Företag i glesbygd har alltid haft svårt att få fram formella säkerheter för att tillfredsställa bankernas (och banklagens) krav. Det är ett problem som i takt med befolkningsminskningen och bankväsendets omstrukturering nu sprider sig till allt fler större tätorter och städer.
   Allt fler landsortsföretag klagar allt bittrare över att bankerna är så omöjliga. Men bankerna följer faktiskt bara lagen. De får inte riskera spararnas pengar.

Kombinationen av befolkningsminskning och de strukturförändringar som ägt rum i bankväsendet under 1990-talet har fått besvärande följder för kreditgivningen i landsorten.

Det finns tyvärr ingen forskning kring vad bolagiseringen och börsnoteringen av Föreningsbankerna och större delen av Sparbankerna har betytt för landsortsföretagens finansiering, men intervjuer med både företagare och bankmän tyder på att det skapat betydande problem.
  Tidigare fanns på de flesta håll åtminstone två lokala banker, Föreningsbankcn och Sparbanken, och i närmaste stad kanske 6-7 banker. Nu finns det sällan mer än en bank, om ens det, i landsbygdskommunerna.
   I städerna finns bara hälften av bankerna kvar. Och alla är börsnoterade och ska maximera aktieägarnas vinst.
   De lokala, självständiga landsortsbankerna, oavsett om de var regionala affärsbanker, sparbanker eller föreningsbanker, hade med få undantag myckelt låga kreditförluster.
   De goda resultaten berodde dels på att bankdirektörerna visste vilka personer de lånade ut pengar till. dels på att det fanns ett socialt pris att betala för den låntagare som inte klarade sina lån. Och pengarna snurrade runt i den lokala ekonomin.
   Det sociala priset för den som inte sköter sina lån är inte längre så högt.
   I dag är det nästan tvärtom. Att sno banken på ^{;några miljoner ses väl närmast som ett sätt att ta tillbaka litet av alla de avgifter som bankerna snor sina kunder på, eller ta tillbaka en del av de pengar som banken skickat vidare till mer lönsamma trakter.}