Få demokratiska länder har lika mycket som Sverige ignorerat frågan om hur enskilda människors grundläggande fri- och rättigheter skall skyddas. Utsatt för offentligt maktmissbruk står den lilla människan mycket ensam och svag. Statliga ombudsmän som JO och JämO har politikerna, inte individerna, som uppdragsgivare. Därför startas nu stiftelsen Centrum för rättvisa, som skall ge juridiskt och ekonomiskt stöd till enskilda som kommit i kläm. Den presenteras av styrelseordföranden Tore Wiwen-Nilsson och verkställande ledamoten Gunnar Strömmer.

I det moderna Sverige handlar den allmänna debatten nästan uteslutande om olika sociala eller ekonomiska förmåner - arbete, välfärd, hälsa och så vidare. Frågan gäller hur samhällets resurser bör skapas och fördelas för att uppnå dessa mål. En bred flora av statliga ombudsmän och intresseorganisationer bevakar olika gruppers intressen. Den offentliga myndighetsapparaten är trimmad för att möta dessa krav. Och för den individ som anser sig missgynnad av de offentliga välfärdsystemen finns i allmänhet väl utvecklade vägar att via domstol kräva ut sin rätt.

Däremot finns det få demokratiska samhällen som i lika hög grad som det svenska ignorerar frågan om hur vi bör skydda enskilda människors grundläggande så kallade negativa rättigheter, såsom yttrandefrihet, föreningsfrihet, religionsfrihet, näringsfrihet, äganderätt eller principen om likabehandling i offentlig verksamhet.

Detta är ingen slump, utan resultatet av ett medvetet politiskt val. Historiskt har man låtit göra grundlagsskyddet för sådana fri- och rättigheter svagt. Domstolarna är som regel ytterst ovilliga att pröva enskilda fall. Utsatt för offentligt maktmissbruk står den lilla människan mycket ensam och svag. Detta är en obalans som det är hög tid att göra något åt.

Varje dag drabbas enskilda av systematiska övergrepp i vardagen. Dessa uppmärksammas sällan trots att de utförs eller sanktioneras av stat och kommuner. Det handlar exempelvis om personer som blir trakasserade därför att de inte vill vara medlemmar i fack eller branschorganisationer. Friskolor som missgynnas eller förföljs av nitiska myndigheter och politiker. Muslimer som lokalt finner svårigheter att bygga en moské eller personer som riskerar att få sin yttrandefrihet beskuren på Internet med hänvisning till personuppgiftslagen.

Alltmedan rätten att bli offentligt försörjd skyddas rigoröst har rätten att försörja sig själv i hög grad urholkats. Vanliga människors äganderätt eller yrkes- och näringsfrihet förbises dagligen. Det underförstådda motivet är att sådana rättigheter främst värnar redan starka och privilegierade.

I själva verket ger det svaga skyddet ofta fritt spelrum åt starka och privilegierade särintressen både inom det offentliga och i det privata - och många gånger starka privata intressen i samordning med starka offentliga intressen - som helt enkelt kör över enskilda människor och deras "svagare" intressen.

Det gäller exempelvis enskilda som får se sin egendom exproprierad - men inte för ett genuint allmänt ändamål, utan för att tillfredsställa ett privat vinstintresse, som bygget av ett varuhus eller en industri. Privata gymägare som blir orättvist utkonkurrerade av kommunala badhus med gym utan vinstkrav. Eller tusentals hyresgäster - senast i miljonprograms- området Östberga utanför Stockholm - som nu plötsligt stoppas från att omvandla sina lägenheter till bostadsrätter på grund av ny lagstiftning som är högst tveksam från grundlagssynpunkt.

En liknande problematik bidrar starkt till Sveriges jumboplats när det gäller att få in invandrare på arbetsmarknaden. Bara denna höst har flera sådana fall uppmärksammats i massmedierna. Det har handlat om invandrare som i Sverige tvingats stämpla eller ta ströjobb, medan de efter flytt till England fått jobb som apotekare, tandläkare eller ingenjörer. Eller om kvalificerade sjuksköterskor som flyttat hit från länder utanför EU men som hindras att arbeta på grund av rigorösa licenskrav och språktest - trots att bristen på sjuksköterskor på många håll i landet är akut.

Dylika fall visar att integrationshaveriets främsta förklaring inte torde vara att svenskar har avsevärt mycket mer fördomar mot utlänningar än, säg, amerikaner eller engelsmän. Snarare handlar det här om svenska lagar, regler och korporativa strukturer som utestänger eller försvårar inträde för nykomlingar i vissa näringar eller yrken. Den enskildes grundläggande rättigheter respekteras inte.

Men har vi inte statliga ombudsmän som ska ta till vara dessa rättigheter? Justitieombudsmannen (JO) ska utöva tillsyn över tillämpningen i offentlig verksamhet av lagar och regleringar. Men besluten är inte bindande. Granskningen är påtagligt defensiv och leder sällan till mer än kritiska uttalanden.

När vi har gått igenom de dryga 18 000 fall som JO har granskat de senaste fyra åren konstaterar vi att endast tre fall har lett till åtal. I dag är det över huvud taget tveksamt om man kan tala om JO som ett skydd för konstitutionella rättigheter.

