Striden mellan konservativa och nyliberala moderater förs nu inför öppen ridå. För oss som tillhör skaran allmänborgerliga väljare, som önskar oss en ny regering men framför allt en stark svensk ekonomi och ordning och reda i vårt Sverige, för oss är striden förvirrande.
   För många av oss ter sig orsaken till moderaternas bakslag som ganska självklar. Orsaken är att moderaterna inte har kunnat jämka ihop sina konservativa och nyliberala falanger till en sammanhållen politik. Detta har lett till att moderaterna förfäktar en konservativ utgiftspolitik (den "starka" staten som värnar om fler poliser, bättre skola, solidariskt finansierad sjukvård) och en nyliberal inkomstpolitik (sänkta skatter på 130 miljarder).

Den moderata politiken hänger helt enkelt inte ihop. Och vi väljare är inte helt tappade bakom en vagn, vi anar underskottsugglor i mossen! Erfarenheten talar sitt tydliga språk. Första gången det begav sig var när Bohman var ekonomiminister, då sänkte man skatter men gödslade med skattebetalarnas pengar på en industripolitik som skulle gjort varje socialdemokrat grön av avund.
   Detta ledde till växande statsskuld och tre devalveringar. Nästa gång man fick chansen var i början av 90-talet, när en moderatstyrd regering kombinerade skattesänkningar med kraftiga utgiftsökningar. Statsskuld och budgetunderskott exploderade och svenska folket fick suga på ramarna i ett decennium för att betala tillbaka för den tidens misstag.
   Tredje gången gillt blev när Ralph Lédel med en förvånande nonchalans medvetet ledde Stockholms läns landsting mot ett mångmiljardunderskott. Visst, man må ogilla Robin Hood-skatten, men man måste likväl hålla hårt i penningpungen speciellt när den är fylld av andras surt förvärvade slantar!
   Politik är ingen lek, utan dessa pengar skall betalas tillbaka, av oss medborgare, genom hårt arbete. Vi drabbas alla av utgifter som vi upplever som orättfärdiga, men det är endast vissa politiker förunnat att helt sonika strunta i att betala, vil­ket är demoraliserande och kränkande mot hårt arbetande medborgare. Jag tror att de moderata figurer som är oförmögna att få inkomster och utgifter att gå ihop har varit en större belastning för partiet än de enstaka mörkermän som fiskades upp ur valstugorna av en karriärhungrig reporter från SVT dagarna före valet.
   Så vad vill partiet? Skall det vara ett 25- till 30-procentsparti för den allmänborgerlige väljaren? Ett parti för dem som vill ha så låga skatter som möjligt, men ändå en ekonomi i balans, utan budgetunderskott? Ett parti för dem som vill att hårt arbete skall löna sig, att brott skall straffa sig, att det skall vara ordning i skolan och att man skall få en värdig tillvaro på sin ålders höst?

Ett parti som kan visa empati för de svaga på samhällets skuggsida, men där man uppmuntrar med sysselsättning och rimliga krav i stället för bidrag och kravlöshet? Ett parti som bejakar de stimulerande olikheter som finns i samhället vad gäller levnadssätt, kultur, etnisk bakgrund och religion? Ett parti som kombinerar ett patos för individens frihet med en stabil samhällsordning?
   Eller vill moderaterna lämna måttfullhetens väg och bli ett radikalt, nyliberalt 10- till 15-procents-parti? Vi allmänborgerliga väljare är flyktiga, och folkpartiets krav på ordning i skolan och återkallande av dyra vallöften lockade många av oss lår.
   Visst är det viktigt med låga skatter, Bo Lundgren! Men inbilla oss inte att man kan sänka skatten med 130 miljarder under en mandatpe­riod, utan att det blir ett underskott t budgeten.
   När Lundgren var skatteminister be­talade Jag visserligen 17.000 kronor mindre i fastighetsskatt än i dag, men på grund av budgetunderskottets upptrissade ränteläge var mina ränteutgifter då 40.000 kronor högre än i dag!
   Den tiden vill vi inte ha tillbaka. Nej, vi allmänborgerliga väljare be­griper att det tar 10-20 år av gnetigt politiskt detaljarbete med avregleringar och försiktiga stegvisa skattesänkningar för att vända Sverige från en högskatte- till en medelskattestat! En vision god som någon. Men för Sveriges och m:s skull, håll vår gemensamma budget i balans om ni får en ny chans!

Svenska Dagbladet
Copyright