[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Ulf Bjereld menar att säkerhetstjänstkommissionens ( Säkos ) nyss publicerade betänkande ”Rikets säkerhet och den personliga integriteten "”med sina 3.200 sidors utredning utgör det mest omfattande synliggörandet av säkerhetstjänsternas verksamhet som någonsin publicerats i ett västereuropeiskt land. Frågan är således enligt Bjereld inte vad som hände, utan varför det hände. Och vad vi kan göra för att det inte skall hända igen. Den frågan vill jag gärna besvara. Eftersom det som absolut inte får hända på nytt, redan har hänt !

Jag tänker förstås på bankernas olagliga register som i dag används för att förtala bankernas kunder som av någon anledning ligger i tvist med ”sin” bank som jag skrivit många artiklar i både dags- och lokalpress. Senast i Svenska Dagbladet den 27 december.

I dag är det inte längre politiska reportrar som utgör rikets största fara, utan företagare som råkat i tvist med sin bank. På samma sätt som Gunnar Ekberg på sin tid lurade riksdagens försvarsutskott, lurades också riksdagens finansutskott och riksdagen av krisbankerna under bankkrisen, att tro att det var företagarna, som var orsaken till bankernas obeståndssituation, när det i själva verket var storbankerna själva som varit vårdslösa med sin kreditgivning..

Orsaken var helt enkelt att bankerna hade lånat ut för mycket pengar och inte längre uppfyllde sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad per den 1 februari 1990. Då var såväl Gota Bank som Nordea var skyldiga att begära sig själva i konkurs utan att göra det.

I stället valde bankerna att skylla sin obeståndssituation på sina kunder. Det gjorde man med besked ! Jag har själv tagit del av Nordeas olagliga register den s.k. "Dödsskallelistan", som omfattar mer än 3.000 namn där helt oskyldiga människor blandas med skurkar och banditer. Listan började cirkulera hos polisen redan 1993 för att sedan också distribueras till utvalda domare inom domstolsväsendet, som gjorde processerna korta med bankkunderna eftersom företagarna som fanns i registren, ju också var statens fiender.

Dessa register som tidigare cirkulerat mellan bankerna sprids nu i allt större omfattning utan att förhör får hållas med vare sig polismyndighet eller domare som varit involverade i registerhanteringen.

Staten har således inte lärt sig någonting om vilken respekt man är skyldig att visa den enskilde individen ! Vad hjälper mastodontutredningar när man inte bryr sig om att söka sanningen medan sanningen är färsk. Och vad hjälper grundliga utredningar när de som gjorde sig skyldiga till de gärningar som nytt utretts ordentligt aldrig ställs inför straffansvar för den stora skada de gjort sig skyldiga till !

Säkerhetskommissionens detaljerade agerande betänkande innebär i sig en kollektiv upprättelse av all dem som utan saklig grund ”led obehag” skriver Ulf Bjereld. Det håller jag inte alls med om. För att upprättelse skall kunna ges måste de skyldiga straffas och skadestånd ges till dem som oförskyllt drabbades. Peter Bratt och Jan Guillou fick ju fängelse bara för att de avslöjade sanningen !

När tänker staten ge upprättelse till de 60.000 företagare som oförskyllt drabbades av bankerna under bankerna under bankkrisen och utpekats som brottslingar i bankernas olagliga register, när det var bankerna själva som gjorde sig skyldiga till grova brott genom att redovisa felaktiga och missvisande resultat.

Och när avser staten betala skadestånd för allt lidande dessa företagare och familjer tvingats genomgå, till alla de företagare som smutskastas offentligt och skickas ut i kylan, utan någon som helst egen förskyllan ?

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen