigheter som moderaterna brottats med de senaste tio åren är ett naturligt utflöde av konflikten mellan liberalism och konservatism. Moderata ungdomsförbundet och en del storstadsmoderater har försökt föra in liberalismen i ett i grunden konservativt parti. Det skapar en i längden olöslig konflikt. Om moderaterna väljer att köra vidare som tidigare kommer partiet att fortsätta skakas av interna stridigheter.
   På valnatten 2006 kommer en ny ungdomsförbundsordförande att reta gallfeber på partiarbetarna genom svidande kritik av den egna valapparaten. Kritiken kommer som vanligt att vara klädd i missnöje med valstrategin, men i grunden handlar den om att de liberala krafterna anser att moderaterna för en felaktig politik. Strategin "business as usual" är således inte en framkomlig framgångsväg för moderaterna eller den samlade borgerligheten.

2. Den liberala vägen. Liberalerna inom moderaterna har i många år drömt om att moderaterna kommer att utvecklas i liberal riktning. De har sett något nästan ödesbestämt i denna utveckling. Det är inte underligt. För den som är ideologiskt övertygad är det naturligt att tro att omgivningen förr eller senare kommer att övertygas av de starka argumenten. Tyvärr är det nog svårare än vad de övertygade moderata liberalerna tror att vända det moderata partiet i liberal riktning. Sanningen är helt enkelt den att moderaterna är ett i grunden konservativt parti och då spelar det ingen roll hur goda argumenten är. Det är mycket svårt att få partiaktivisterna att byta ideologi.

Men vad skulle hända om liberalismen segrade i moderaterna? Den svenska politiska kartan skulle bli relativt spännande och likna till exempel Nederländernas politiska landskap, med två liberala partier. Som liberal skulle jag självklart välkomna denna utveckling, men tyvärr tror jag inte att det skulle bli två särdeles starka liberala partier.
   Risken är stor att folkpartiet och de nya liberala moderaterna skulle lägga mycket kraft på att tävla om vilka som är mest liberala. En sådan skönhetstävling skulle intressera ganska få väljare och knappast öka möjligheterna för det borgerliga blocket att överta regeringsmakten.

3. Den konservativa vägen. Det är inte osannolikt att det moderata partifolket gör motsatt analys mot vad de liberala moderaterna gör, nämligen att det knappast är för lite liberalism utan för mycket som skapat partiets problem. Mer nationalstat, ifrågasättande av det mångkulturella, EU-kritik av brittisk konservativ modell och lag och ordning kan tyvärr av många moderater ses som nycklarna till framgång. Dessa värderingar har dessutom tyvärr stor resonansbotten i ett i grunden konservativt parti.
   Måhända finns det plats för två rent konservativa partier i form av ett nytt moderat parti och kristdemokraterna. Men med en sådan utveckling skulle m och kd i än högre grad utvecklas till kommunicerande kärl vad gäller väljare.
   Två sådana partier skulle val efter val byta konservativa väljare med varandra. De skulle dessutom utgöra ett utmärkt spöke för socialdemokraterna att använda för att skrämma mittenväljare från att söka sig till folkpartiet och centern. Ett konservativt vägval skulle alltså knappast leda till att socialdemokraterna förpassades i opposition.

4. Ett intresseparti för överklassen. Den gamla högern var i mångt och mycket ett intresseparti för överklassen. Partiet motsatte sig allmän och lika rösträtt, motarbetade bildandet av fackföreningar och sociala reformer. Är det helt osannolikt att partiet åter finner sin roll som ett rent intresseparti för de besuttna? Det finns en sådan risk. En hyggligt stor andel av de moderata väljarna röstar efter plånbok och efter identifikation. De är moderater för att de tjänar på partiets skattesänkningar och för att de vill tillhöra de etablerades skara.
   Vi såg en vidrig del av detta moderata parti när "Uppdrag granskning" förtjänstfullt avslöjade en rad moderata företrädares verkliga åsikter om invandrare och flyktingar. Rent rasistiska uttalanden och en rad främlingsfientliga utfall avslöjades av den dolda kameran. Det är troligt att dessa uttalanden gjorde att borgerligheten förlorade makten i Stockholm. Storstadsborna är i huvudsak toleranta och beresta. Dessa väljare vill inte ha ett styre som innehåller rasism och luktar unket trettiotal.

De vidrigheter som uttalades hade dock lämnat en mindre fadd eftersmak om den moderata partiledningen tagit tydligt avstånd och agerat resolut. Men partitoppens upprördhet riktades inte i första hand mot dumheten och inskränktheten i det egna partiet. I stället riktades ilskan mot journalisterna bakom "Uppdrag granskning". Patetiskt. Och dessutom mycket oroväckande.
   I brinnande valrörelse valde den moderata partiledningen att försöka minimera skadan för det egna partiet i stället för att stå upp för toleransens värderingar. Agerandet var en signal om att moderaterna riskerar att återgå till att bli ett parti där medlemmar tillåts saluföra riktigt otrevliga åsikter.
   Men det är nog dock inte troligt att moderaterna verkligen återgår till att enbart vara ett intresseparti för överklassen. Sten Andersson med flera moderater som har en djupt osympatisk människosyn har tack vare liberala krafter inom partiet fått lämna sina förtroendeuppdrag. Men skulle moderaterna välja denna väg stängs dörren för ett framtida möjligt samarbete mellan de borgerliga partierna. Folkpartiet, centern och kristdemokraterna kommer då att tvingas söka majoritet för en regering utan moderaterna.
   Det svenska socialdemokratiska partiet torde vara världsmästare i att med varje medel behålla makten. Därför är det centralt att borgerligheten funderar över hur regeringsmakten skall kunna vinnas 2006. Och då måste även de grundläggande frågorna ställas kring vilka partier som finns på den borgerliga kanten.

Behövs moderaterna? Vid ovan givna analys av hur moderaterna kan utvecklas framöver är svaret på den frågan sannolikt nej. Svenskt politiskt liv skulle bli intressantare om den konservativa falangen av moderaterna valde att liera sig med kristdemokraterna och partiets liberaler sökte sig till folkpartiet.
   Vi skulle då få ett starkare renodlat konservativt parti i Sverige och en mer spännande svensk liberalism. Ett brett liberalt parti där namn som Gunnar Strömmer, Maria Rankka, Thomas Idergard, Tove Lifvendahl, Per Bill, Gunilla Carlsson, Ulf Kristersson med flera återfanns skulle vitalisera svensk politik och ha förmågan att ta över regeringsmakten 2006.

Erik Ullenhag