[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Under debatt & dialog i Dagens Industri ( DI den 11 september ) skriver Carl Bildt att läget efter regeringsskiftet visade sig vara en bra bit värre än vad den dåvarande fyrpartiregeringen kände till.

”Socialdemokraterna, statliga Nordbanken och sparbankerna hade gemensamt mörklagt för såväl allmänhet som riksdag de svarta hål som som deras insatser öppnat i det finansiella systemet”, skriver Bildt. Enligt mitt förmenande gällde samma sak för Gota Bank som för Sparbankerna, som tillsammans med Nordbanken var på obestånd redan den 1 februari 1990.

Även den tidigare ”bankministern” Bo Lundgren, som skrivit boken ”När bubblan brast”

( Bokförlaget DN, 1998 ) måste känt till att krisbankernas bokföring under bankkrisen nog får betraktas som rena falsarierna, med vilka mått man än mäter. Enligt Lundgren fanns det vid denna tidpunkt drygt 60 miljarder kronor i nödlidande krediter som aldrig belastade bankernas resultat - trots att låntagarna inte betalade någon ränta alls på dessa lån, vilket belastade mer än hälften av den samlade kapitalbasen i krisbankerna !

Min fråga som jag vill ställa till Carl Bildt är därför: varför det aldrig upprättades någon kontrollbalansräkning i dessa banker, som de konkursmässiga bankerna var skyldiga att göra, när Carl Bildt som nytillträdd statsminister upptäckte vad som var på färde ? Och varför försattes aldrig Nordbanken i konkurs ?

Vad jag, och många med mig reagerar mot är att man med politikernas goda vilja i stället valde att försätta bankkunderna i konkurs, vilket under denna period ökade den svenska statsskulden med dramatiska tusen miljarder när 60.000 företag försvann och arbetslösheten ökade med femhundratusen personer.

Både aktiebolagslagen och banklagen är tydlig vilka regler som gäller. Den allmänna amnestin för bankerna beslutades av riksdagen först 1992. Vad var det som gjorde att Carl Bild och Bo Lundgren kunde godkänna att krisbankerna vid denna tidpunkt kunde säga upp alla krediter ”som inte passade in i bankernas portfölj” när det i själva verket var Gota Bank och Nordbanken som skulle tagit konsekvenserna av att bägge dessa banker inte längre uppfyllde sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad och dessutom gjort slut på hela sitt egna kapital.

Om Carl Bildt ännu i dag, känner en stark vrede över denna finansiella misskötsel och politiska mörkläggning som han ger uttryck för i DI , varför gjorde han ingenting åt saken ? Det enda som gjordes från den borgerliga fyrpartiregeringen var att nedvärdera hela Sveriges fastighetsbestånd med mellan 50 - 70 % ( FFFS 1991: 10 ) som gjorde det ännu lättare för krisbankerna att säga upp krediterna för skötsamma företagare !

Medan bankkunderna under denna period försattes i konkurs ”efter löpande bandprincipen” är fortfarande inget ansvar utkrävt för bankernas misskötsel under den svenska bankkrisen !