ABB befinner sig i stora svårigheter, liksom telekomjätten Ericsson. Det är nu som Sverige hade behövt ett stort och dynamiskt näringsliv för att parera krisen.

En exempelös katastrof. Ett av de värsta debaclen som varit i Sverige under den senaste hundraårsperioden. Så beskrev ekonomijournalisten Ronald Fagerfjäll läget i den svensk-schweiziska industrikoncernen ABB, när han i går intervjuades i radions P1 morgon.

Fagerfjäll har tyvärr rätt. Både utvecklingen i ABB och Ericsson väcker många frågor om ägarstyrning och ledning. Hur kunde det gå så snett? Fanns det ingen i toppen som såg vartåt det barkade? Satt där ingen ensam stackars sate med makt att sätta stopp?

För Sveriges del, med vårt extrema storföretagsberoende, innebär kriserna i ABB och Ericsson ett hot mot välfärden. Det är nu vi får betala priset för att politiken under decennier bistått de tunga börsbolagen och kraftfullt missgynnat entreprenörskap. Inte ett enda av Sveriges 50 största företag har etablerats efter 1970.

Näringslivsstrukturen ser ut som ett snapsglas. Däruppe dominerar (än så länge) de stora, ytterst få är på väg uppåt i den smala expansionskanalen, och bland de många små är konkursfrekvensen hög och nyetablerandet svagt.

Under några år på 90-talet tycktes det finnas en politisk vilja att göra någonting åt det här problemet. Vår sårbarhet skulle minska. Småföretagarna hyllades som hjältar, och socialdemokratiska statsråd lovade att ge dem rimliga villkor att verka under.

Men de intentionerna finns uppenbart inte längre. Finansminister Bosse Ringholms artikel på DN Debatt (19/10) om fåmansbolagsreglerna, är ett sorgligt exempel på att regeringen mest av allt betraktar entreprenörerna som potentiella fifflare, inte som grunden för framtidens välstånd.

Ringholm tycks tycka att det är naturligt och rimligt att IT-företagare ska betala miljoner i skatt på aktievinster som de aldrig sett röken av. Han beklagar att riksdagen tvingat fram en retroaktiv regeländring som upphäver några av lagstiftningens mest groteska delar.

Starta inte företag! Väx inte! Och gör för guds skull inga vinster! Finansministern verkar inte förstå vilka signaler hans artikel sänder ut. Hela Ringholms argumentation utgår från att företagare egentligen är anställda som startat verksamhet i bolagsform i syfte att minimera sin skatt.

Konsekvensen är att den aktive företagaren betalar högre skatt än passiva kapitalägare. Det makalösa krånglet i de så kallade 3:12-reglerna består. Och nu finns dessutom förslag om att eventuella vinster vid bolagsförsäljningar ska drabbas av högsta möjliga marginalskatt (trots att det i åtta EU-länder över huvud taget inte finns någon reavinstskatt på långa innehav).

Men detta synsätt är bakvänt. Som Patrik Engellau med flera visar i en pedagogisk skrift från Den nya välfärden, råder det en himmelsvid skillnad mellan företagare och arbetstagare.

Den som äger och driver ett bolag axlar ansvar och tar på sig risk i en helt annan omfattning än den anställde. Om något går snett, om produkterna inte säljer, om konjunkturen viker, så är ansvaret helt och hållet företagarens eget. Han eller hon riskerar mycket mer än de pengar som stoppats in i bolaget.

Den anställde har fast lön, rätt till uppsägningstid, semester, sjukersättning, ledighet för vård av barn och oinskränkt del av det allmänna trygghetssystemet. Men detta gäller inte för företagaren.

Går bolaget dåligt så minskar lönen. Att ta ledigt görs på egen risk och bekostnad. Och det offentliga skyddsnätet är fullt med stora hål. Den som blir sjuk måste till exempel betala sin egen lön i två veckor innan staten tar över (om det ens är möjligt att vara borta så länge från verksamheten).

Därtill ska myndighetskontakter skötas och ett komplext regelverk hanteras. Görs något fel - medvetet eller omedvetet - är det lätt att råka riktigt illa ut.

Det främsta skälet till att slopa de flesta fåmansbolagsregler är alltså att de bygger på en felaktig verklighetsuppfattning.

Småföretagare drivs inte av att lura staten på pengar. De är hårt arbetande individer, som satsar pengar och kraft på att skapa något.
Detta borde samhället bejaka, inte motarbeta.

Om Sverige hade behandlat 1800-talets entreprenörer på samma sätt som 2000-talets, så hade vi i dag inte haft någon välfärd att oroa oss för.