I dag måste ledandets småhusägare lämna in sin fastighetsdeklaration. I Stockholmsområdet sker det i många fall med en blandning av chock och oro. Att äga ett litet hus spär på en redan skyhög skattenota.

Svenskar betalar många och höga skatter. De flesta av dessa är osynliga och döljs mer eller mindre för medborgarna. Vi får veta mer om innehållet i blodpudding, än hur mycket av lönen som tas i anspråk av stat, kommun och landsting.
   Skattedelen av arbetsgivaravgifterna ser den anställde aldrig röken av, eftersom den betalas in av företaget. Samma sak med inkomstskatten. Den betalas genom preliminärskatten och administreras således av arbetsgivaren.
   Av varje intjänad hundralapp kan så mycket som 68 kronor gå bort i skatt. Om var och en i stället själv gick till posten varje månad och satte in detta belopp på ett konto hos staten, skulle förmodligen ett mindre folkuppror bryta ut. Var och en skulle nämligen få klart för sig vilken kraftig köpkraftsneddragning dessa skatter innebär.

Det är mot den här bakgrunden missnöjet med fastighetsskatten ska förstås. Den är inte värst men synlig. Rakt upp och ner går det att se på deklarationsbeskedet hur mycket den kostar hushållskassan.
   I dagarna har Sveriges alla villa- och fritidshusägare fått en påminnelse om detta, när de lämnat in deklarationen inför den allmänna fastighetstaxeringen 2003. Numera är det inte ovanligt att ett ordinärt sommarställe i Stockholmsområdet får ett taxeringsvärde kring 3 miljoner, vilket betyder fastighets- och förmögenhetsskatt på mellan 30 000 och 75 000 kronor per år.
   Driftskostnaderna är alltså inte längre den största utgiftsposten för många småhusägare. Det är skatten som tar mest resurser i anspråk.
   Lärdomen för den som måste betala är solklar. Bo inte nära en strand. Renovera inte huset. Inred inte köket så att standarden blir högre än absolut nödvändigt. Och om det är möjligt att ge fastigheten hjul, flytta då ifrån de orter där det finns jobb, tillväxt och framtidsmöjligheter (bäst är givetvis att över huvud taget inte äga ett småhus).

Den ursprungliga tanken bakom fastighetsskatten var rimlig, men dagens totala beskattning av det egna hemmet har blivit godtycklig, hänsynslös och principvidrig.
   Enligt uppskattningar som jurister på Skattebetalarnas förening gjort, kommer en del nu att få fördubblade, eller till och med trefaldiga, taxeringsvärden jämfört med 2002. Förutsebarheten för den enskilde är minimal. Inte heller tas skatten ut efter bärkraft.
   Människor med genomsnittliga inkomster, som kanske ärvt ett litet sommarställe i skärgården, kommer att tvingas sälja huset. Att äga ett småhus i Stockholm blir en möjlighet enbart för den som kan finansiera skatten.
   Värst är kombinationen av fastighets- och förmögenhetsskatt. Det ena läggs på det andra. Med låga gränser för fribelopp, upptäcker även familjer med små marginaler att de enligt skattesystemet är rika. Deras incitament att bygga upp ett litet sparkapital inför framtiden blir minimalt, eftersom pengarna varje år kommer att vara föremål för beskattning.

Det första riksdagen bör göra är därför att slopa förmögenhetsskatten. Då skulle bördan lätta för många.
   Här kan Sverige ta intryck från våra EU-grannar. Inom unionen har de flesta medlemmar redan fattat detta beslut, man inser att förmögenhetsskatten driver kapital på flykt och skadar samhällsekonomin.
   Steget därefter får bli att ta sig an fastighetsskatten. Så länge vi har full avdragsrätt för låneräntor finns det starka skäl att behålla den, men knappast på dagens nivåer. Parallellt skulle därför också skattesatsen i inkomstslaget kapital kunna sänkas.
   Görs inget kommer 2003 års fastighetstaxering att bli spiken i kistan för åtskilliga av Stockholms småhusägare - de drivs helt enkelt bort från sina hem. Vem vet. Kanske är det meningen.

Dagens Nyheter
Copyright