Övriga ombudsmän, oavsett om det gäller etnisk diskriminering (DO), jämställdhet (JämO) eller sexuell läggning (HomO) gör åtskilliga positiva insatser. Men deras uppdrag handlar ytterst om att se till att olika lagar efterlevs. Politikerna är uppdragsgivare, inte individen. Denna intressekonflikt förstärks när politiken som i dag mer och mer inriktas på att driva fram särregler för olika grupper. Då kommer myndighetsutövningen i praktiken att handla om åtgärder som går stick i stäv mot grundprincipen om att skydda lika individuella rättigheter.

Men etablerade intresseorganisationer då? Erfarenheten visar att när det kommer till kritan ser bland annat fackföreningar och branschorganisationer främst till egna kollektiva intressen, snarare än individens rätt.

Återstår möjligheten att vända sig till en advokat. Men då tillgången till allmän rättshjälp på senare år har beskurits, saknar alltför många ekonomiska resurser att få sin rätt prövad. Och eftersom maxbeloppet är satt till 100 000 kronor riskerar den som driver komplicerade mål att sitta utan ombud i andra instans - och med risken att ruineras om han eller hon förlorar.

Nu växer det fram flera ideella initiativ för att täcka bristerna. Det har bildats juristgrupper som till rabatterade priser hjälper enskilda med vardagsjuridiska frågor, exempelvis hur man överklagar ett myndighetsbeslut. Andra advokater bistår gratis när barn - som ju oftast helt saknar ekonomiska resurser - måste få sina rättigheter säkerställda. Det är viktiga komplement när rättsstaten krackelerar.

Däremot har det i Sverige hittills aldrig etablerats en ideell juridisk verksamhet med uppgift att hjälpa enskilda när deras konstitutionellt skyddade fri- och rättigheter äventyras.

Mot den bakgrunden har Centrum för rättvisa bildats.

Denna verksamhet bärs upp av personer som utifrån olika utgångspunkter står bakom värdet av att stärka enskilda människors fri- och rättigheter i Sverige. Vi kommer främst att driva människors fall rättsligt när de har utsatts för offentligt maktmissbruk. Fall som i dag ofta inte blir prövade därför att den drabbade saknar kunskap om sina rättigheter eller de ekonomiska resurser som krävs för att hävda dem. Konkret handlar det om att bistå med bland annat advokatstöd, rättslig expertis eller finansiering av en eventuell process i domstol.

Dessutom kommer vi i den allmänna debatten att uppmärksamma dylika missförhållanden och ställa krav på ansvariga politiker. Och vi tvekar heller inte att granska särintressen i form av privata företag eller intresseorganisationer om dessa gynnas av stat eller kommun på enskilda människors bekostnad.

Till sin form är Centrum för rättvisa en ideell och partipolitiskt oberoende insamlingsstiftelse, som inte tar emot några offentliga bidrag. Vi tar däremot emot bidrag från privatpersoner och andra stiftelser.

Inspirationen kommer i första hand från USA. Där har ideella organisationer - inte minst den svarta medborgarrättsrörelsen - varit den mobiliserande kraften bakom de flesta pilotmål som har gällt mänskliga rättigheter det senaste seklet.

Den moderna verksamhet som vi har tagit mest intryck av är Washingtonbaserade Institute for Justice. Sedan drygt tio år tillbaka drivs där ett av USA:s effektivaste program för att tillvarata bland annat yttrandefrihet, näringsfrihet och fritt skolval.

Sverige är nu inte USA. Mycket av det amerikanska rättstänkandet är varken möjligt eller önskvärt att "importera" till Sverige. Men det finns en hel del att låta sig inspireras av. Inte minst att en principiell och långsiktigt arbetande ideell verksamhet både kan skydda vanliga människors rättigheter mot mäktiga motparter, och därigenom åstadkomma ändringar av lagar och praxis som kommer människor i hela samhället till del.

Till skillnad från USA har alltså det legala skyddet för enskilda rättigheter historiskt varit svagt i Sverige. Men genom Sveriges EU-inträde 1995 har förutsättningarna ändrats på ett avgörande sätt. EG-rätten medför en generell skyldighet för svenska domstolar att pröva om inhemska lagar och regler stämmer överens med högre EG-normer. Vidare är Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna numera svensk lag. Indirekt har vår egen grundlag fått ökad betydelse.

Fallet med de tre terroristutpekade svenska medborgarna som fick sina bankmedel frysta på grund av en EG-förordning, fick till slut en politisk lösning. Men som många har pekat på hade det även varit möjligt att stämma stat och banker i svensk domstol för att få ut pengarna. Grunden för en sådan talan skulle vara att EG-förordningen i fråga var ogiltig, eftersom den strider mot överordnade individuella rättigheter i vår egen grundlag, EG-rätten och Europakonventionen. Svensk domstol hade inte kunnat undvika frågan.

Sammantaget finns nu ett utrymme inte bara för enskilda processer om rättigheter, utan även för en organisation av Centrum för rättvisas slag. Arbetet för enskildas rättigheter får inte överlåtas till myndigheter eller etablerade intresseorganisationer, utan måste få en praktisk förankring mitt i det svenska vardagslivet.

Att värna individuella rättigheter måste bli ett genuint allmänintresse i Sverige.

Tore Wiwen-Nilsson

Dagens Nyheter
Copyright