[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Moderaterna gjorde sig även skyldiga till ekonomiskt lättsinne av väldiga mått under den svenska bankkrisen. Stora ekonomiska misstag som Henrik S Järrel ( m ) i polemik med mig vägrar att analysera eller försöka förstå, utan helst vill förpassa till den ekonomiska historien så snart som möjligt ( SvD 2/8 ).

Det låter sig nog inte göras, eftersom effekterna av bankkrisen 1987 - 1993 fortfarande tynger hela svenska folket med världens största statsskuld i förhållande till invånarantal på mer än tusen miljarder, och med ränteutbetalningar på ca 60 miljarder kronor per år. Och en hel generation av svenska företagare som gick förlorad i samband med bankkrisen.

I stället för att försvara kronan in absurdum, där räntan till sist slutade på 500% innan man förstod att låta kronan flyta, som Moderaterna och den borgerliga fyrklövern gjorde sig skyldiga till under bankkrisen, borde Moderaterna långt tidigare ha arbetat för att låta kronan flyta redan under sjuttiotalet.

Det ständiga kronförsvaret har ju drastiskt försämrat villkoren för småföretagarna i landet. Det gjorde även de förändrade fastighetsvärderingarna ( FFFS 1991:10 ) som godkändes av den dåvarande bankministern Bo Lundgren och som innebar att krisbankerna fick lättare att säga upp krediterna för livskraftiga företagare, när Sverige införde planekonomi inom hela fastighetssektorn 1991, utan att riksdagen fick ta något beslut i detta viktiga ärende.

I dag är de flesta överens om att konkurrensen i Sverige har försämrats betydligt genom den stora utslagningen av företag som skedde under bankkrisen när 60.000 livskraftiga företag försvann och arbetslösheten ökade med 400.000 personer.

För min del menar jag att en upprepning av krisen är sannolik, så länge som villkoren i avtalsförhållandet mellan bank och kund inte förbättrats radikalt. Fortfarande tio år efter bankkrisen, kan en bank säga upp krediter med omedelbar verkan, om säkerheterna enligt deras mening har försämrats. Någon som helst bevisning för att säkerheterna de facto har försämrats behöver heller inte bankerna visa upp i dag.

Tillåter sig politikerna, som skedde under bankkrisen under bankminister Bo Lundgrens ledning, att på ett svepande sätt nedvärdera företagarnas tillgångar blir det ju lika lätt nästa gång att beslagta bankkundernas egendom, utan någon egentlig pantrealisation som bankerna är skyldiga till enligt lag, och utan att bankerna gör någon egentlig värdering av sina kunders tillgångar.

I Frankrike skyddas bankkunderna. Trots att fransmännen drabbades av samma kris samtidigt som oss, drabbades inga företagare i Frankrike överhuvudtaget av felaktiga uppsägningar av krediter.

Tio år efter bankkrisen är svenska företagare fortfarande lika rättslösa mot bankerna som tidigare, utan att vare sig moderaterna eller några andra i den borgerliga fyrklövern, gör någonting alls för att förbättra avtalsförhållandet mellan bank och kund.

I likhet med Krister Wictorsson, kan jag inte heller godkänna de lättsinniga metoder som moderaterna och Bo Lundgren tillämpar för genomföra viktiga ekonomiska åtaganden.

Vare sig under bankkrisen eller senare, har moderaterna brytt sig om att analysera vilka ekonomiska effekter deras politiska beslut fått eller får för såväl företagarna som svenska folket.