[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Själva upphovet till denna tunga beskattning beror på att regeringarna tillät krisbankerna att misshandla företagarna under bankkrisen 1987 - 1993 då den svenska statsskulden ökade med astronomiska tusen miljarder kronor plus ränta. Men denna orsak verkar fortfarande inte gått upp för vare sig journalister eller debattörer, som hellre skriver debattartiklar och ledare, om följderna av den konfiskatoriska beskattningen, än om själva orsakerna till eländet.

Det är ju de svenska företagen som byggt upp landets ekonomi. När den närande sektorn diskrimineras och missgynnas, tvingas staten till drastiska metoder för att värna myten om den svenska välfärdsstaten, för att kunna upprätthålla den alltför tunga och tärande offentliga sektorn.

Många företagarnas egendomar beslagtogs ju av bankerna under bankkrisen, när 60.000 livskraftiga företag fick sina krediter uppsagda och beslagtagna och den permanenta arbetslösheten ökade med med 400.000 personer, som alldeles oförskyllt kastades ut i permanent arbetslöshet.

I min bok ”Från bankkris till börskris” ( Bankrättsföreningen 2003 ) påvisar jag att Sverige fortfarande inte respekterar artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna. Artikeln stadgar att envar fysisk eller juridisk persons rätt till egendom skall lämnas okränkt, och att ingen må berövas sin egendom annat än i det allmannas intresse och under de förutsättningar som angivas i lag och av folkrättens allmänna grundsatser.

Skyddet för privat ägande innefattar ju både fastigheter, företag och annat ägande. Denna artikel kränks när ”staten suger sig fast vid huset och suger ut innanmätet som en spindel suger livet ur sitt offer, snyggt och diskret utan skrik och rabalder, som Helena Rivière poetiskt uttrycker förhållandet om villaskatten i SvD.

”Transfereringarna har blivit en gökunge som hotar vård, skola och omsorg”, skriver docent Anne-Marie Pålsson och förordar en ordnad reträtt från ett ohållbart högskattesamhälle. Hon hon hävdar i artikeln i DI, att människor måste tillåtas att få skydda sig själva genom att kunna bygga upp ett privat sparkapital och privata försäkringar.

Själv menar jag i min bok ( Från bankkris till börskris ) att om en bank omotiverat säger upp krediterna och försätter kunden i konkurs på grund av att säkerheterna ”enligt bankens mening” har försämrats, måste banken först också bevisa att man har rätt i sak. Det måste också vara möjligt att få förfarandet prövat av en domstol, innan verkställighet får ske.

Den svenska konkurslagstiftningen, som tillåter banker och kreditinstitut att försätta företag i konkurs och beslagta tillgångar, är än mer rättsvidrig eftersom de dessutom tillåter konkursförvaltaren att avsluta konkursen innan äganderättsfrågan hunnit bli prövad av domstol. Gäldenären förlorar ju dessutom sin rättskapacitet.

Hur skall det då vara möjligt att tillvarata sina intressen ?

Enligt mitt förmenande måste regeringen snarast ompröva sin inställning till företagandet i landet, och samtidigt rätta mun efter matsäcken. Det kan bara ske genom att drastiskt minska den offentliga sektorn, för att på så vis minska den konfiskatoriska straffbeskattningen, som på ett uppenbart sätt strider mot äganderätten.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen