Bankminister Lundgren gjorde tvärtemot vad han borde
Av Mats Lönnerblad - Aktuellt i Politiken - 5 juni 2001
Det Bo Lundgren undviker att berätta i sin bok är hur Moderaterna hanterade den svåraste finanskrisen i Sveriges historia", skriver Mats Lönnerblad
"Bo Lundgren var skatteminister i den borgerliga regeringen 1991-1994. Bland de svåraste
uppgifterna han hade att hantera under den tiden var bankkrisen, när flera storbanker var
konkurshotade. Regeringens sätt att sköta bankkrisen har fått mycket beröm internationellt:
Bland annat har Alan Greenspan, chefen för den amerikanska centralbanken, sagt att den snabbhet och
handlingskraft den svenska regeringen visade var en kraftigt bidragande orsak till att krisen kunde
lösas. Bo Lundgren menar att det var nödvändigt att gå in och hjälpa
bankerna undan konkurs". Citat från Moderaternas
hemsida.
Den. f d "bankministern" och nuvarande moderatledaren Bo Lundgren har skrivit en bok på 350 sidor som heter "När bubblan brast" ( Bokförlaget DN) där han skyller stora delar av bankkrisen på Socialdemokraterna. Eftersom boken i stora stycken gör allt för att försöka undanhålla sanningen om den svenska bankkrisen (1987-1993) kan det vara på sin plats, när vi nu börjar få perspektiv på det som höll på att försätta hela Sverige i konkurs, att närmare analysera delar av innehållet i boken.
I samband med överlämnandet av budgetpropositionen i april i år har både facket och socialdemokraterna tagit på sig sin del av det politiska ansvaret för den svenska bank- och finanskrisen, medan Moderaterna och den övriga borgerligheten, fortfarande inte tagit på sig vare sig något juridiskt eller politiskt ansvar.
Det var under slutet av krisåren 1991-1994 som Bo Lundgren var den borgerliga regeringens skatte- och bankminister. "När bubblan brast" är Lundgrens egen tillrättalagda version av den svenska finanskrisen. Han menar att huvudorsaken till bankkrisen och den djupa nedgången i ekonomin, var de uppenbara bristerna i den ekonomiska politiken under socialdemokraternas ledning.
I själva verket känner Lundgren mycket väl till att det var krisbankerna Göta Bank och Nordbankens bristande kapitaltäckningsgrad som var den direkta orsaken till bankkrisen. Krisbankerna får själva ta på sig det juridiska ansvaret för sin egen bristande soliditet. Men bankerna slapp undan, huvudansvaret till sin självförvållade kris med blotta förskräckelsen. Med hjälp från Bo Lundgren och den dåvarande finansministern Anne Wibble flyttades krisen över från bankerna till företagen och staten.
Krisbankerna skyllde krisen på sina kunder och förmådde den dåvarande "bankministern" och finansministern att låta bankerna säga upp alla "icke strategiska krediter" för sina kunder. Detta fick till följd att friska företag som alltid skött sina åligganden mot bankerna fick sina krediter uppsagda alldeles i onödan.
Det var den dåvarande generaldirektören för Bankinspektionen (nuvarande Finansinspektionen) Hans Löwbeer som redan 1988 informerade om vilket soliditet bankerna var skyldiga att uppvisa 1990. Han var den myndighetsperson som hade det direkta ansvaret för att se till att bankerna uppfyllde sina lagstadgade kapitaltäckningsgrad.
Bo Lundgren erkänner i boken att effekterna av krisen kunde bli mer eller mindre omfattande beroende på hur krisen hanterades. Medan debatten i riksdagen pågick funderade Lundgren över orsakerna till krisen: vad det var som hade hänt? Och hur hade det fått hända? Slutsatsen som han kom fram till var att det var regleringarna på kreditmarknaderna som inte längre höll under 80-talet. Det var därför som bubblan brast. Sedan började priserna på fastigheter falla - först sakta, sedan allt mer dramatiskt, skriver Lundgren. I takt med att låntagarna inte kunde fullfölja sina förpliktelser, drabbades först finansbolag och sedan banker av de stora kreditförlusterna.
I själva verket var det först Finansinspektionen och sedan bankerna som kom till besinning om bankernas usla soliditet.
Det skedde när man upptäckte att ingen av krisbankerna kunde redovisa sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad på 8 % per den l februari 1990, Göta Bank var på obestånd redan 1989 och Nordbanken den l februari 1990, då bägge dessa banker var skyldiga att begära sig själva i konkurs.
Finansinspektionen införde därför raskt nya värderingsregler för fastigheter som den dåvarande bankministern Bo Lundgren godkände.
Dessa nya värderingsregler innebar en nedvärdering av hela Sveriges fastighetsbestånd med mellan 50 - 70 %.
I praktiken betydde detta att Moderaterna, som fortfarande påstår sig vara de främsta företrädarna för det fria näringslivet, 1991 godkände genomförandet av planekonomi som omfattade hela den svenska fastighetsmarknaden. Det var därför som alla fastighetspriser sjönk dramatiskt samtidigt som räntorna gick upp i taket.
I sin bok desinformerar Lundgren dessutom om Nordbankens verkliga kapitalbehov 1991. Han skriver att banken bedömdes behöva ett kapitaltillskott på cirka 5 miljarder i början av oktober 1991, när det visade sig att banken behövde 25 miljarder! Regeringen brydde sig således aldrig om att kontrollera vare sig Göta Banks eller Nordbankens verkliga kapitalbehov, utan fick regeringen att godkänna genomförandet av en nyemission till Nordbanken, som var alltigenom missvisande.
Det Bo Lundgren undviker att berätta i sin bok är hur Moderaterna hanterade den svåraste finanskrisen i Sveriges historia. Bankminister Lundgren gjorde tvärtom vad man bör göra i en sådan krissituation. I stället för att släcka elden kastade han bensin på brasan, genom att skydda bankerna, som enligt banklagen var skyldiga att begära sig själva i konkurs. Detta skedde på bekostnad av allmänheten och företagen som tvingades att betala ett alldeles för högt pris för att rädda krisbankerna.
Mats Lönnerblad
Skribent i finansrätt
