Europadomstolen har i två domar under sommaren fastställt att de svenska skattetilläggen är straff. Eftersom jag har varit ombud i Europadomstolen kan jag intyga att vägen dit har varit lång och kantad av motstånd. Skattetillägg har i över 30 år kallats avgift, och förra året bestraffades 250 000 personer.

Att det inte finns något beloppsmässtgt tak fick exempelvis Volvo (RA 2000 ref 66) erfara när bolaget bestraffades med över 16 Mkr för ett periodiseringsfel. Det proportionerliga i en sådan bestraffning kan verkligen ifrågasättas.

Stora företag som Volvo kan betala i avvaktan på att saken avgörs i domstol, men för många småföretagare innebär myndighetsbeslutet ruin. Man noteras omgående i kreditupplysningsregister, och i många år är det omöjligt att få krediter.

Den som inte kan betala löper dessutom risken att försättas i konkurs, utan att en domstol har kontrollerat riktigheten. Förutom ekonomisk ruin blir följden ofta social utslagning, skilsmässa och familjetragedier.

Vi ska självklart bestraffa falskdeklaration, men måste sanktionerna vara så grymma och omänskliga? Det finns exempel där den skattskyldige slutligen vinner den skattetvist som redan har legat till grund för en dubbelbestraffning.

Ska skatteintresset verkligen gå före alla andra intressen?